Mar 19, 2019

Vintersådd i plastback

Igår gjorde jag kallsådd eller vintersådd av grönsaker och sommarblommor. Jag använde mig av plastbackar med inspiration från Kittys Drömgården. Wihuu, så kul att få så och sätta små frön i grodd!

Enligt Kitty's instruktioner borrade jag hål i plastbackens övre kant och i bottnet för ventilation och avrinningsmöjligheter. Jag har bara två plastbackar hittills för jag tänkte först kolla om det blir av och om jag kan fixa det, men det kliar nog i fingrarna att köpa några till. Det går med andra ord sisådär med Plastfria Mars / Muoviton Maaliskuu...

Jag sådde vintersallat, rucola, rädisa, portlak, dill, spenat, vallmo, gurkört, ringblomma, anisisop, krasse, grönkål och plocksallat. Jag väntar på en fröleverans där jag får mera olika sorters kål, som jag gärna skulle vilja prova kallså också. Jag tänker att jag kunde kallså en del och förkultivera en del inomhus.


När sådden var gjord förde jag ut plastbackarna på nordostsidan av bastun och satte sedan snö ovanpå trågen. Nu är det då att hålla lite koll på när snön i dem smälter, eventuell tillsätta mera snö eller sen vattna eller lufta vid behov.

Spännande! Har nån av er också gett er in på kallsådd och vintersådd?


Mar 9, 2019

Sunshine people


Tänk så mycket lättare det är att vara lycklig när solen skiner? Känslan av glädje som skuttar och bubblar omkring likt kolsyra inom en. Solens värmande strålar på huden som får mig att slappna av och andas lättat ut. Det blir lättare att tänka goda tankar och känna goda känslor. Det som kändes grått eller svårt tidigare, känns nu avlägset och mer ofarligt när jag får gassa mot en solvarm, rödmyllad vägg och lyssna på istapparna som smälter. Det är nästan som om det inte fanns. Eller i alla fall är det gråa, dystra och farliga väldigt, väldigt långt borta och berör mig inte just i denna stund. 

Så mycket lycka i lite solsken. Ett glödande klot som far fram i rymden i flera tusentals kilometer i timmen

Joojaa, långt ifrån alla tänker förstås likadant som jag. Det finns många som hellre tar en dimmig regnig dag som med ett saktmodigt ro sveper in allt i ett mjukt täcke, istället för det obarmhärtiga, intensiva solljuset som skapar så starka konstraster. Speciellt såhär på vårkanten. Men, för mig är solsken livsenergi och glädje. Det är svårt att förklara hur uppspelt den här första vårsolen får mig att känna. 

Därför undrar jag nog ibland varför jag väljer att bo här i Norden. När jag tydligt inte riktigt trivs i vintermörkret. Å andra sidan ger, eller tvingar, mig mörkret tillfälle att sakta in och stilla mig. Och utan vintermörkret skulle jag inte bli lika exhalterad över solskenet? Såatteeeh, alla årstider har sin charm? Men faktum är att jag har så mycket lättare att vara lycklig när solen skiner.

Näe, nu känns det som att jag inte har någon poäng alls, utom det otroligt uppenbara konstaterandet att solsken gör människor som mig på gott humör. Jag tillhör team Sunhine People

Äh, förlåt! Det här var 5 minuter av väderlekssnack som ni aldrig får tillbaka. Jag lovar att skärpa mig.


Mar 7, 2019

Miraklen i mars

Det är två fina kampanjer för miljön på gång just nu. Jag ska ge er cliff notes för dessa två guldklimpar. 

  1. Muoviton Maaliskuu som på svenska blir (det inte alls lika smashing namnet) Plastfri Mars. Det handlar om att väcka diskussion och medvetenhet om plasterna som vi använder i vardagen. 

    Finns det andra material än plast som kunde funka? När behöver produkter plast och vilka gånger kunde man skippa plasten? Hur kan man minska slentrianplasten i vardagen? Det finns många små trix och knix som folk delar med sig av i sociala medier. Hur minskar vi slentrianplasten inom industin och byggbranschen? Inom lantbruket?

    Såväl politiker som Heidi Hautala (De gröna, well duuh), företag som Paulig, influencers som Noora Shingler på Kemikaalicocktail och många privatpersoner har hakat på kampanjen. Eller det är faktiskt Hautala, Finlayson, It's Pure Oy, Sinituote, Stockmann och Zero Waste Finland ry. som är idémakarna bakom kampanjen. Det är nu andra året som kampanjen ordnas, vilket känns väldigt angeläget i och med att man hittat mikroplaster i princip överallt. Uäk. 

