Jan 17, 2019

Lugna dagar

Aaaaaaaaaaaaaaaahhh....

Dessa dagar är en enda lång, lugn utandning som får mig att slappna av och njuta av dagen, av stunden och av att bara få vara i denna vackra värld. Jag har haft svårt att komma upp tidigt om morgonarna när det är så mörkt och jag försöker att istället tillåta mig själv att ha en långsam takt. Jag stiger upp kring nio, gör hushållssysslor, äter frukost och går sedan kring lunchtid ut på en promenad.

Först på eftermiddagen, efter klockan 14, 15 eller ännu senare så kickar produktiviteten in! Istället för att försöka motarbeta den rytm som jag har nu med att envisas med att stiga upp kring  7-8 när Daniel far på jobb, så tänker jag försöka att låta saker ske i sin egen takt.

Det finns oftast en gnagande känsla av att jag borde göra det ena och det andra, att jag inte borde få ta det så här lugnt, att jag borde läsa och studera så flitigt som jag bara kan och inte använda min tid till onyttigheter som yoga, promenader, meditation och bloggar.

Jag tänker mig att känslan nog kommer att gå om så småningom. Antingen för att jag kommit in i mina nya rutiner eller för att jag faktiskt har fått energin och disciplinen att köra 100 %. Tillsvidare försöker jag att inte pressa allt för hårt åt något håll alls.

Konsten att bara vara är svårare än vad man tror.



Idag har snön dalat ner sakta som i en Astrid Lindgren saga full av idyll. Jag försökte fånga nåt av landskapet och skogen som fick mig att le så brett och känna så stor lycka och tacksamhet över att få vara på denna plats just nu. Tyvärr är jag verkligen ingen mästarfotograf, men några glimtar av skogen försöker jag visa här.


Naturen gör mig - oss! - så gott. Där får man vila och bara vara sig själv. Jag behöver inte gå en viss sträcka eller runda, utan jag går dit jag vill i den takt som jag vill. Det är ingen motionsrunda som jag är ute på. Det är en friskhetsrunda, där jag saktar ner, lyssnar på den knäpptysta skogen, ser på mjuka snöformer och andas in så klar, frisk och ren luft att det känns som om man kunde dricka det.

Jag känner en så stor tacksamhet och lycka över att få bo så här nära skogen, bara ett stenkast ifrån, så att jag när som helst när andan faller på kan gå ut och njuta. För mig är det en plats för vila, där springande tankar skingras och jag får andas fritt.




Jan 12, 2019

Min spaning för 2019


Det känns som om jag ännu går på sparlåga. Likt januarisolen som nog visar sig och sprider ett blekt ljus, men som aldrig riktigt orkar längre upp än några centimeter ovanför horisonten. Jag antar att jag får vara tacksam över den sol som jag får och vara glad för det skira, ljusröda, vackra vinterljuset kring gryning och skymmning. För vackert är det ju. Men solen går fortfarande upp först kring 10 på morgonen och mein Gott vad jag längtar efter riktigt dagsljus! Ljus som fyller mig med energi, glädje, skutt och skaparglädje!

Sen när solen och dagsljuset återvänder på riktigt, så tror jag att jag också kommer att kunna växla upp. Men än så länge känns det som om jag ännu har lov att vara i lite av en vinterdvala. Långsamt, väntande och bara på halvfart. Det är också förvisso en viktig lärdom som jag har att lära mig; att sakta ner och inse att jag inte måste göra allt, varken direkt, till 100% eller helt själv. 

Lärdomar som jag ska ta med mig in i det nya året - och de kommande åren framöver - är att vara stilla, närvarande, sakta in och att ta hjälp av andra när det behövs. Jag lär mig att det är lika viktigt att vara svag som att vara stark. Yin och yang. Båda har sina syften. Länge har jag värderat den ena lite högre än den andra och varit stolt över hur stark och seg jag kan vara när jag vill (som en äkta Oxe, hehe). Att vara mjuk, sårbar och svag ger mig en chans att öva ödmjukhet, öppenhet och tillit till mig själv, andra och universum.

