Anne Hietanen skrev nyss om nervositet och undrade hur vi hanterar den. Jag kommenterade hennes inlägg att jag på senaste tiden tycker att jag underpresterat enormt de senaste gångerna jag har prata inför publik just på grund av nervositet. Jag har blivit osäker och svamlat nåt oerhört.
Misstaget som jag gjorde var att jag tappade ögonkontakten med publiken. I det ena fallet var publiken så liten så det kändes lite konstigt att single out de få som var där och på det andra tillfället var det många som jag kände väldigt bra och dessutom sådana som redan är väldigt bevandrade i ämnet, så jag tappade självförtroende lite grann. Kanske det är lättare att föreläsa för okänt folk än för bekanta?
När jag inte ser min publik i ögonen spinner mina tankar iväg och jag blir övertygad om att ingen ändå tror på det jag säger och att jag är ointressant. Jag tappar tråden och börjar svamla. Rösten blir spänd och leendet försvinner. Jag försöker febrilt koncentrera mig på vad jag borde säga vilket gör att jag tappar kontakten med publiken ännu mer. Men när jag återfår ögonkontakten så möts jag oftast av intresserade och vänliga blickar. Inte alla, men jag fokuserar på de som ser mest välvilliga ut. Då brukar jag hitta tråden på nytt och prata mer från hjärtat än huvudet (alltså pappret).
Jag har jobbat som guide i flera år tidigare. Så jag borde kunna det här med att tala till publik. Egentligen tycker jag om det! Jättemycket! Men fy attans när man lämnar en tillställningen med känslan av att man inte fått sagt det som publiken kom för och det man ville säga. Den känslan har jag haft på senaste tiden. Blärgh!
Jag försöker tänka att alla uppträdanden är bra övning, men har nog mest bara försökt skyffla undan dessa "misslyckande" bort, bort, bort från medvetandet och försökt övertyga mig själv om att det är en tillfällig svacka. Att jag inte har tappat min mojo. Gulp. Ändå ploppar det upp ibland, hur jag kände att jag gjorde bort mig och inte kunde föreläsa på ett proffsigt sätt. Ältar hur jag svamlade med panik i blicken och ansträngd andning. Okej, kanske det inte var så illa. Men bra var det inte. Bättre kan jag. Gulp.
Samtidigt vet jag att det är bra för ens personliga utveckling att ibland göra saker som skrämmer en och gör en nervös. Samtidigt förväntar jag mig oftast att jag ska vara duktig och prestera väl, eller åtminstone bra. Det är nyttigt att bomma ibland och misslyckas. Men när det känns så jäkligt. Blärgh!
Misstaget som jag gjorde var att jag tappade ögonkontakten med publiken. I det ena fallet var publiken så liten så det kändes lite konstigt att single out de få som var där och på det andra tillfället var det många som jag kände väldigt bra och dessutom sådana som redan är väldigt bevandrade i ämnet, så jag tappade självförtroende lite grann. Kanske det är lättare att föreläsa för okänt folk än för bekanta?
När jag inte ser min publik i ögonen spinner mina tankar iväg och jag blir övertygad om att ingen ändå tror på det jag säger och att jag är ointressant. Jag tappar tråden och börjar svamla. Rösten blir spänd och leendet försvinner. Jag försöker febrilt koncentrera mig på vad jag borde säga vilket gör att jag tappar kontakten med publiken ännu mer. Men när jag återfår ögonkontakten så möts jag oftast av intresserade och vänliga blickar. Inte alla, men jag fokuserar på de som ser mest välvilliga ut. Då brukar jag hitta tråden på nytt och prata mer från hjärtat än huvudet (alltså pappret).
Jag har jobbat som guide i flera år tidigare. Så jag borde kunna det här med att tala till publik. Egentligen tycker jag om det! Jättemycket! Men fy attans när man lämnar en tillställningen med känslan av att man inte fått sagt det som publiken kom för och det man ville säga. Den känslan har jag haft på senaste tiden. Blärgh!
Jag försöker tänka att alla uppträdanden är bra övning, men har nog mest bara försökt skyffla undan dessa "misslyckande" bort, bort, bort från medvetandet och försökt övertyga mig själv om att det är en tillfällig svacka. Att jag inte har tappat min mojo. Gulp. Ändå ploppar det upp ibland, hur jag kände att jag gjorde bort mig och inte kunde föreläsa på ett proffsigt sätt. Ältar hur jag svamlade med panik i blicken och ansträngd andning. Okej, kanske det inte var så illa. Men bra var det inte. Bättre kan jag. Gulp.
Samtidigt vet jag att det är bra för ens personliga utveckling att ibland göra saker som skrämmer en och gör en nervös. Samtidigt förväntar jag mig oftast att jag ska vara duktig och prestera väl, eller åtminstone bra. Det är nyttigt att bomma ibland och misslyckas. Men när det känns så jäkligt. Blärgh!
Hur hanterar ni motgångar och svackor? Glömmer du snabbt och sopar det under mattan eller ältar du som jag gör?
Kommentarer
Jag brukar påminna mig själv (speciellt egot) att en dylik motgång eller svacka är bara ett "shit happens". Självklart försöker ditt huvud (egot) att lyfta fram det som en enorm motgång och något skamligt, ofta på nytt och på nytt. Fortsätt bara att övertyga det att det är ett "shit happens". Fråga dig själv att hur länge skulle du minnas att någon annan hade en smärre fascinerande presentation? Har det du sagt eller inte sagt faktiskt någon betydelse för någon om 50 år? Det brukar lägga saken som ältas på rätt prioritetslista.
Det man ska lära sig av en presentation "gone bad" är att sånt händer, "shit happens". Lärdom nr 1 är kanske att godkänna sig själv som man är och att man är lika värdefull oberoende en presentation (vars lilla svammel alla andra redan glömt, förutom du). Lärdom nr 2 är kanske att hitta sitt personliga sätt att lugna sig om man märker att man börjar tappa tråden. Mitt sätt är att jorda mig och sänka rösten.
KRAM! 😊