Sep 27, 2018

Ännu om REKO-priset

Ännu kort om det jag skrev i föregående inlägget om hur administrationen för rekoringarna i Vasa och Jakobstad har erhållit Mittnorden kommittéens miljö- och energipris för det engagemang som vi satt ner i REKO. 

Jag och Maria fick prata en kort stund i YLEs radiosändning om vårt arbete som administratörer och om REKO. Det går att lyssna på här.

Det är roligt att bli sedd och få uppskattning. Det gör mig stolt och det känns som ett erkännande för att REKO faktiskt spelar en roll och är en viktig del av matscenen. 

Sep 25, 2018

REKOs administration får pris

Många gånger om har matnätverket REKOs grundare Thomas Snellman fått förtjänta, fina pris för att han tagit iden om direkthandel mellan matproducent och konsument till Finland och jobbat så hårt för att etablera det. Han var en av grundarna av Jakobstads rekoring som tillsammans med Vasa reko är de första rekoringarna i Finland. Det var här som rekonätverket etablerades i Finland. 

Nu har administrationen för rekoringarna i Vasa och Jakobstad också vunnit ett pris! Det är Mittnordenkommitténs miljö- och energipris "Nordens gröna bälte" som i år ges till de aktiva som håller igång rekoringarna i Vasa och Jakobstad. Tack vare dem har konceptet blivit framgångsrikt i hela Norden, skriver man i prismotiveringen. Läs Vasabladets artikel här.



Jag är en av dem som varit med sedan starten. Jag minns att jag var frusterad (igen) över världens ohållbara gång och att det (jag) pratades mera än gjordes. Jag vill bidra med någonting konkret! Därför bestämde jag mig för att anmäla mig som frivillig konsumentrepresentant för att vidareutveckla idén som Thomas och Ann-Sofi hade presenterat. När man kollar i backspegeln, så var det ett av de bästa besluten jag gjort. Men det var nog inte så enkelt som jag kanske först trodde. Jag blev långt mer engagerad än vad jag kunnat ana. 

Vägen är lång och under 5 1/2 år har vi stundvis kämpat hårt och stundvis med eforisk glädje för att engagera folk i rekorörelsen, tagit emot positiv och negativ feedback, godkänt nya medlemmar, producenter och nya produkter, funderat och svängt på olika riktlinjer, försökt föra dialog åt alla möjliga olika håll och med olika parter på både lokal och nationell nivå, chattat så gott som dagligen inom vår administration på 4-6 aktiva admins om stort och litet berörande reko, försökt förstå konsumenteras beteende (eller icke-beteende), försökt förstå producenternas tankegångar och förutsättningar, lagt upp förfrågningar och initiativ, rådgjort med svenskar som varit i startgroparna att starta upp rekoringar på andra sidan viken, grundat och skrivit rekoblogg och reko Vasa på Instagram, samlat ihop producentpresentationer för att konsumenterna ska få en bild av vem de handlar av, modererat Facebook-sidan och raderat gamla annonser, skapat evenemang för specialrekon och skickat ut puffar och annonser till media, startat upp mindre rekoringar i närområdet, styrt upp diskussionsmöten och kampanjer och i slutändan i ändlösa diskussioner försökt förstå hur maten riktigt produceras i detta land och vilka faktorer som styr och med den kunskapen försökt hitta lösningar som passar både konsumenter och producenter. 

Jaa, ni fattar, allt detta med varierande framgång. Ibland är det ett väldigt otacksamt uppdrag. Hur man än gör så får man skäll och skit, antingen från konsumenter eller producenter. Då gäller det att komma ihåg att det finns många som uppskattar rekonätverket och då för man vanligtvis inte så stort ljud, utan fortsätter med sitt och är nöjd. Då har de övriga administratörerna varit en klippa och vi har blivit ett ganska sammansvetsat gäng. 

Orsaken till att jag sätter ner min tid på reko är att jag tror på nätverkets styrka och att jag vill aktivt jobba för att skapa en mer hållbar värld och ett mer hållbart sätt att producera mat. För mig betyder det att maten ska komma från ett rimligt avstånd och den ska vara en del av ett cirkulärt system som inte utarmar jorden, utan istället är en viktigt och stärkande del av samhället. Jag tror att för få människor inser värdet i förmågan att producera mat. Många tar för givet att det ska finnas av än det ena och än det andra - alltid och året runt. 

Jag har själv lärt mig enormt mycket om hur matproduktionen ser ut, lite mer om hur producenter och konsumenter tänker, men är långt ifrån "fullärd", om man någonsin kan bli det. När rekoutdelningen myllrar av folk och parkeringsplatsen fyllts till bristningsgränsen är stunder då jag känner att mödan är värt arbetet och att vi faktiskt gör en skillnad, förhoppningsvis på ett både ekonomiskt, socialt och miljömässigt plan. 

Det är heller ingen en-persons-show, utan nätverket är grunden. Jag är enormt tacksam för alla de personer - producenter, administratörer och kunder - som jag lärt känna genom reko. Jag är tacksam och glad över att så många velat satsa sin tid och energi i att skapa detta tillsammans. 