Idag började jag dagen med ett långt yogapass. Jag använder mig av Yoga Girls streamingtjänst OneOEight och där hittade jag ett pass som hette "Cultivating vulnerability". Oftast väljer jag yogapass helt enligt fiilis (eller nån kanske skulle säga intuitivt) och det här kändes passande. Underbart skönt och samtidigt utmanande var det. 

Min spaning (eller förhoppning) för året 2019 är att svaghet, mjukhet och sårbarhet är det nya starka. Mindre You can do it! och mer I am here. 


Jan 8, 2019

Just nu

En inblick i vad jag ser och gör i denna stund.

Just nu:

  • knarkar jag Underbara Clarahemtrevliga och inspirerande inlägg och drömmer om att bli en hybrid av henne och Jonna Jinton.

  • sparkar brasan i eldstaden och ger mig både värme och mys. Själv är jag ännu insvept i min röda morgonrock med rosor på, delvis för att det är mysigt men också för att den är så varm och go'.

  • har jag öppnat flera dokument och filer som handlar om frilandsodling av grönsaker, men sitter istället och läser bloggar, artiklar och, tja, skriver här.

  • ligger dimman som ett vilsamt täcke över landskapet och sveper in alla vassa konturer och kontraster i ett behagligt mjukt dis.

  • hänger juldekorationerna ännu kvar, för än finns det tid att vila i midvinterns lugn och mys. Lite kryper det i kroppen att få ta ner julen och spurta på in i det nya året med friska, nya tag, men samtidigt försöker jag att inte ha så bråttomt och istället njuta av den paus som julen för med sig. Det är inte endast under julen, som vi (förhoppningsvis) kan varva ner, utan även tiden efter julen ger oss ett vacuum att bara vara i och reflektera över nuet. Det vore fint om vi under hela året kunde bevara en del av den julkänsla av glädje, välvilja och tillåtelse att varva ner och vara "oproduktiva". Vi behöver inte direkt springa vidare till nästa prestation och nästa punkt på att-göra-listan så fort som januari tar vid. Eller så pratar väl bara den priviligerade slöfocken vars ekorrhjul har (tillfälligt) stannat... 




Jan 4, 2019

Goda vibbar från 2018 samlade på burk

Att aktivt göra sig själv medveten om goda, positiva och trevliga saker i sitt liv gör att man också känner mer tillfredställelse, tacksamhet och lycka. Genom att fokusera på de goda tingen i livet ser man också lättare dem. I det dagliga bruset kan de små men betydelsefulla sakerna lätt drunkna i ett larm av olyckor, katastrofer och klimatångest. Att man koncentrerar sig på positiva saker betyder inte att man blundar för allt det olyckliga i världen, utan bara att man istället för ens tund väljer var man lägger sin fokus. Jag tror det balanserar oss på ett positivt sätt. 

En enkel övning för att öka tacksamheten och lyckokänslor är att varje vecka eller dag skriva upp någonting trevligt och positivt som skett eller som fäst din uppmärksamhet. Det kan vara hur stort eller litet som helst. En solig förmiddag kan få rum på en lapp. Ett nytt, efterlängtat jobb likaså på en annan lapp. Man kan skriva bara en grej eller flera tiotals. Det är upp till dig. 

Förra året samlade jag goda vibbar på burk och det var verkligen berörande och underhållande att läsa igenom lapparna vid årsskiftet. Här kan du läsa om vad jag diggade år 2017. 

Skörden av lyckolappar anno 2017

Även iår har jag samlat på mig goda vibbar i lappformat och satt dem på burk. Tyvärr märker man när mina krafter började sina ordentligt, för tidsperioden som jag och Daniel författade lapparna sträcker sig bara fram till maj. Efter mitten av maj har jag inte orkat fokusera på positiva händelser och saker runt omkring mig mera på detta konkreta sätt. Men nog om det just nu. Jag kommer säkert att bearbeta och fundera kring burn out:en senare, men nu ska vi ta en titt på ett axplock av fina grejer som hände under år 2018 åt både mig och Daniel. 

