Förändring genom smärta

Det sägs att alla fantastiska konstnärer har genomlidit någonslags smärta för att kunna ge upphov till nåt nyskapande och vackert. Smärta föder skönhet. Kriser föder innovation. Motgångar ger utveckling.

Ikväll har vi röstat fram en riksdag i Finland anno 2019 där ett främlingsfientligt parti har det näststörsta understödet i valet. Ett parti där valkandidaters slogan handlar om "Mamut ulos" (= invandrare ut). Ett parti som vill stänga gränserna, sopa minoriteter och andra "avvikande" människor och sexuella minoriteter under mattan och sätta finländarna först.

En tröst i kråksången är ändå att valresultatet är så himla jämt bland topp fem partierna att inget parti väger riktigt mycket tyngre än det andra. Det betyder också att Sannfinländarna egentligen bara upprätthåller satus quo från förra valet, medan vänstersinnade såsom de Gröna och Vänster har tagit stora kliv framåt.

Först kände jag en stor förtvivlan och hopplöshet över att så många har röstat för rasister. Min första instinkt var att "F*ck this shit, jag vill dra mig undan från denna värld!". Jag tänker inte leka med i denna sjuka lek. Men sen insåg jag att det inte är möjligt och att jag inte heller vill det. Jag vill vara del av världen, speciellt min lokala värld där väldigt få personer är rasister och klimatförnekare. Jag vill vara en del av världen även när den transformeras genom smärta och svåra val.

När Trump valdes till USAs president reagerade jag på ett liknande sätt. Det kändes smärtsamt, absurt och skrämmande att en sådan galning skulle få styra USA. Samtidigt, eller i alla fall ganska snart efter resultatet, så tänkte jag att det ändå är bra att inte status quo får fortsätta. Att Trump får fungera som en katalysator för att få folk att inse hur absurt det är att vår värld är så obalanserad, ojämnlik och orättvis. När gränser stängs, murar byggs, familjer splittras och välfärden nedmonteras så vaknar vi kanske upp. Kanske?

Kanske sannfinländarna kan göra det samma för oss finländarna? Det kommer att svida även denna gång, likadant som det gjorde med Trump, men förhoppningsvis kommer det samtidigt att väcka kämparlust och samhörighet för att bygga en bättre och annorlunda värld. Men det kommer att komma konflikter och gränser kommer att överskridas.

Jag farar förstås lite grann för att Trump bara har normaliserat det extrema. Att han är lite av en delorsak till att extremismen har ett så starkt fotfäste även här. Det kan ju vara att sannfinländarna är här för att stanna. Jag hoppas att det inte är så, för mina tankar går osökt till 1930-1940-talen och till det som vi lovade att aldrig skulle hända igen. Nu tror jag inte att en ny Förintelse är på kommande, men nog kriser av katastrofala mått om vi inte börjar förstå att vi lever tillsammans på denna planet. Och att det inte finns en Planet B.

Västvärldens samhälle genomgår förändringar just nu. Gamla strukturer faller och tillväxtekonomin knakar i fogarna. Inte undra på att det uppstår lite tumult på vägen till det nya. Allt fler väljer annorlunda, väljer att leva enligt sin egen sanning och i samklang med universum, istället för att gnata på i gamla hjulspår, i samma ekorrhjul som förr.

Min poäng är alltså att utveckling alltid kräver obekväma situationer, att nytt förgås av att det gamla har brutits ned och att smärtan vi ser i valresultatet ruskar om oss och ger oss en möjlighet att på riktigt fundera på hurdan sorts värld vi vill leva i.

Ja, visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye så vackert skrev.


Kommentarer

Peppe sa…
Så fint och trösterikt skrivet!