Jag hoppas att reko kan lära oss att äta säsongsmat och lokalproducerat, att äta även saker som vi inte tidigare kännt till såsom nya grönsaker som kålrabbi för min del eller styckade köttbitar som inte är malet kött. Jag hoppas reko kan lära oss att förstå att vart vi sätter våra pengar spelar roll, om hur maten produceras, om vem som producerar vår mat och om att föra oss närmare varandra och jorden. 

Det finns så underbart mycket god mat och skickliga mathantverkare i vår näromgivning. Man måste inte äta importerade avokadon och bananer eller kycklingstrimlor och pasta var och varannan dag, utan istället se om man kan variera sig med det som finns till buds på den lokala marknaden såsom syrade morötter, pajer av olika slag, semlor och bröd, potatis, lök, fisk, kött i alla möjliga tänkbara former (nöt, highland, gris, kalkon), grönsaker från A till Ö, bär och safter, honung och bakverk. Äh, du kan själv gå in och kolla på din lokala rekoring vad som är i säsong just nu. 

Nya tider, nya kapitel att skriva angående reko är en naturlig utveckling och det blir spännande att se vartåt det bär. Min gissning är ändå att inte utför, i alla fall.

Sep 19, 2018

En bra och en hemsk sak som jag läst

Rubriken i korthet, så länkar jag här nedan till två olika men ändå relaterade grejer som jag läste idag. Båda handlar om jorden och miljön. 

  • Svenska Yle har en artikel om hur natur och djur används för både fysiskt och psykiskt välmående. Superintressant att man börjar fatta hur mycket kraft det finns att hämta i naturen! Jag och sambon är själva inne på lite samma linje och smider lite planer för framtiden, men vi får se vart det bär.

  • Veckans affärer har en kort men intressant artikel om att vi nått långt bortom den fysiska gränsen för vad vår planet klarar av och nu måste vi omvärdera det ekonomiska systemet. Texten grundar sig på ett bakgrundsdokument till en kommande FN-rapport. Två finländska forskare står förresten bakom dokumentet. Det kan verka dystert, men med risk för att avslöja slutknorren, så menar både Naomi Klein och Science Alert att förändringarna som krävs är stora och kan verka skrämmande men historien har bevisat att människor har kapacitet att organisera samhällen med respekt för naturen och att vi kan åstadkomma storverk när alla drar åt samma håll. 
Hoppas ni tar och läser! Tipsa också gärna mig om andra liknande nyheter. 


Sep 3, 2018

Hitta katten (del 37) och att hitta sig själv

Var myser solkatten?

Det finns någon annan som också njuter lika mycket som jag av trädgården. I skuggan av mina grödor. Ser ni? Mer bilder i serien "Hitta katten" hittar ni under taggen här.

Jag njuter i trädgården av sommarvärmen som tillfälligt är tillbaka och går och plockar squash, lökar, svarta vinbär och lite blommor om vartannat. Det är helt underbart att efter en lång och trist dag instängd på kontoret få komma hem till en egen gård, byta om till hemmakläder och trippa ner till trädgårdslandet med ämbaret och pallen under armen. Jag har suttit hela eftermiddagen vid svartvinbärbusken idag och lyssnat på vinden och fåglarna, känt solen värma min hud, rasslat runt i vinbärsbuskarna med klibbiga fingertoppar och stillsamt förundrat mig över vem jag egentligen är om man skalar bort det jag gör. 

Jag är till exempel den duktiga flickan, festfixaren och hushållsgrejaren som får mycket gjort när hon lägger manken till, feministen och miljökämpen. Jag är hon som gör sina arbetsuppgifter enligt instruktionerna för hon tänkte inte ens på att man kanske kunde ta några genvägar. Jag är kulturarbetaren, frivillighetsarbetaren och föreningsaktiv. Jag är hon som plockar vinbär, samlar nässlor, letar svamp, kokar äppelsylt, steker plättar, diskar undan och tar ett glas vin. Och mycket mer.

Men om man skalar bort allt det där och lite (mycket) till. Vem är jag då? Vad finns under lagret som jag är när jag gör, skapar och manifesterar? Stunderna då jag bara är. Den som alltid finns där under alla göromål och roller.

Hanna Rosewall skrev nyss om en intressant och inspirerande övning eller vad man nu ska kalla det som handlade just om att glutta in bakom fasaden. Gå gärna in på hennes Instagram och läs mer om vilka svar hon fick här.

Det känns lite grann som om saker som jag är smulas sönder lite grann bit för bit. Jag får glimtar av den som finns där under och den verkar, tja, ha ett större lugn. Men jag tror att jag inte ska ha så bråttomt. När jag satt där vid vinbärsbusken idag och frågade mig själv vem jag är så fick jag bland annat till svar att jag är tålamod. Log lite för mig själv och ruskade på huvudet åt min otålighet. Jag behöver inte ha alla svar på en gång. Det räcker med att ställa frågan och sen försöka känna efter och lyssna.