Fick löneförhöjning (mars) 
Rolig dag i hemtrakterna tillsammans hos mamma och pappa och A&M&N. (januari) 
Firade årsdag med att vandra på isen till Jannes saloon (mars) 
Äntligen vår i luften! Solsken, värme, fågelkvitter och svanarna som kom idag. Mediterade i solen. (april) 
Snöade så vackert. Äntligen lite ljus! Dessutom går vi mot ljusare tider (sakta) (januari) 
Började planera Indien lite mer på riktigt under resan ner till Sibbo på påsk. (mars) 
Fick en väldigt fin Buddha i gåva av en vän (mars) 
Jättevackert vinterlandskap! Dimma, rimfrost, snö och ljus! (januari) 
Lyckan över 80% arbetsvecka <3 Så mycket mera tid och lugn.  
Längsta löplänken på ca. 1 år. Kändes lätt (6-7 km) (jan) 
Ölprovning på UF. Trevlig stämning och god mat. Var också roligt att känna lite byagemenskap. (mars)  
Pratade lite försiktigt om barn. Att det nog skulle vara trevligt. (februari)  
Bra och produktivt möte om utställningsprojekt. (januari) 
Att få nya vänner (R&M) (maj) 
Äntligen värme! (maj) 
Har firat första jul och nyår tillsammans. 
Trevlig eftermiddag med C & M som kom på besök (februari) 
Gjorde drömkartor tillsammans (februari?) 
Skrattade tillsammans åt ingenting speciellt en kväll i badrummet. Befriande. Samhörighet <3 (februari) 
Kurs i permakultur och trädgårdsplanering. Inspirerande!!! (februari) 
Rave i Seinäjoki :) (april) 
Äntligen börjar odlingssäsongen! Att få så frön och se dem gro <3 (mars / april) 
Tomatplantorna växer jättefint!!!!!!!!! (april)

Summa summarum, det verkar som om stunder tillsammans och med vänner har gett oss lyckostunder. Vackert väder, ljus och värme verkar också ha fått humöret att stiga. 

Den här traditioner kommer jag nog att fortsätta med. Man glömmer så lätt de där små, fina stunderna som utgör livet där mellan alla stora dalar och toppar. 

Vilka saker minns du med glädje från år 2018?


Jan 2, 2019

Det räcker nu!


Nämen, nu får det väl räcka! Om man tittar bakåt i arkivet så ser jag att jag i ungefär fyra år - FYRA ÅR - har skrivit om och funderat och stundvis våndats över att livet borde vara mer än vad det är. En känsla av att inte riktigt vara "där" eller på rätt plats, ett icke-flow och en känsla av att det är nåt som skaver. Ibland mindre, ibland mer. Men här känslan har nog gått med mig länge än de fyra år som jag formulerat ord i skrift kring det. En tveksamhet mot ekorrhjulet och villa-volvo-vovve-komplexet har nog länge tassat bredvid mig. 

Ibland har jag avskrivit det som en tidstypisk och ungdomlig längtan till att få vara en unik snöflinga som gör sina egna, individuella val. Jag har tänkt att vi säkert alla längtar efter att få göra saker på vårt eget sätt och på det sättet är jag inte alls unik i min längtan efter "någonting annat". 

Andra gånger har jag forsatt att grubbla och på olika vis prövat på att röra mig utanför normerna. Till exempel: 

  • tog jag ledigt från jobbet och reste runt i Asien. Delvis för att hela en hjärtesorg, men också mycket för att lära mig mer om mig själv och världen. Där, på resan fot, kände jag att jag var på rätt plats i livet just under den perioden i mitt liv.
  • böt jag arbetsuppgifter på jobbet.
  • gick jag ner i arbetstid för att se om det skulle ge mig mer ro och tid att återhämta mig mellan varven.
  • har jag gått olika utbildningar såsom plockning och hantering av vilda växter och nyligen en kurs i Green Care för att komma närmare till att jobba med naturen.
  • söker fortfarande aktivt efter den där lugna, sköna, vackra och mysiga egna vrån på landet i en stuga med en stor trädgård, många uthus och en hög med höns.