    Mitt tips: börjar sortera ditt plastskräp för återvinning istället för i brännbart, så blir man mer medveten om hur jäkla mycket plast man faktiskt förbrukar. Det är rätt så ögonöppnande. Det finns återvinningskärl för plast på de flesta ställen runtom i Finland. Inte kanske i den egna husknuten, men ändå inom rimligt avstånd. Vi för t.ex. vårt plastskräp in till Vasa, ca. 30 km, samtidigt som vi har ärenden in till stan. Man kan också ta upp till diskussion i det egna husbolaget att införskaffa ett plaståtervinningskärl, om det saknas där du bor.


  2. Ekofasta är en återkommande kampanj som fokuserar på hållbarhet både ur människans och miljöns vinkel. I år är det klädkonsumtion som står i fokus. Syftet är att väcka diskussion och tankar om klädernas miljöpåverkan och vår egen konsumtion av kläder. Fasta handlar ju om att ta avstånd och skala ner. När man saktar in och tar ett steg tillbaka så är det också lättare att med nyktra ögon se på hur man agerar, vilka mönster och rutiner man har och var det finns möjlighet till förändring till det bättre. 

    Kampanjen drivs av den Evangelisk-lutherska kyrkan i samarbete med Kyrkostyrelsen, Finlands svenska Marthaförbund och Domkaptilet i Borgå stift.

    Mitt tips: lyssna på poddarna om Ekofasta där man behandlar allt från klädernas produktion och väg till konsumenten till hur man bygger en hålbar garderob, kontrollerar sin shoppingsimpuls och vad som händer med kläderna när man är färdig med dem. Jag är nämligen ingen expert på detta område, för jag handlar nuförtiden inte kläder mer än ett par gånger i året och då oftast på loppis och jag lappar febrilt det jag har, men ändå har jag en garderob som sväller över med klädpaltor. Suck. 

Låtom oss hoppas på att marsmånad bringar oss mången mirakel i miljöformat! 

Peace out mina små guldlockar!


Mar 1, 2019

Min Bullet Journal


Min syster gav mig en fantastisk julklapp: en bullet journal! Jag hade ju nog hört om bullet journals tidigare, men hade inte riktigt fattat grejen. 

Jag fattade inte varför man skulle rita upp en kalender när man lika bra kunde köpa en färdigt ifylld kalender. Jag fattade inte vem som har tid att sitta och rita upp veckouppslag och dekorera det ena och det andra, klistra klistermärken och färglägga en kalender. En kalender. En kalender som rätt och slätt ska berätta för en vad som händer när och var. Varför skulle jag behöva nåt mer än rutor med datum och veckodagar?

Nå, så fel jag hade haft! En bullet journal är en flexibel kalender där man kan samla så mycket mer än vad som händer när. Fördelarna som jag upplevt av en bullet journal är följande:

  • en bättre överblick och system för mina TO DO-listor, vilket också gör att uppgifterna inte blir och gnager i samvetet eftersom jag har tydligt lagt upp när jag måste ta tag i olika saker. Jag har nog tidigare också haft to do-listor, men det har kunnat vara på olika papper i olika häften och ibland utan en klar deadline.
  • flexibilitet!
  • kreativitet!
  • habit tracker som ger en överblick och sporrar mig till olika goda vanor såsom yoga, meditation, sova tillräckligt och så vidare. 
Förkortningen för Bullet Journal är ju bujo och den förkortningen kommer jag att använda i den här texten. Så här ser min bujo ut för tillfället. 



Jag googlade måååånga You Tube-videor om hur man riktigt ska göra och strukturera upp en bujo. Jag följde rådet att göra upp ett index i början av journalen. Hittills har jag inte använt det när jag letat efter ett uppslag, utan istället har jag bara bläddrat tills jag hittat det. Det är inte så svårt att hitta rätt uppslag tycker jag, för när man själv har skapat ordningen så minns man nog ganska bra var man lagt vad. 


En "nyckel" som berättar om färgkoder och symboler har varit väldigt användbart i mitt tycke. Inte för att jag kollat på denna sida mer än när jag har behövt skapa en ny färgkod eller så, men ändå bra att det finns samlat på ett ställe. Nu märker jag förresten att jag inte använt "task" och "event" riktigt konsekvent enligt den här definitionen, men huvudsaken är ju att jag själv hänger med vad jag menar. 