Jahapp, det här som skulle bli ett lättsamt inlägg om katter i trädgårdsland utmynnade i filosofisk självrannsakan. Nå, njut i alla fall av kattbilderna som min kära sambo har tagit! Där är i alla fall nåt som inte smulas sönder, min kärlek till honom - och katten. <3



Foton: Daniel Nissén


Aug 31, 2018

Jag vill inte skryta, men...

Stegen mot en mer hållbar värld kommer genom små val i vardagen, funderade jag på här om dagen när jag stod och sorterade plastavfall från brännbart och metallsopor. Tanken återvände till mig idag när jag laddade tvättmaskinen med tvättnötter som tvättmedel. Ha lite tålamod, det här inte enbart en självgod uppräckning av hur miljömedveten jag är.

Ja, jag vet, det är inte individen som ska rädda världen genom att sortera sina sopor. Det krävs strukturella förändringar i samhället, ekonomin och affärsvärlden samt förändringar av attityder och människans förhållande till sig själva, andra, miljön och omgivningen överlag. Känns nödvändigt att påpeka detta.

Det är svårt att göra hållbara val i en ohållbar värld. Därför tycker jag att man kan vara snäll med sig själv och inte döma sig själv eller andra allt för hårt för att man väljer på olika sätt. Alla försök duger.

Jag kan ändå inte låta bli att moralisera. Jag tittar lite snett på dem som åker utomlands flera gånger per år, trots att de vet att det inte är bra för miljön. Jag gruffar till lite när jag ser att alla sopor åker ner i samma avfallsbytta, för hen säger att är så jobbigt med många olika behållare. Himlar med ögonen i smyg när någon hetskonsumerar den nyaste trendgrejen med invändningen att man måste ju få unna sig nya grejer och vi kan ju inte sluta konsumera helt och hållet ändå, för då stannar hela samhället av.

Det är ju inte okej att rycka på axlarna och konstatera att mina små hållbara handlingar tjänar inget till, så jag kan lika bra strunta i att göra nåt överhuvudtaget. Saker som lilla jag gör är bara en droppen i havet, så vad spelar det för roll egentligen? Men hur ska förändring någonsin ske om man bara fortsätter göra samma saker om och om igen? Är miljön kanske någon annans problem, någon annan mycket viktigare och mer inflytelserik än jag?



Morotsliv Ila formulerade det så väl på Instagram där hon lyfte fram att det är själva förändringen som är krävande, inte själva handlingen.
"Oberoende om det handlar om att städa med bättre medel eller ändra sina matvanor. För vanor - det är ju det som det handlar om. Att skapa nya vanor kräver lite energi och tänk. Sen gör autopiloten resten." - Morotsliv
Det krävs energi, tid och eftertanke att ändra vanor och invanda mönster. Vi har ofta en inbyggt motstånd till förändring, men det är ingenting oöverkomligt. Nya vanor blir till gamla vanor med små medvetna steg.

Mitt tips är därför att börja smått. Man behöver inte byta ut allt på en gång. Börja med nåt löjligt simpelt och smått.

Själv började jag med ekobananer. Jag var studerade ännu då, men kände att bananer var en så liten grej så jag kunde ändra på det ganska enkelt, efter att jag läst om hur kraftigt besprutade bananerna är och om cancern hos de som jobbar på plantagen. Nästa steg blev ganska snart ett miljövänligt diskmedel. Sen började jag syna andra matvaror och städmedel och en efter en så blev det allt oftare en ekologisk eller miljömärkt version. Synandet håller på än idag.

Det här är alltså en ständigt pågående process som pågått under många, många, många år. Mitt hem och kylskåp är långt ifrån 100% ekologiskt och miljövändligt, men idag känner jag mig nästan skamsen när jag köper t.ex. konventionella bananer, för det har blivit så ingrodd vana att välja eko och miljömärkt om det finns till buds (och inte är ohemult ockerpris, dvs en trendgrej mer än någonting annat. Fy tvi!).

Ungefär de här produkterna finns i miljövänligare format hemma hos mig och om jag minns rätt så gick det ungefär i den här ordningen (sådärungefärliksom):

  • sortering av soporna (the usual, matavfall/kompost, metall, glas, brännbart)
  • ekobananer
  • miljövänligt diskmedel
  • tvättnötter
  • ekologisk mjölk
  • svanmärkt toapapper eller sånt som är gjort av återvunnet material
  • återanvända kläder från loppis
  • miljömärkta städgrejer
  • miljömärkta shampoon och toalettgrejer såsom deodorant
  • ekologiskt vin
  • ekologiskt kaffe
  • ekologisk choklad alltid nu som då, men Fazer rular nog ändå
  • ekologiska äppel
  • menskopp
  • "husmors" städgrejer, dvs matsoda, ättika, vinäger och så vidare
  • shampoo i "husmors" stil eller enligt no-poo, dvs. matsoda, vinäger, örter osv. 
  • ekologiska apelsiner
  • ekologiska grönsaker och frukter, såsom avokado, kiwi, lök, potatis osv.
  • ekologiska havreflingor och mjöl från REKO
  • ekologiska mjölkprodukter såsom ost, matlagningsgrädde, grädde, kvarg med mera
  • sortering av plast från brännbart (yey att det nuförtiden finns återvinningsstationer för plast i vår närhet!)
Äh, jaa, ni fattar. Det finns så många saker som man kan välja att göra! En sak i taget har jag riktat min uppmärksamhet på, inte medvetet direkt, utan oftast i samband med att man läst eller gått och funderat på nåt. En. Sak. I. Taget. Plötsligt är en sak tillsammans med många andra små enskilda handlingar ett helt mönster som nån spänstig marknadsförare plockar upp och berättar till produktutvecklarna! 