Men alla små steg har inte riktigt räckt till. Det var säkert meningen att det skulle gå så här, för sällan gör man stora förändringar innan man är tvungen. I sensomras förstod jag äntligen vad jag måste göra, men då var det redan lite för sent och utmattningen var ett faktum. Först när jag stannade upp insåg jag hur trött jag varit och hur länge tröttheten fått bo inom mig. Jag kommer aldrig att bli den samma igen, men det är ju inte meningen heller, så jag sörjer ingenting. Det är ju meningen att vi alla ska utvecklas och förändras. 

Nå, efter lite vila och pappersarbete så kan jag nu äntligen få en ny riktning och kan titulera mig studerande nu från och med årsskiftet. Under min studieledighet ska jag studera till trädgårdsmästare med inriktning på ekologisk grönsaksodling (nåh, vad annat kunde man förvänta sig!). Det här ger mig tid att tänka, vila och pröva på nåt nytt. Det känns som om jag är på rätt väg. När tanken om studieledigt slog mig kändes det som världens självklaraste och naturliga lösning och jag förundrades över att jag inte tänkt på det tidigare. 

Dessutom kan jag också titulera mig trolovad nuförtiden. Jag och Daniel förlovade oss nämligen nyss. Det känns så självklart och naturligt. Som om det alltid varit mer frågan om "när" än "om" ända sedan vi lärde känna varandra. Jag är så glad över att få dela mitt liv med honom. 

Det här är sannerligen en tid med nya gryningar, nya lärdomar, nya utmaningar. Jag välkomnar dem alla. 



Foton: Daniel Nissén

Oct 30, 2018

Pausknappen är på

Tystnad på internet brukar inte noteras innan ljud hörs igen. Trots att jag vet att det är lika intressant att läsa "Förlåt bloggen att jag inte hört av mig" som att läsa om förkylningar och feber, nattliga drömmar eller å-ena-sidan-och-andra-sidan-argument så tänkte jag ändå skriva en liten rad om att jag har knäppt på pausknappen. En liten time out från, ja, det mesta.

Men vi hörs igen! Snart. Jag lovar.

Foto: Daniel Nissén

Sep 27, 2018

Ännu om REKO-priset

Ännu kort om det jag skrev i föregående inlägget om hur administrationen för rekoringarna i Vasa och Jakobstad har erhållit Mittnorden kommittéens miljö- och energipris för det engagemang som vi satt ner i REKO. 

Jag och Maria fick prata en kort stund i YLEs radiosändning om vårt arbete som administratörer och om REKO. Det går att lyssna på här.

Det är roligt att bli sedd och få uppskattning. Det gör mig stolt och det känns som ett erkännande för att REKO faktiskt spelar en roll och är en viktig del av matscenen. 

Sep 25, 2018

REKOs administration får pris

Många gånger om har matnätverket REKOs grundare Thomas Snellman fått förtjänta, fina pris för att han tagit iden om direkthandel mellan matproducent och konsument till Finland och jobbat så hårt för att etablera det. Han var en av grundarna av Jakobstads rekoring som tillsammans med Vasa reko är de första rekoringarna i Finland. Det var här som rekonätverket etablerades i Finland. 

Nu har administrationen för rekoringarna i Vasa och Jakobstad också vunnit ett pris! Det är Mittnordenkommitténs miljö- och energipris "Nordens gröna bälte" som i år ges till de aktiva som håller igång rekoringarna i Vasa och Jakobstad. Tack vare dem har konceptet blivit framgångsrikt i hela Norden, skriver man i prismotiveringen. Läs Vasabladets artikel här.



Jag är en av dem som varit med sedan starten. Jag minns att jag var frusterad (igen) över världens ohållbara gång och att det (jag) pratades mera än gjordes. Jag vill bidra med någonting konkret! Därför bestämde jag mig för att anmäla mig som frivillig konsumentrepresentant för att vidareutveckla idén som Thomas och Ann-Sofi hade presenterat. När man kollar i backspegeln, så var det ett av de bästa besluten jag gjort. Men det var nog inte så enkelt som jag kanske först trodde. Jag blev långt mer engagerad än vad jag kunnat ana. 