För att få en överblick av året gjorde jag ett årsuppslag som sträckte sig över två uppslag. Där skriver jag upp födelsedagar, årsdagar, resor, viktiga kurser eller möten eller annat som är lite större än att "träffa X för lunch". 


Varje månadslogg eller -uppslag har en egen färg som jag försöker binda ihop med veckologgarna. Att tydligt lista de viktigaste sakerna som ska fixas eller hända under månaden högst upp funkar utmärkt. 

En superbra och användbar grej är habit trackers, alltså olika sätt att följa upp vanor som man har. Jag har valt att försöka följa med hur och hur länge jag sover varje natt. Då kanske jag snabbare vaknar upp (pun not intended) om sömnrytmen störs av någonting en längre period. Dessutom kryssar jag i om jag har yogat, mediterat, varit ute i naturen eller varit ute på en joggningsrunda. Den sistnämna är den där heeeeelt tomma raden i diagrammet till näst längst till höger. Det har inte riktigt varit väder för att stritta runt kring hala och mörka vägar, host, host. I raden längst till höger följer jag med att jag dricker tillräckligt med vatten. Habit trackers är superbra grej som både sporrar mig att "ligga i" och klargör hur läget ser ut. 


Mina mål och drömmar för både 2019 och för sju år framåt har jag plitat ner i ett eget uppslag i ganska detaljerad form. Men jag suddade bilden lite här nu, för det är liiiite för personligt att dela med dessa planer helt ocensurerade. Jag använder nämligen min bujo som min privata journal och tänker mig att det är i princip bara jag som ska läsa den. Den är alltså inte en vanlig kalender i den meningen.


Förutom planer, möten och mål, så har jag även gjort ett plockschema över vad som mognar när i naturens skafferi. Återstår att se om jag kommer att komma ihåg att kolla på detta. Jag har också gjort uppslag för trädgården och odlingarna. 


Det första veckouppslaget som jag gjorde blev lite rörig, men färggrannt och roligt. På andra sidan om veckokalendern har jag alltid reserverat en sida för att varje dag lista upp saker jag är tacksam för. Tacksamhetsloggen är guld! Det gör så gott att varje dag reflektera över stort och smått som jag är tacksam för. 


Exempel på en bättre och lite mer strukturerad veckologg här. Strukturen är den samma, men nu har jag färgkodat veckan i samma färg som januarimånad och januaris övriga veckor och gjort en tydligare ruta för TO DO's. Kanske hittar jag ännu på nåt annat system, men för tillfället funkar det här bra för jag har inte behov att skriva så mycket under olika dagar just nu. Men det kan ju ändra.

Flexibiliteten är en av de bästa sakerna med en bujo! Så länge man inte ritar upp allt för långt på förhand med samma modell så går det lätt att ändra om upplägget när livet och behoven ändrar. 


Kreativiteten är en annan av de bästa sakerna med bujon! Jag har inte tagit mig tid att rita eller måla på år och dar, men nu fick jag lust att fylla ett tomt blad med ett inspirerande citat och en matchande skiss av en lejonhona. Att få rita, dekorerar och göra sidorna vackra är förvånansvärt givande. Jag har gett det mycket mera tid än vad jag trodde att jag skulle ha tid eller tålamod till. 


Givetvis har även mina studier fått plats i min bujo. Jag försökte göra en överskådlig bild av hur mina studier kommer att se ut, vad som händer när, vilka helheter som ska avklaras när och var. (Jag suddade även denna lite, för praktikplatser och sånt är ännu lite öppet.) Det är ju bara en plan och skiss, men det hjälpte mig att få lite klarhet i hur mina år kommer att se ut framöver. Jag har också gjort en lista på all litteratur som jag kan bocka av och en lista över de yrkesprov som behövs för examen. Ska bli skönt att få börja kryssa i kruxen i den senare listan! Litteraurlistan är redan ganska bra bearbetad.



Det här ju bara ett axplock förstås. Jag har även listor såsom önskelistor, bröllopsplanering, bloggämnen och sånt. Men det här gav kanske en inblick i alla fall. Väldigt kul och givande tycker jag att det är. Jag kan verkligen rekommendera bullet journaling!