Vilka hållbara vanor har du plockat upp under årets lopp? Finns det nån produkt som absolut måste vara miljömärkt eller ekologisk i ditt hem? För mig är det kaffet, vinet och bananerna. 

Aug 22, 2018

Vi borde jobba mera

Jag tar tillbaka det jag sade om att vi jobbar för mycket. Jag har funderat och kommit fram till att det inte stämmer. Vi jobbar inte för mycket.

Vi jobbar egentligen för lite. Vi jobbar för lite med det sånt som känns meningsfullt och bra. Vi jobbar för lite med sånt som för oss är hållbart, kärleksfullt, viktigt och roligt. Vi jobbar för lite på ett sätt som gör att vi inte ens minns alla gånger att vi jobbar.

Jag kom och tänka på det här när jag läste det som Peppe skrev om att hon knappt kunde fatta att hon får jobba med det som hon älskar. (Hon har jobbat hårt för att komma dit, vill jag nämna som en fotnot.)

Kan man jobba och ha kul? Kan alla ha privilegiet ett jobba med det som man älskar? Inte menar jag ju att allt måste var sprittas roligt hela tiden. Såklart det kommer motgångar och arbetslivet är ju som livet i allmänhet, ibland går det bra, ibland lite sämre. Men om grundkänslan är ändå skulle vara god för alla. Är det möjligt? Att det finns en passion och en kärlek till det man sysslar med, till livet, eller i alla fall till resultatet även om man inte alltid skrattar sig igenom hela processen.

Jag tror min poäng här är den att jag tror att världen vore en rättvis, skön och glad plats på många plan om man gjorde mer saker man gillar och njuter av och mindre saker bara för att det det hör till, för att man bara hamnat där, måste eller för att dina föräldrar gjort det. Människor som är tillfreds gör och också bättre val i vardagen, vilket också gynnar miljön och små söta djur.

Okej, så jag ska inte sticka under stol med att jag fortfarande tycker att vi har en vriden syn på hur vi tillbringar vår tid här på jorden, hur fixerade vi är vid prestationer och att arbetskulturen inte är sund. Jag vet också att man kan stressa ihjäl sig själv och prestera sig själv till utmattning när man sysslar med det som man älskar - kanske speciellt då, för man märker inte att karusellen snurrar för hårt när man gillar sitt jobb så mycket.

Jag vet inte riktigt hur den världen skulle se ut som tillåter alla att "förverkliga sig själva". Jag kan föreställa mig att det sakta, sakta, sakta kanske skulle leda till att man började lyssna mer på sin intuition och - tillåt min flummighet nu - sitt högre jag. Kanske det skulle leda till att man skulle göra allt fler val som varken skadar en själv eller andra och att fler skulle känna balans och harmoni och ett allt mindre behov av att konsumera sig till en identitet.

Verkar det långsökt?


Foto: Daniel Nissén

Aug 13, 2018

Att sälja nässlor på en 1700-tals marknad i Storkyro

 


Detta veckoslut har tillbringats i jobbets tecken, med att sälja vilda växter på 1700-tals marknaden i Storkyro. Det var trevlig stämning, mycket folk och rätt bra kommers. Var du där? 

Jag sålde torkade nässlor, nässelpulver, älgört, teblandningar av vilda växter och torkat äpple, örtsalt med nässla och mycket mer, sprängticka och lite blommor och grönsaker från trädgården. Detta utklädd i 1700-tals kläder med en gnutta improvisation. Våra vardagsrumsgardiner fick bli en brun kjol och kökshandduk min huvudbonad.



Jag måste nog medge att det är lite påfrestande att jobba "vanligt" med lönearbete hela vecka och sen stå hela helgen på en marknad. Det är så givande att prata med folk och berätta om vad man kan göra med vilda växter, kanske till och med få någon inspirerad att börja plocka själv, men samtidigt riktar jag en hel del energi utåt vilket kan göra en lite trött i slutet av dagen. 

Men det var en trevlig och lärorik upplevelse! För varje marknad och evenemag lär man sig mer och mer om vad det lönar sig att göra och säga, hur man kan presentera olika saker, lägga upp produkterna, dekorera bordet, prissättning och så vidare. 


Nästa gång du kan träffa mig på en marknad är på:


Foton: Daniel Nissén

Aug 7, 2018

Down the rabbit hole again eller saker jag läst



Jag brukar inte vanligtvis ta saker som Expressen skriver på speciellt stort allvar, men den här gången var läsningen definitivt värd att göra. Tack Linnea för att du länkade till den!