Vägen är lång och under 5 1/2 år har vi stundvis kämpat hårt och stundvis med eforisk glädje för att engagera folk i rekorörelsen, tagit emot positiv och negativ feedback, godkänt nya medlemmar, producenter och nya produkter, funderat och svängt på olika riktlinjer, försökt föra dialog åt alla möjliga olika håll och med olika parter på både lokal och nationell nivå, chattat så gott som dagligen inom vår administration på 4-6 aktiva admins om stort och litet berörande reko, försökt förstå konsumenteras beteende (eller icke-beteende), försökt förstå producenternas tankegångar och förutsättningar, lagt upp förfrågningar och initiativ, rådgjort med svenskar som varit i startgroparna att starta upp rekoringar på andra sidan viken, grundat och skrivit rekoblogg och reko Vasa på Instagram, samlat ihop producentpresentationer för att konsumenterna ska få en bild av vem de handlar av, modererat Facebook-sidan och raderat gamla annonser, skapat evenemang för specialrekon och skickat ut puffar och annonser till media, startat upp mindre rekoringar i närområdet, styrt upp diskussionsmöten och kampanjer och i slutändan i ändlösa diskussioner försökt förstå hur maten riktigt produceras i detta land och vilka faktorer som styr och med den kunskapen försökt hitta lösningar som passar både konsumenter och producenter. 

Jaa, ni fattar, allt detta med varierande framgång. Ibland är det ett väldigt otacksamt uppdrag. Hur man än gör så får man skäll och skit, antingen från konsumenter eller producenter. Då gäller det att komma ihåg att det finns många som uppskattar rekonätverket och då för man vanligtvis inte så stort ljud, utan fortsätter med sitt och är nöjd. Då har de övriga administratörerna varit en klippa och vi har blivit ett ganska sammansvetsat gäng. 

Orsaken till att jag sätter ner min tid på reko är att jag tror på nätverkets styrka och att jag vill aktivt jobba för att skapa en mer hållbar värld och ett mer hållbart sätt att producera mat. För mig betyder det att maten ska komma från ett rimligt avstånd och den ska vara en del av ett cirkulärt system som inte utarmar jorden, utan istället är en viktigt och stärkande del av samhället. Jag tror att för få människor inser värdet i förmågan att producera mat. Många tar för givet att det ska finnas av än det ena och än det andra - alltid och året runt. 

Jag har själv lärt mig enormt mycket om hur matproduktionen ser ut, lite mer om hur producenter och konsumenter tänker, men är långt ifrån "fullärd", om man någonsin kan bli det. När rekoutdelningen myllrar av folk och parkeringsplatsen fyllts till bristningsgränsen är stunder då jag känner att mödan är värt arbetet och att vi faktiskt gör en skillnad, förhoppningsvis på ett både ekonomiskt, socialt och miljömässigt plan. 

Det är heller ingen en-persons-show, utan nätverket är grunden. Jag är enormt tacksam för alla de personer - producenter, administratörer och kunder - som jag lärt känna genom reko. Jag är tacksam och glad över att så många velat satsa sin tid och energi i att skapa detta tillsammans. 



Jag hoppas att reko kan lära oss att äta säsongsmat och lokalproducerat, att äta även saker som vi inte tidigare kännt till såsom nya grönsaker som kålrabbi för min del eller styckade köttbitar som inte är malet kött. Jag hoppas reko kan lära oss att förstå att vart vi sätter våra pengar spelar roll, om hur maten produceras, om vem som producerar vår mat och om att föra oss närmare varandra och jorden. 

Det finns så underbart mycket god mat och skickliga mathantverkare i vår näromgivning. Man måste inte äta importerade avokadon och bananer eller kycklingstrimlor och pasta var och varannan dag, utan istället se om man kan variera sig med det som finns till buds på den lokala marknaden såsom syrade morötter, pajer av olika slag, semlor och bröd, potatis, lök, fisk, kött i alla möjliga tänkbara former (nöt, highland, gris, kalkon), grönsaker från A till Ö, bär och safter, honung och bakverk. Äh, du kan själv gå in och kolla på din lokala rekoring vad som är i säsong just nu. 

Nya tider, nya kapitel att skriva angående reko är en naturlig utveckling och det blir spännande att se vartåt det bär. Min gissning är ändå att inte utför, i alla fall.