När jag googlade och kollade på andras bujon, så fick jag nog lite prestationsångest. Eller jag tyckte att jag har en så slarvig handstil och inte är riktigt tillräckligt noga med linjer och estetik, jadijaajaa. Inte heller kan jag lettering och inga klistermärken äger jag. Men det spelar ju ingen roll. Jag tänker inte sätta några pengar på att konsumera bujo-produkter, men man kan ju göra sin bullet journal på precis det sätt som man själv vill. Så avskalad, klottrig eller minituöst dekorerad som man vill.

Och vilken bujo är komplett utan ett citat från en Harry Potter bok? Ingen.



Feb 26, 2019

Blogga såsom förr i tiden

En klassisk "det här gör jag idag" eller "händer just nu i mitt liv" känns som en bra idé idag. Anspråkslösa rapporteringar om nuet hör kanske främst till bloggåren på 00-talen, vad vet jag, men jag kan ändå inte motstå att plita ner några rader. Det är förvånansvärt kul att gå tillbaka i bloggarkivet och se var man var just då i den specifika stunden.

- De första frösådderna gjorde jag förra veckan och hittills har 4 olika tomatsorter, purjon, dillen, krassen och vitlöksblasten (groddar "fröna" och ska ha som krydda i mat eller på smörgås) kommit upp. Vattenmelonen och paprikan har inte ännu visat tecken på att gro, men vettja dom ska ta sig. Snart ska jag så meeeera sorter!

- Studierna till odlingsträdgårdsmästare går fint. Jag har pluggat en del latinska namn på växter och mycket om jordmåner, växtskydd och gödsel. Senast i april får jag gå på min första praktik!

- Idag har jag bakat ut mitt hittills bästa surdegsbröd. Jag har nyligen börjat experimentera med surdegsbröd och de första försöken blev, eh, inte riktigt ätbara. Inte alla fall för människor. Men nu börjar jag fatta galoppen! Samtidigt som jag förberedde lunchen och delvis middagen ikväll har jag också gjort en bondost enligt Marthornas recept. Kände mig som superwoman á la bondmora när jag multitaskade i köket idag.

- Jag har mediterat och yogat  så gott som varje dag under den senaste månaden. När blir jag upplyst? Nå, skönt är det för huvudet i vilket fall som helst. 


Feb 24, 2019

Poddaktuell om världar i omställning


Jag har fått äran att vara med i podden Världar i omställning och avsnittet med min andel har nu publicerats. Podden handlar alltså om att synliggöra olika historier runtom i Svenskfinland om att göra val som för oss mot en ny eller annorlunda värld, ur min synvinkel en hållbarare värld. Det finns så många olika sätt att göra det och jag tycket att essensen är att man måste få gå sin egen väg samtidigt som man kan ta inspiration, lärdom och exempel av andra.

Det är min vän Mia som är drivkraften bakom podden. En fantastisk kvinna som har så många ideér, stort kontaktnätverk och mod att köra på med vilda koncept. Vi har tillsammans varit med om många skeden i utvecklingen kring närmat och omställning här i Österbotten. Vi träffades via REKO och bloggvärlden, startade Slow Food Ostrobothnia tillsammans som senare blivit till föreningen Omställning Österbotten och har tillsammans med många andra varit med och skapat en hel del buzz när det kommer till annorlunda lösningar och tankesätt kring hur vi konsumerar vår värld, men kanske framförallt vår mat.

Speciellt en fråga som Mia ställde mig under poddintervjun har ekat kvar i huvudet långt efter att rec-knappen trycktes av. Frågan om vad som skulle krävas att jag på riktigt skulle våga leva ut visionen, hoppa av ekorrhjulet och känna att det är ett säkert val? Vad är det som hindrar mig? Tankar om en rädsla att inte klara sig ekonomiskt ploppade upp, men det känns så futtigt att pengar ska få få styra. Givetvis inser jag att man alltid ska ha huvudet med sig och förstå värdet av pengar och tillgångar, men samtidigt tror jag att vi understryker eller överdriver vikten av materiella tillgångar till den grad att det börjar begränsa oss orimligt mycket. I alla fall såhär från perspektivet från en vit kvinna från medelklassen bosatt i en trygg del av västvärlden.