Artikeln "Den obeboeliga jorden - när den gröna planeten blir för varm för liv" handlar om - surprise, surprise - klimatförändringen och de värsta scenariot som kan drabba mänskligheten. Kort sagt, vi dör. Artikeln är en översättning av David Wallace-Wells text som ursprungligen publicerades i New York Magazine.

Texten har väckt mycket reaktioner och är deras mest lästa artikel någonsin.

Det är hemsk och ångestframkallande läsning. Man har anklagat artikelskribenten för att vara alarmistisk och orealistisk, att han och forskare gör antaganden och kopplingar på svaga grunder och så vidare. När man samlar all fakta vi har om vilka saker som är på väg käpprätt åt helvete (ursäkta) så kan man tro att det blir lite skrämmande läsning.

Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den här texten. Jag vill dela den, för jag tänker att det finns allt för många strutsar som gömmer huvudet i sanden. Samtidigt så vill jag inte riktigt tro att det kommer att gå riiiiiiktigt sådär illa. Hej, min inre struts! Tror jag borde läsa den på nytt.

Jag ska ta och fundera lite på saken, på texten, på hur jag riktigt på riktigt ska förhålla mig till vetskapen om att det kan gå riktigt illa. Sucka mitt hjärta, men brist ej.

Vad tänker du om domedagsprofetian?

Aug 5, 2018

Söta små djur - hitta katten del 36

Det blev nästan lite dyster stämning här på bloggen, så jag tänkte balansera upp det med bilder på katter. Ett säkert kort att skapa god stämning. Ta det som ett tips.

I första bilden kan ni roa er med att hitta Katt nr. 2 som gömmer sig någonstans i bilden. Jag vet inte varför bilderna på bloggen är oskarpa som en förhandsvisning när man kollar på bloggen på datorn. Man måste klicka upp bilden för att få se en skarp version på datorn. Konstigt. Hör gärna av er om ni vet vad jag kan göra för att åtgärda det.






Aug 1, 2018

Overshooot day 2018

Idag är en förjävlig dag. En riktigt skitdag. En sådandär dag som aldrig borde ha uppstått, men som likväl kommer varje år, dessutom allt tidigare och tidigare. 

Idag är det Overshoot Day 2018 eller överkonsumtionsdagen som den också kallas. För två år sen skrev jag detta inlägg den 10. augusti. Idag är det den första augusti. Vi har inte ännu lagt om kursen.

Från och med idag lever vi alltså på lånade resurser, lånad jord, lånad tid. Vi lånar från framtida generationer och vi kommer inte att kunna betala tillbaka om vi fortsätter i samma spår som förr. 

Med andra ord stjäl vi framtiden av kommande generationer för tillfället. Vi förbrukar mer resurser än vad jorden hinner återskapa och då ska vi veta att jorden är en sjuhelvetes resilient överlevare som oftast visar sig mycket mer tålig och uppfinningsrik än vad vi kunnat föreställa oss. Men hur livskraftig jorden än är så håller vi på att förinta oss själva från denna planet. 


Man kan jämföra överkonsumtionen med sömn. Man klarar av att sova för lite en natt, en natt till och kanske flera nätter i rad. Men om du i längden blir utan vila och en chans att återhämta dig blir du allt tröttare och humöret börjar svänga och du får utbrott som går ut över oskyldiga. Till slut kollapsar du. Det där händer, men byt ut "dig" till "ekosystemet". 

Det goda i kråksången är att högst troligen är det bara mänskligheten som kollapsar, inte hela jordklotet och moder jord. Högst troligen kommer jorden att klara sig riktigt bra utan oss. Men det är ju inte riktigt poängen med det hela, med varför vi finns här. Vi finns ju här för att leva. 

Vi - mänskligheten, du och jag, företagsledare, politiker, presidenter, chefer, arbetare, ingenjörer, miljonärer, bloggare, influencers, shoppare, mammor och pappor och alla små kugghjul - måste inse att det är vårt eget fel att vi är här och att vi själva också kan göra nåt åt saken. 

Av alla våra val - fosfater i våra tvättmedel som vi släpper ut, hormonstörande ämnen i våra preventivmedel och hudvårdsprodukter som sköljs ut i haven, dåligt filtrerade avlopp på villor, kläder och möbler som osar av skadliga färgämnen och flamskyddsmedel, decennier av läckage från jordbruket, giriga affärsmän som betalar ut minimilöner och prioriterar av ekonomisk vinst över allt annat, fisken som fångas i Norgen, fileas i Kina och säljs i Finland och att vi intalar oss själva att vi är "tvungna" att köpa nya möbler, ta långa bad för att koppla av, åka söderut minst en gång om året för att orka (skulle vi ha en sund arbetskultur skulle det här knappast vara lika angeläget för många), köpa en till sommarklänning eller nya shorts, grilla en till biff som om det vore oundvikligt, någonting nödvändigt - kan vi välja annorlunda. 