Sep 19, 2018

En bra och en hemsk sak som jag läst

Rubriken i korthet, så länkar jag här nedan till två olika men ändå relaterade grejer som jag läste idag. Båda handlar om jorden och miljön. 

  • Svenska Yle har en artikel om hur natur och djur används för både fysiskt och psykiskt välmående. Superintressant att man börjar fatta hur mycket kraft det finns att hämta i naturen! Jag och sambon är själva inne på lite samma linje och smider lite planer för framtiden, men vi får se vart det bär.

  • Veckans affärer har en kort men intressant artikel om att vi nått långt bortom den fysiska gränsen för vad vår planet klarar av och nu måste vi omvärdera det ekonomiska systemet. Texten grundar sig på ett bakgrundsdokument till en kommande FN-rapport. Två finländska forskare står förresten bakom dokumentet. Det kan verka dystert, men med risk för att avslöja slutknorren, så menar både Naomi Klein och Science Alert att förändringarna som krävs är stora och kan verka skrämmande men historien har bevisat att människor har kapacitet att organisera samhällen med respekt för naturen och att vi kan åstadkomma storverk när alla drar åt samma håll. 
Hoppas ni tar och läser! Tipsa också gärna mig om andra liknande nyheter. 


Sep 3, 2018

Hitta katten (del 37) och att hitta sig själv

Var myser solkatten?

Det finns någon annan som också njuter lika mycket som jag av trädgården. I skuggan av mina grödor. Ser ni? Mer bilder i serien "Hitta katten" hittar ni under taggen här.

Jag njuter i trädgården av sommarvärmen som tillfälligt är tillbaka och går och plockar squash, lökar, svarta vinbär och lite blommor om vartannat. Det är helt underbart att efter en lång och trist dag instängd på kontoret få komma hem till en egen gård, byta om till hemmakläder och trippa ner till trädgårdslandet med ämbaret och pallen under armen. Jag har suttit hela eftermiddagen vid svartvinbärbusken idag och lyssnat på vinden och fåglarna, känt solen värma min hud, rasslat runt i vinbärsbuskarna med klibbiga fingertoppar och stillsamt förundrat mig över vem jag egentligen är om man skalar bort det jag gör. 

Jag är till exempel den duktiga flickan, festfixaren och hushållsgrejaren som får mycket gjort när hon lägger manken till, feministen och miljökämpen. Jag är hon som gör sina arbetsuppgifter enligt instruktionerna för hon tänkte inte ens på att man kanske kunde ta några genvägar. Jag är kulturarbetaren, frivillighetsarbetaren och föreningsaktiv. Jag är hon som plockar vinbär, samlar nässlor, letar svamp, kokar äppelsylt, steker plättar, diskar undan och tar ett glas vin. Och mycket mer.

Men om man skalar bort allt det där och lite (mycket) till. Vem är jag då? Vad finns under lagret som jag är när jag gör, skapar och manifesterar? Stunderna då jag bara är. Den som alltid finns där under alla göromål och roller.

Hanna Rosewall skrev nyss om en intressant och inspirerande övning eller vad man nu ska kalla det som handlade just om att glutta in bakom fasaden. Gå gärna in på hennes Instagram och läs mer om vilka svar hon fick här.

Det känns lite grann som om saker som jag är smulas sönder lite grann bit för bit. Jag får glimtar av den som finns där under och den verkar, tja, ha ett större lugn. Men jag tror att jag inte ska ha så bråttomt. När jag satt där vid vinbärsbusken idag och frågade mig själv vem jag är så fick jag bland annat till svar att jag är tålamod. Log lite för mig själv och ruskade på huvudet åt min otålighet. Jag behöver inte ha alla svar på en gång. Det räcker med att ställa frågan och sen försöka känna efter och lyssna.

Jahapp, det här som skulle bli ett lättsamt inlägg om katter i trädgårdsland utmynnade i filosofisk självrannsakan. Nå, njut i alla fall av kattbilderna som min kära sambo har tagit! Där är i alla fall nåt som inte smulas sönder, min kärlek till honom - och katten. <3



Foton: Daniel Nissén


Aug 31, 2018

Jag vill inte skryta, men...