Vad är det som hindrar mig? Ärligt talat, efter en del självrannsakan, så tror jag faktiskt att det är nåt så elementärt  och småklyschigt som att jag inte rikigt, inte fullt ut, tror tillräckligt på mig själv, att jag kanske inte är tillräckligt extraordinär på någonting alls för att ha kraften att gå emot rådande normer. Jag räcker helt enkelt inte riktigt till. Men det är ju en besynnerlig tanke! Såklart att jag räcker jag till. Vi räcker alla till och är alla värdefulla. Jag vet detta, men ändå inte. Det finns vissa "sanningar" eller skivspår som verkar ha spelats på repeat allt för länge för allt för många, men det goda i kråksången är ju att skivor kan bytas ut till nya.

Hah, jag som bara skulle puffa för den nya podden trillade in i en lång filosoferande harang om vad som ger gnista och mod till förändring. Nåväl, jag avslutar funderingarna här och överlämnar länken till podden till er här.

Ni kan lyssna på poddavsnittet HÄR.


Feb 20, 2019

Härrrligan tid vi lever i!



Idag blåser nåolan, alltså nordanvinden, hårt kring knutarna. Mitt på dagen innan lunch gick jag på en promenad, bara för att jag försöker att få frisk luft och vistas i naturen alla dagar oavsett väder (lyckas inte alltid). Jag försöker först gå en bit in i skogen och hoppas på att skaran skulle hålla, men det gör den inte, så jag vänder motvilligt om och går ut tillbaka till vägen som så småningom leder ut på åkrarna och öppna vidder. Jag snör huvan tätt om huvudet och tänker att jag går en liten bit, bara för att åtminstone få känna lite solsken i ansiktet.


Väl ute på åkern, i solsket, i yran av pudersnö, med den kalla nordanvinden i ryggen, mitt i nåolans fångblick tassar jag vidare på skaran som bildats i snöskotrarnas spår. Det är en häfigt känsla att beröras så bokstavligen av naturen. Vinden vinder kring kinderna och pustarna skuttar mina steg framåt.

Ibland kliver jag in i en djup driva av snö. Konturerna av mina fotsteg suddas ut bara några minuter efter att jag gått där. Små tromber av snö virvlar upp och dansar över fälten. Ibland blåser ett lågt moln av solglittrande snö förbi tätt längs med marken, rusar fram över slätterna, lyfter och sen ner i diken och vidare någonstans.

Mäktigt att känna hur naturen river och drar i en. Överröstar en. Omfamnar en. Det hela ser ut som en vild och glad lek. Man känner sig liten, men samtidigt som en del av det stora. Mäktigt känns det förstås så länge det är hanterbart. Är det full storm och man saknar skydd, så tror jag att man bara känner sig ynklig och sårbar. Men idag var inte en sådan dag.

Jag förundras över hur denna samma, helt vanliga åkerplätt kan ge så vackra upplevelser i så många olika skrudar. I dimma och gråhet finns det skönhet i landskapet. I snöstorm och solsken likaså. Sommarnätterna är magiska. I både ur och skur finns det skönhet att finna i naturens landskap.


Jag vänder mitt ansikte mot solen, tar några djupa andetag och på utandningen till och med frustar lite grann av välbehag så att det nästan, men bara nästan, resulterar i ett vårskri. Jag njuter så mycket av att få vara just här, just nu och känner en enorm tacksamhet för att få leva här och nu. Jag känner hur hela jag fylls av en känsla av att vara på precis rätt plats, en känsla av glädje och tacksamhet.

Jag tänker att det säkert skulle vara ack så bra om jag och alla andra också skulle få vara på platser som ger good fiilis och sköna vibbar mer ofta än sällan.


Beklagar bildkvalitén. Jag hade ju bara mobiltelefonen med mig, eftersom tanken varit att bara göra en kort promenad. 

Feb 12, 2019

Vad blir det av brända människor?

Jag undrar om min trötthet påverkar min röst här på nätet också. Förresten, innan jag spinner vidare på det, så undrar jag vad i hela fridens namn jag egentligen ska kalla det. Trötthet? Förminskar det inte lite allvaret i situationen? Å andra sidan drog jag medvetet i bromsen innan väggen, depressionen eller någon handlingsförlamning slog i, så jag upplever inte att jag var på botten, utan att jag hann ta tag i situationen innan det gick alldeles för långt. (Även om det de facto nog ändå hann gå för långt.) Jag orkade ännu med mycket - kunde slutföra mina största projekt, träffade vänner ibland, deltog i föreningsmöten och tvättade kläder - trots att lågan flämtade. Jag orkade ofta ännu "lite till", trots att jag var trött. Tills kroppen började protestera att jag nog kanske inte ska orka lite till och vara såhär trött. Är kanske utmattning ett bättre ord då? För att vara utmattad är ju mer påfrestande än att vara trött. Eller borde jag säga burn out?