Varför ruskar vi inte på huvudet och kollar på våra grejer på samma sätt som vi ser på ett slitet utemöblemang eller trasiga byxor och säger med en uppgiven röst att vi måste sluta konsumera? Som om att vi inte skulle känna till hur illa ställt det är med miljön och den slavliknande arbetskraften i fattigare länder, struntar vi i att reparera eller reflektera och hoppar istället i bilen och susar iväg en liten sväng till närmaste butik vid första bästa tillfälle. 

När kommer dagen då vi är tvingade att sluta konsumera? Tvingade av det faktum att jordens resurser är slut? Tvingade av att överkonsumtionsdagen varvar året? Tvingade av det faktum att vi i Finland och resten av Norden med vår livsstil redan överkonsumerade i mars-april? Tvingade av att klimatförändringen att gå ur ditt hem, se dina besparingar gå upp i rök och hälften av din bekantskapskrets död?

Det finns inga enkla svar och klimatkrisen löses inte med att vi alla inför köpstopp. Det krävs förändringar på många plan och vårt oljeberoende är värre än en heroinist utan en fix. Många menar att den enskilda individen inte har en chans att göra en förändring om inte företag, statsmakter, politiker och globala affärsjättar inte hänger med i förändingen. Kanske det bara är för att dämpa min egen klimatångest, men jag kallar det bullshit och tänker fortsätta försöka göra goda val så gott det går. Riktigt bra går det ärligt talat inte för mig, men det är svårt att göra hållbara val i en ohållbar värld. Jag tänker ändå fortsätta att försöka.

Denna seriestrip från fantastiska Scandinavia and the World beskriver vår plats på jorden så väl: 





Jul 30, 2018

Om att jobba (mindre) och en samhällskollaps

 
Foto: Daniel Nissén


Det börjar vankas vardag snart igen. Semestern på fyra veckor har varit skön, avslappnande och rolig. Det känns som att det var längesen som jag satte min fot på kontoret. Bra så. 

Samtidigt tänker jag på hur trist det är att vi lever i en värld och samhälle där vi längtar så hårt efter veckoslut och semestrar. För trots att min semester har varit väldigt chill och avslappnande så  känns det lite jobbigt och ångestladdat att återgå till jobbet. Det har stundvis varit för stressigt och deadline:arna varit lite för tighta de senaste åren. I september öppnar vi nästa storsatsing till utställning och vinterns utställning bankar redan på dörren. Jag blir lite trött och nedstämd när jag tänker på hur trött och utpumpad jag kommer troligen kommer att bli. Med sambon planerar vi för tillfället en resa i höst, för att tanka lite solljus och avkoppling mitt i den mörka hösten mellan dessa två projekt för att orken ska räcka till bättre. 

Men borde inte livet vara mer än att vänta på följande ledighet?

Jag och Daniel på sommarens festivalhöjdpunkt Natural High Healing Festival. Lediga, glada och nöjda. Höga vibrationer och mycket kärlek på den festivalen. <3 

Jag anser att vi borde hushålla med vår tid och energi på ett annat sätt än vi gör idag. Bekanta och vänner som har bränt ut sig eller gått in i väggen kan jag räkna på minst två om inte tre händer. Arbetslivet och fritiden är inte i balans i vårt samhälle.

Jag talar främst om att vi helt enkelt borde jobba mindre. Om det då betyder kortare arbetsdagar eller -veckor, längre sommarlov eller färre arbetsuppgifter beror på vem du är och vad du gör. När vi har energi kvar efter arbetsdagen har vi också energi att ta hand om oss själva, vilket i sin tur gör att vi även tar hand om andra och vår omgivning - inklusive miljön - på ett bättre sätt. Samhällsmodellen där vår identitet kretsar kring vårt jobb och hur mycket vi har att göra främjar inte medmänsklighet, miljötänk och kreativitet.

Jag uppskattar flextid och distansjobb. Jag tycker också att det är dumt att man sitter av tid på jobbet för att en arbetsdag är definierad att vara cirka åtta timmar. Istället skulle arbetsuppgifterna kunna vara rättvist fördelade mellan kollegerna och så gör man det man ska göra, men blir man färdig snabbt så får man gå hem innan klockan är fyra. Är det en mer krävande uppgift tar man lite längre tid på sig, men då ska ju ändå förmannen eller chefen se till att saker och ting är i proportion till varandra och att man har tillräckligt med tid på sig att utföra uppgiften. 

Branscher är ju dock så olika, så det är ju lite svårt att i ett enda blogginlägg försöka ge generaliserande modeller för hur arbetslivet borde se ut. 

Kärnan ligger ändå i flexibiliteten. Det borde vara möjligt att vara mer flexibel när det kommer till arbetstider, -uppgifter och -platser. Behöver man åka ut och surfa á la Patagonia-tänket eller ta hand om en sjuk unge, så borde det vara möjligt utan att man straffas för det senare. Vi behöver mer balans mellan att skapa för andra och för vår egen del. Mer harmoni mellan mängden måsten och lust. Mer glädje och hjärta i det vi sysslar med om dagarna.

Alltid finns det sen rötägg som uttnyttjar systemet och nyvunna friheter. Men ska man bestraffa alla för det? Istället för att ta tag i de som inte fattat grejen? 