Stegen mot en mer hållbar värld kommer genom små val i vardagen, funderade jag på här om dagen när jag stod och sorterade plastavfall från brännbart och metallsopor. Tanken återvände till mig idag när jag laddade tvättmaskinen med tvättnötter som tvättmedel. Ha lite tålamod, det här inte enbart en självgod uppräckning av hur miljömedveten jag är.

Ja, jag vet, det är inte individen som ska rädda världen genom att sortera sina sopor. Det krävs strukturella förändringar i samhället, ekonomin och affärsvärlden samt förändringar av attityder och människans förhållande till sig själva, andra, miljön och omgivningen överlag. Känns nödvändigt att påpeka detta.

Det är svårt att göra hållbara val i en ohållbar värld. Därför tycker jag att man kan vara snäll med sig själv och inte döma sig själv eller andra allt för hårt för att man väljer på olika sätt. Alla försök duger.

Jag kan ändå inte låta bli att moralisera. Jag tittar lite snett på dem som åker utomlands flera gånger per år, trots att de vet att det inte är bra för miljön. Jag gruffar till lite när jag ser att alla sopor åker ner i samma avfallsbytta, för hen säger att är så jobbigt med många olika behållare. Himlar med ögonen i smyg när någon hetskonsumerar den nyaste trendgrejen med invändningen att man måste ju få unna sig nya grejer och vi kan ju inte sluta konsumera helt och hållet ändå, för då stannar hela samhället av.

Det är ju inte okej att rycka på axlarna och konstatera att mina små hållbara handlingar tjänar inget till, så jag kan lika bra strunta i att göra nåt överhuvudtaget. Saker som lilla jag gör är bara en droppen i havet, så vad spelar det för roll egentligen? Men hur ska förändring någonsin ske om man bara fortsätter göra samma saker om och om igen? Är miljön kanske någon annans problem, någon annan mycket viktigare och mer inflytelserik än jag?



Morotsliv Ila formulerade det så väl på Instagram där hon lyfte fram att det är själva förändringen som är krävande, inte själva handlingen.
"Oberoende om det handlar om att städa med bättre medel eller ändra sina matvanor. För vanor - det är ju det som det handlar om. Att skapa nya vanor kräver lite energi och tänk. Sen gör autopiloten resten." - Morotsliv
Det krävs energi, tid och eftertanke att ändra vanor och invanda mönster. Vi har ofta en inbyggt motstånd till förändring, men det är ingenting oöverkomligt. Nya vanor blir till gamla vanor med små medvetna steg.

Mitt tips är därför att börja smått. Man behöver inte byta ut allt på en gång. Börja med nåt löjligt simpelt och smått.

Själv började jag med ekobananer. Jag var studerade ännu då, men kände att bananer var en så liten grej så jag kunde ändra på det ganska enkelt, efter att jag läst om hur kraftigt besprutade bananerna är och om cancern hos de som jobbar på plantagen. Nästa steg blev ganska snart ett miljövänligt diskmedel. Sen började jag syna andra matvaror och städmedel och en efter en så blev det allt oftare en ekologisk eller miljömärkt version. Synandet håller på än idag.

Det här är alltså en ständigt pågående process som pågått under många, många, många år. Mitt hem och kylskåp är långt ifrån 100% ekologiskt och miljövändligt, men idag känner jag mig nästan skamsen när jag köper t.ex. konventionella bananer, för det har blivit så ingrodd vana att välja eko och miljömärkt om det finns till buds (och inte är ohemult ockerpris, dvs en trendgrej mer än någonting annat. Fy tvi!).