Jag läste någonstans på internet att man pratar om burn out när det kommer till män och om utmattning när det kommer till kvinnor. Män har gjort sitt jobb så passionerat och helhjärtat att det helt enkelt brunnit upp, medan kvinnors utmattning är mer sammankopplat med att de inte orkar med alla krav och måsten. Svaga kvinnor och handlingskraftiga män nu igen? Håhhåjajjaa. Så för att inte stärka sådana stereotypier funderar jag alltså på triviala saker som terminologi kring den nya folksjukdomen.

På tal om folksjukdom, jag gjorde en lista på folk som finns i min bekantskapskrets som jag vet att varit utbrända och kom lätt upp i ca. 20 namn plus 5 stycken som jag inte är kompis med men som finns i min bubbla av världen. Är det inte sjukt?! Tjugo (+) människor som jag kunde räkna upp bara sådär. Det finns säkert fler också, men som inte bara delat med sig med omvärlden att de varit sjuka. Håhhåjajjaa, för andra gången idag. Och så påstås det att vi bara borde bli bättre på att optimera vår vardag samt prioritera om och bättre för att få energin att räcka till. Det kan ju omöjligen vara samhällets uppbyggnad kring konstant tillväxt, effektivitet och produktivitet som spökar? HHMPPFF! 

Men det var ju inte det stressdyrkande nutidssamhället som jag skulle skriva om. Jag funderade kring min röst och synlighet på nätet, som har krympt i takt med att tröttheten ökat. Både på bloggen och på Instagram har inläggen blivit allt färre. Först flyttade jag en del av min tankar i textformat från bloggen till Instagram, men i nåt skede kändes det som om jag inte har så mycket att säga där heller. 

Det känns lite grann som om jag tappat bort mig själv. Jag tittar på vad andra skriver och gör och tänker "Vad fint!" och känner sen att det inte finns så mycket att tillägga för min del. Att det bara skulle bli mindre välformulerad tautologi eller en lättvariant av samma djupa utläggning som inspirerade mig. Jag blir lite osäker på vad som gäller, vilka ämnen som det "ska" skrivas om och på vilket sätt (kanske blogg/instavärlden redan har behandlat till lust och leda det jag tänker på och jag bara är obönhörligt sent på bollen, men märker inte det för att jag varit så frånvarande och trött?).

Jag har aldrig bloggat för andras skull, skrivit för att ett visst tema är på tapeten eller försökt att skriva utan inspiration eller en idé. Jag skriver om sånt som intresserar mig, som jag tycker att är viktigt och som roar mig. Ganska ofta har dagsaktuella teman som ältats i sociala medier intresserat mig och då har jag förstås många gånger orkat ge min synvinkel. Men ändå drabbas jag ibland - särskilt nu - av tvekan och tvivel på att just jag skulle ha någonting nytt att säga. I min trötthet känns det bättre att vara tyst. Jag tänkte att jag kan nog skriva öppet om utmattningen och allt där omkring om jag känner för det, men det har jag inte. Jag har trivts riktigt bra i min egen tysthet och i att bara få vara. Så då har det fått vara så.

Jag tror dilemmat  ligget i att jag ännu är vänd inåt, att jag blickar och lystrar noga inombords vad det är som jag riktigt vill göra av denna värld och av mig själv. Då är det också svårt att rikta ord och uppmärksamhet utåt. För att vara trettioplussare så dras jag med förvånansvärt mycket exentiellt filosoferande, hehe. Men det är kanske inte lika ångestfyllt som en tjugoårings sökande, utan snarare ett tyst, sansat och intresserat kontemplerande.

För att dra till en kass metafor, så känner jag lite grann som att jag varit en larv som krälat runt i  en härlig mylla, ibland stött på stenar och ändrat lite kurs och fått i mig massor med värdefull näring, men nu sen en tid tillbaka har jag dragit mig tillbaka i en puppa för att smälta min färdkost och låta den förändra mig. Frågan är förstås om jag blir en mal eller vacker fjäril när jag väl kommer fram igen, höhö. Äh, det här blev nog på gränsen till för cringe, som ungdomarna skulle säga. Vi får helt enkelt bara se vartåt det bär!