Kontrollen över lönearbetaren är förstås ett bra verktyg när resurserna tryter. Eller hur bra det egentligen är vet jag inte. Flexibilitet kräver kanske även mer av ledningen, tjejgissar jag. Jag antar också att flexibilitet kräver tillit och samtidigt ett mer hands-on-tillvägagångssätt, som jag inte tror att förmän och chefer har tid för idag. Kanske man inte hade det förut heller och det känns som om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför det piskas mer än det ges morot på så många arbeten. Nu talar jag alltså generellt, inte specifikt min arbetsplats. 

Företaget Patagonia är en riktig ledstjärna när det kommer till ansvarsfullt företagande. Där verkar man tänka på och ta hand om såväl arbetstagare, underleverantörer och miljön. Läs inlägget om boken "Let my people go surfing" här

Arbetstakten ökar och ökar. Resultaten ska bli bättre och bättre. Ständig tillväxt är mantrat. Vi ska jobba längre dagar med allt mindre folk i rullning. För maskinerna sköter ju så mycket automatiskt nu för tiden. Eller hur var det nu igen?

Jag undrar om det är för att vi befinner oss mitt i den kapitalistiska ekonomins kollaps (utan att veta om att kollapsen är på gång) som skruvarna dras åt allt hårdare. Saker och ting håller omärkbart - och ibland mer märkbart - på att falla sönder och då tar man ett allt hårdare grepp om dem som inte orkar eller förstår att protestera och revoltera. 

Det blev ju lite dystopiskt det här. Ojdå. Sista semesterdagen och jag förutspår samhällets kollaps. Nåväl, kollapsen är inget som jag tvivlar på att kommer förr eller senare, men ur det som dör kan nytt återuppstå. 

Och nytt behöver vi. Nya mönster, nya tankar, nya sätt att jobba och använda vår tid.

Döden i tarot betyder att nåt gammalt tar slut och början på nåt nytt. Läs mer här.

Idealet för mig skulle kunna vara att jobba ungerfär 1-2 eller möjligtvis 3 dagar i veckan med mitt vanliga kontorsarbete och sedan 1-3 dagar med mina händer eller med nåt annat kreativ som är mer lust än måste. Jag skulle gärna jobba hemifrån en del och speciellt ha  tid för att odla min egen mat och hålla på med mina vilda växter. En lugn arbetstakt där man hinner fundera igenom saker och inte behöva ha så bråttomt hela tiden. 

Hur skulle du vilja strukturera din dagar? Hur ser du på arbete och hur ser din ideala arbetssituation ut? 

Jul 29, 2018

Recension av boken "Trädens hemliga liv" och en medkänsla för träd


Jag har läst boken "Trädens hemliga liv" av Peter Wohlleben med underrubriken "Vad de tänker, hur de pratar - en värld du inte visste fanns" och tänker dela med mig av mina tankar om boken. När jag skulle skriva introt till inlägget och förklara lite vilken kär plats skogen är för mig resluterade det i ett helt eget blogginlägg som ni kan läsa här. Men nu vidare till boken. 

Innehåll och budskap


Boken berättar om hur träden kommunicerar med varandra, vilka överlevnadsmetoder de har och hur trädsorternas agerande skiljer sig från varandra. Det är en komplex intelligent helhet som både handlar om att ta plats och om ge förutsättningar till fortsatt liv, såsom det vanligtvis är när det kommer till jordens ekosystem. Det är många små delar som samverkar med varandra och saker och ting faller allt som oftast på sin plats av sig själv -  så länge människan kan hålla sina klåfingriga tassar i styr. 

Peter Wohlleben är en tysk skogsvaktare som skriver utgående sina egna observationer och genom att referera till artiklar och forskning. Det är alltså inte nåt som en verklighetsfrånvänd sagofarbror har fantiserat ihop, men visst har han naturligtvis också fått en hel del kritik för att vara ovetenskaplig och komma med halvsanning. Han har antropomorfiserat träden till mer levande personligheter än vad de kanske egentligen är och förenklat processer för att göra vetenskapen mer lättillgänglig. 

Han skriver till exempel om hur träden "pratar" med varandra genom att släppa ifrån sig olika ämnen, dofter och gaser, för varna vännerna om en insektattack. Träden använder sig också av elektriska signaler och svampar i jorden som sammanbinder rotsystemen för att kommunicera med varandra.  

Träd kan också lära sig och lagra erfarenheter och har således ett sorts minne. Boken är även skriven med humor, till exempel om de vackra höstlöven som egentligen är toapapper där träden gör sig av med ämnen som de inte behöver eller vill ha längre. 

Om allt det här kan ni läsa mer i detalj i boken där det förklaras på ett lättläst sätt. 

Pudelns kärna


Det revolutionerande med boken är kanske det att man börjar betrakta träden som mer än mekaniska växter, mer än någonting att bara utnyttja och ta vara på och man inser att även träden är en komplex levande organism som liknar oss själva. Det blir en moralisk fråga att bruka skogen. 