Ungefär de här produkterna finns i miljövänligare format hemma hos mig och om jag minns rätt så gick det ungefär i den här ordningen (sådärungefärliksom):

  • sortering av soporna (the usual, matavfall/kompost, metall, glas, brännbart)
  • ekobananer
  • miljövänligt diskmedel
  • tvättnötter
  • ekologisk mjölk
  • svanmärkt toapapper eller sånt som är gjort av återvunnet material
  • återanvända kläder från loppis
  • miljömärkta städgrejer
  • miljömärkta shampoon och toalettgrejer såsom deodorant
  • ekologiskt vin
  • ekologiskt kaffe
  • ekologisk choklad alltid nu som då, men Fazer rular nog ändå
  • ekologiska äppel
  • menskopp
  • "husmors" städgrejer, dvs matsoda, ättika, vinäger och så vidare
  • shampoo i "husmors" stil eller enligt no-poo, dvs. matsoda, vinäger, örter osv. 
  • ekologiska apelsiner
  • ekologiska grönsaker och frukter, såsom avokado, kiwi, lök, potatis osv.
  • ekologiska havreflingor och mjöl från REKO
  • ekologiska mjölkprodukter såsom ost, matlagningsgrädde, grädde, kvarg med mera
  • sortering av plast från brännbart (yey att det nuförtiden finns återvinningsstationer för plast i vår närhet!)
Äh, jaa, ni fattar. Det finns så många saker som man kan välja att göra! En sak i taget har jag riktat min uppmärksamhet på, inte medvetet direkt, utan oftast i samband med att man läst eller gått och funderat på nåt. En. Sak. I. Taget. Plötsligt är en sak tillsammans med många andra små enskilda handlingar ett helt mönster som nån spänstig marknadsförare plockar upp och berättar till produktutvecklarna! 

Vilka hållbara vanor har du plockat upp under årets lopp? Finns det nån produkt som absolut måste vara miljömärkt eller ekologisk i ditt hem? För mig är det kaffet, vinet och bananerna. 

Aug 22, 2018

Vi borde jobba mera

Jag tar tillbaka det jag sade om att vi jobbar för mycket. Jag har funderat och kommit fram till att det inte stämmer. Vi jobbar inte för mycket.

Vi jobbar egentligen för lite. Vi jobbar för lite med det sånt som känns meningsfullt och bra. Vi jobbar för lite med sånt som för oss är hållbart, kärleksfullt, viktigt och roligt. Vi jobbar för lite på ett sätt som gör att vi inte ens minns alla gånger att vi jobbar.

Jag kom och tänka på det här när jag läste det som Peppe skrev om att hon knappt kunde fatta att hon får jobba med det som hon älskar. (Hon har jobbat hårt för att komma dit, vill jag nämna som en fotnot.)

Kan man jobba och ha kul? Kan alla ha privilegiet ett jobba med det som man älskar? Inte menar jag ju att allt måste var sprittas roligt hela tiden. Såklart det kommer motgångar och arbetslivet är ju som livet i allmänhet, ibland går det bra, ibland lite sämre. Men om grundkänslan är ändå skulle vara god för alla. Är det möjligt? Att det finns en passion och en kärlek till det man sysslar med, till livet, eller i alla fall till resultatet även om man inte alltid skrattar sig igenom hela processen.

Jag tror min poäng här är den att jag tror att världen vore en rättvis, skön och glad plats på många plan om man gjorde mer saker man gillar och njuter av och mindre saker bara för att det det hör till, för att man bara hamnat där, måste eller för att dina föräldrar gjort det. Människor som är tillfreds gör och också bättre val i vardagen, vilket också gynnar miljön och små söta djur.

Okej, så jag ska inte sticka under stol med att jag fortfarande tycker att vi har en vriden syn på hur vi tillbringar vår tid här på jorden, hur fixerade vi är vid prestationer och att arbetskulturen inte är sund. Jag vet också att man kan stressa ihjäl sig själv och prestera sig själv till utmattning när man sysslar med det som man älskar - kanske speciellt då, för man märker inte att karusellen snurrar för hårt när man gillar sitt jobb så mycket.

Jag vet inte riktigt hur den världen skulle se ut som tillåter alla att "förverkliga sig själva". Jag kan föreställa mig att det sakta, sakta, sakta kanske skulle leda till att man började lyssna mer på sin intuition och - tillåt min flummighet nu - sitt högre jag. Kanske det skulle leda till att man skulle göra allt fler val som varken skadar en själv eller andra och att fler skulle känna balans och harmoni och ett allt mindre behov av att konsumera sig till en identitet.

Verkar det långsökt?


Foto: Daniel Nissén

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...