Peace out, säger tanten på andra sidan skärmen! 




Feb 1, 2019

Inredning och en duktig, genuin buisnesskvinna


I höstas fick jag ett paket på posten. Jag hade vunnit en lottdragning som Jonna Jinton haft åt sina Patreon-stödgivare. En del av oss som betalar från bra innehåll på nätet vann en print av Jonna i en av hennes give-a-aways. Döm min förvåning när det dök upp fem vackra bilder! 

Förutom att jag överraskades av ett urval av bilder så hade Jonna även skrivit ett personligt meddelande på ett vykort. Så omtänksamt! Det kändes som att hon genuint ville tacka sina följare och Patreon-följare. 


Jag har förstått att hon signerar alla bilder för hand samt alltid lägger till en personligt tackkort till alla beställningar som hon skickar iväg. Vilket jobb! Vilken dedikation. Jättefint sätt att ge kunden ett personligt, varmt bemötande när man handlar på webben. Hon är verkligen duktig på det som hon gör. Både det kreativa och företagandet. 


Jag hade svårt att välja bara en bild från Jonna Jintons webbshop, men det eviga, nordiska sommarljuset i den mittersta bilden var ändå det som sist och slutligen tilltalade mig mest. Det finns någonting så magiskt med sommarnätter! Man vill aldrig gå och lägga sig. Trots att klockan visar sent, så tassar man ut i en stilla värld prunkande av små blommor, där det är både solnedgång och gryning samtidigt. 

Bilden uppe till höger med sjörök över tjärnen är också underbar! Nå, alla hennes bilder är mer eller mindre underbara, men kanske vissa lite mer än andra.


Trots att många, många, många månader har gått så har jag inte ännu fått bilderna upp på väggen.  Tre av bilder tänkte jag skulle få vara uppe samtidigt och så kan man variera sammansättningen emellanåt. Känner jag mig själv rätt dock, så kommer denna kombo att få leva ihop i minst fem år och i alla falls tills vi någongång flyttar till eget. Jag är nämligen inte den snabbaste inredaren i världen, utan trivs bra och lääääänge med de inredningsval som jag en gång gjort. 

Vi har spanat in en plats i "matsalsrummet" eller "storstugan" ovanför den gamla soffan (bakom soffan står en extra säng med ett mörktbrunt överdrag, inte den snyggaste lösningen, men praktiskt).  Det är lite mörkt såhär års i det hörnet och det kan vara att även storleken på bilden skulle kräva att man kommer åt att titta lite närmare, men kanske det blir en okej lösning tills vidare. 

Jan 17, 2019

Lugna dagar

Aaaaaaaaaaaaaaaahhh....

Dessa dagar är en enda lång, lugn utandning som får mig att slappna av och njuta av dagen, av stunden och av att bara få vara i denna vackra värld. Jag har haft svårt att komma upp tidigt om morgonarna när det är så mörkt och jag försöker att istället tillåta mig själv att ha en långsam takt. Jag stiger upp kring nio, gör hushållssysslor, äter frukost och går sedan kring lunchtid ut på en promenad.

Först på eftermiddagen, efter klockan 14, 15 eller ännu senare så kickar produktiviteten in! Istället för att försöka motarbeta den rytm som jag har nu med att envisas med att stiga upp kring  7-8 när Daniel far på jobb, så tänker jag försöka att låta saker ske i sin egen takt.

Det finns oftast en gnagande känsla av att jag borde göra det ena och det andra, att jag inte borde få ta det så här lugnt, att jag borde läsa och studera så flitigt som jag bara kan och inte använda min tid till onyttigheter som yoga, promenader, meditation och bloggar.

Jag tänker mig att känslan nog kommer att gå om så småningom. Antingen för att jag kommit in i mina nya rutiner eller för att jag faktiskt har fått energin och disciplinen att köra 100 %. Tillsvidare försöker jag att inte pressa allt för hårt åt något håll alls.

Konsten att bara vara är svårare än vad man tror.



Idag har snön dalat ner sakta som i en Astrid Lindgren saga full av idyll. Jag försökte fånga nåt av landskapet och skogen som fick mig att le så brett och känna så stor lycka och tacksamhet över att få vara på denna plats just nu. Tyvärr är jag verkligen ingen mästarfotograf, men några glimtar av skogen försöker jag visa här.