Modernt skogsbruk handlar om att trädstammar ska bli så tjocka som möjligt så snabbt som möjligt för att sedan avverkas till virke medan träden är är relativt unga. Man arbetar med tunga skogsmaskiner i enformiga odlingar med likartade träd som står rad på rad i stora fält. De tunga maskinerna skadar trädens rotsystem och monokulturer har svagare motståndskraft mot t.ex. stormar, skadeangrepp och bränder som Wohlleben förklarar i boken. 

Om det är en moralisk fråga att känna medkänsla för skogen liksom vi känner medkänsla för djur kan vi fråga oss hur vi egentligen kan nyttja skogen. Om träden är del av en familj, de har ett sorts minne och kanske till och med kan känna eller förnimma olika saker på någon nivå, hur ska vi då behandla dem? Boken levererar inga patentlösningar, men Wohlleben framhåller hur viktigt det är att se helheten*, våga låta skogarna sköta sig själva och lyfter boken igenom upp flera exempel på varför planterad skog inte mäter sig med vildmark när det kommer till till exempel rekreaktion** och motståndskraft. Inte minst för att stävja klimatförändringen borde vi ta hand om våra skogar.

*Till exempel: nedfallna löv som spolas ut i havet via bäckar och floder stilmulerar tillväxten av plankton i havet. Plankton utgör den första och viktigaste byggstenen i havets näringskedja. Allt hänger ihop. 

** Planterade granar och tallar hamnar ibland i för torra och varma områden där de inte alls hör hemma av naturen. Träden törstar, marken är torr och dammig och barkborrare strömmar till för att angripa träden. Träden avsöndrar ämnen och ett doftbudskap som ett rop på hjälp och den analkande faran genom att aktivera sina kemiska försvarsmedel. Det här andas vi in när vi går på vår friska skogspromenad. Kanske vi omedvetet och intuitivt uppfattar larmtillståndet? Wohlleben menare att det finns en vetenskaplig undersökning som säger att skogsbesökares blodtryck stiger bland barrträd, medan det sjunker i ekbestånd. 

Han uppmanar oss inte att helt sluta använda skogen och trä, utan pratar om "ekologisk" skogsbruk med selektiv avverkning och artanpassad trädhållning. Det betyder att alla åldrar och storlekar av träd blandas med varandra så att nya skott kan växa upp invid moderträdet och att man använder hästkraft istället för maskiner. Tyvärr är 95 % av Mellaneuropas skogshållning inte sådan. 

Vilka insikter jag fick av boken


För en garvad trädkramare var detta med att träden har en intelligens eller livskraft i och för sig ingen större nyhet. Jag har redan anammat en syn på moder jord som ett välavvägt ekosystem där allt har sin plats, funktion och livskraft som ska respekteras. Kanske det var därför som mina höga förväntningar på boken inte riktigt uppfylldes. Boken har nämligen prisats som läsning som förändrar din syn på träden för alltid och omkullkastar det du trodde att du visste om skogen. 

Boken är alltså väldigt  intressant läsning, men kanske inte så omvälvande som jag förstått att den skulle vara utifrån recensionerna, eftersom jag redan betraktar träden som nåt mer än bara blivande ved. 

Men visst fick jag många insikter.

Framförallt har jag insett ännu djupare hur viktigt det är att inte rubba skogens struktur genom avverkning. Förutom att skogen motverkar erosion så kan gamla träd är vara ett medel i kampen mot klimatförändringen. Träden måste få bli gamla för ju äldre träd blir desto snabbare växer de tydligen (!) och kan därigenom ta upp koldioxid ur luften och binder det. 

Det är också träden som svalkar och kyl ner framförallt inlandet och kontinenten. Skogen förmedlar nämligen lisviktig fukt från kusten och avverkar man kustskogen kollapsar systemet. Det här har man redan märkt av i Amazonas regnskog som blir allt torrare. Barrskogarna i norr skapar svala och fuktiga lokala klimat som i sin växelverkan kan ha en bromsande effekt på klimatförändringen. 

Jag ser nu bättre hur träden hänger ihop, hur deras liv är sammanflätade med omgivningen och hur sega och starka träden faktiskt är. Jag ser kanske också lite mer av våra storväxta, långsamma vänner själ och personligheter när jag tittar på skogen nu. Jag kan bättre läsa av träden när jag ser var  och hur deras skott skjuter upp och vad som växer runtomring eller på dem. Jag lägger bättre märke till hurdana sorts klungor eller blandningar träden växer i och mängden solljus, djurliv och undervegetation i skogen. Allt sånt har jag uppmärksammat lite skarpare under mina skogspromenader. 

Men det finns otroligt mycket som vi ännu inte vet om skogen, konstaterar Wohlleben. Så, kanske vi en dag upptäcker att jorden inte är platt i alla fall.

Boken är lättläst och skriven med humor. Ibland blir det lite väl mycket Disney över det hela, men jag antar att det är så som popularisering av vetenskap fungerar. Jag rekommenderar verkligen boken för dem som är intresserad av att förstå sin omgivning och den här delen av ekosystemet på ett djupare plan. God läsning!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...