Naturen gör mig - oss! - så gott. Där får man vila och bara vara sig själv. Jag behöver inte gå en viss sträcka eller runda, utan jag går dit jag vill i den takt som jag vill. Det är ingen motionsrunda som jag är ute på. Det är en friskhetsrunda, där jag saktar ner, lyssnar på den knäpptysta skogen, ser på mjuka snöformer och andas in så klar, frisk och ren luft att det känns som om man kunde dricka det.

Jag känner en så stor tacksamhet och lycka över att få bo så här nära skogen, bara ett stenkast ifrån, så att jag när som helst när andan faller på kan gå ut och njuta. För mig är det en plats för vila, där springande tankar skingras och jag får andas fritt.




Jan 12, 2019

Min spaning för 2019


Det känns som om jag ännu går på sparlåga. Likt januarisolen som nog visar sig och sprider ett blekt ljus, men som aldrig riktigt orkar längre upp än några centimeter ovanför horisonten. Jag antar att jag får vara tacksam över den sol som jag får och vara glad för det skira, ljusröda, vackra vinterljuset kring gryning och skymmning. För vackert är det ju. Men solen går fortfarande upp först kring 10 på morgonen och mein Gott vad jag längtar efter riktigt dagsljus! Ljus som fyller mig med energi, glädje, skutt och skaparglädje!

Sen när solen och dagsljuset återvänder på riktigt, så tror jag att jag också kommer att kunna växla upp. Men än så länge känns det som om jag ännu har lov att vara i lite av en vinterdvala. Långsamt, väntande och bara på halvfart. Det är också förvisso en viktig lärdom som jag har att lära mig; att sakta ner och inse att jag inte måste göra allt, varken direkt, till 100% eller helt själv. 

Lärdomar som jag ska ta med mig in i det nya året - och de kommande åren framöver - är att vara stilla, närvarande, sakta in och att ta hjälp av andra när det behövs. Jag lär mig att det är lika viktigt att vara svag som att vara stark. Yin och yang. Båda har sina syften. Länge har jag värderat den ena lite högre än den andra och varit stolt över hur stark och seg jag kan vara när jag vill (som en äkta Oxe, hehe). Att vara mjuk, sårbar och svag ger mig en chans att öva ödmjukhet, öppenhet och tillit till mig själv, andra och universum.

Idag började jag dagen med ett långt yogapass. Jag använder mig av Yoga Girls streamingtjänst OneOEight och där hittade jag ett pass som hette "Cultivating vulnerability". Oftast väljer jag yogapass helt enligt fiilis (eller nån kanske skulle säga intuitivt) och det här kändes passande. Underbart skönt och samtidigt utmanande var det. 

Min spaning (eller förhoppning) för året 2019 är att svaghet, mjukhet och sårbarhet är det nya starka. Mindre You can do it! och mer I am here. 


Jan 8, 2019

Just nu

En inblick i vad jag ser och gör i denna stund.

Just nu:

  • knarkar jag Underbara Clarahemtrevliga och inspirerande inlägg och drömmer om att bli en hybrid av henne och Jonna Jinton.

  • sparkar brasan i eldstaden och ger mig både värme och mys. Själv är jag ännu insvept i min röda morgonrock med rosor på, delvis för att det är mysigt men också för att den är så varm och go'.

  • har jag öppnat flera dokument och filer som handlar om frilandsodling av grönsaker, men sitter istället och läser bloggar, artiklar och, tja, skriver här.

  • ligger dimman som ett vilsamt täcke över landskapet och sveper in alla vassa konturer och kontraster i ett behagligt mjukt dis.

  • hänger juldekorationerna ännu kvar, för än finns det tid att vila i midvinterns lugn och mys. Lite kryper det i kroppen att få ta ner julen och spurta på in i det nya året med friska, nya tag, men samtidigt försöker jag att inte ha så bråttomt och istället njuta av den paus som julen för med sig. Det är inte endast under julen, som vi (förhoppningsvis) kan varva ner, utan även tiden efter julen ger oss ett vacuum att bara vara i och reflektera över nuet. Det vore fint om vi under hela året kunde bevara en del av den julkänsla av glädje, välvilja och tillåtelse att varva ner och vara "oproduktiva". Vi behöver inte direkt springa vidare till nästa prestation och nästa punkt på att-göra-listan så fort som januari tar vid. Eller så pratar väl bara den priviligerade slöfocken vars ekorrhjul har (tillfälligt) stannat... 




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...