Ur form

Anne Hietanen skrev nyss om nervositet och undrade hur vi hanterar den. Jag kommenterade hennes inlägg att jag på senaste tiden tycker att jag underpresterat enormt de senaste gångerna jag har prata inför publik just på grund av nervositet. Jag har blivit osäker och svamlat nåt oerhört.

Misstaget som jag gjorde var att jag tappade ögonkontakten med publiken. I det ena fallet var publiken så liten så det kändes lite konstigt att single out de få som var där och på det andra tillfället var det många som jag kände väldigt bra och dessutom sådana som redan är väldigt bevandrade i ämnet, så jag tappade självförtroende lite grann. Kanske det är lättare att föreläsa för okänt folk än för bekanta?

När jag inte ser min publik i ögonen spinner mina tankar iväg och jag blir övertygad om att ingen ändå tror på det jag säger och att jag är ointressant. Jag tappar tråden och börjar svamla. Rösten blir spänd och leendet försvinner. Jag försöker febrilt koncentrera mig på vad jag borde säga vilket gör att jag tappar kontakten med publiken ännu mer. Men när jag återfår ögonkontakten så möts jag oftast av intresserade och vänliga blickar. Inte alla, men jag fokuserar på de som ser mest välvilliga ut. Då brukar jag hitta tråden på nytt och prata mer från hjärtat än huvudet (alltså pappret).

Jag har jobbat som guide i flera år tidigare. Så jag borde kunna det här med att tala till publik. Egentligen tycker jag om det! Jättemycket! Men fy attans när man lämnar en tillställningen med känslan av att man inte fått sagt det som publiken kom för och det man ville säga. Den känslan har jag haft på senaste tiden. Blärgh!

Jag försöker tänka att alla uppträdanden är bra övning, men har nog mest bara försökt skyffla undan dessa "misslyckande" bort, bort, bort från medvetandet och försökt övertyga mig själv om att det är en tillfällig svacka. Att jag inte har tappat min mojo. Gulp. Ändå ploppar det upp ibland, hur jag kände att jag gjorde bort mig och inte kunde föreläsa på ett proffsigt sätt. Ältar hur jag svamlade med panik i blicken och ansträngd andning. Okej, kanske det inte var så illa. Men bra var det inte. Bättre kan jag. Gulp.

Samtidigt vet jag att det är bra för ens personliga utveckling att ibland göra saker som skrämmer en och gör en nervös. Samtidigt förväntar jag mig oftast att jag ska vara duktig och prestera väl, eller åtminstone bra. Det är nyttigt att bomma ibland och misslyckas. Men när det känns så jäkligt. Blärgh!

Hur hanterar ni motgångar och svackor? Glömmer du snabbt och sopar det under mattan eller ältar du som jag gör? 


Comments

Pia said…
Det hör till att tappa tråden, svamla eller något annat som i egna ögon känns enormt skamligt. Sedan ältar vi: Tänk om... Jag borde ha... Vad tänker dom nu om mig... Under nattens småtimmar går du en inre dialog med dig själv och publiken.

Jag brukar påminna mig själv (speciellt egot) att en dylik motgång eller svacka är bara ett "shit happens". Självklart försöker ditt huvud (egot) att lyfta fram det som en enorm motgång och något skamligt, ofta på nytt och på nytt. Fortsätt bara att övertyga det att det är ett "shit happens". Fråga dig själv att hur länge skulle du minnas att någon annan hade en smärre fascinerande presentation? Har det du sagt eller inte sagt faktiskt någon betydelse för någon om 50 år? Det brukar lägga saken som ältas på rätt prioritetslista.

Det man ska lära sig av en presentation "gone bad" är att sånt händer, "shit happens". Lärdom nr 1 är kanske att godkänna sig själv som man är och att man är lika värdefull oberoende en presentation (vars lilla svammel alla andra redan glömt, förutom du). Lärdom nr 2 är kanske att hitta sitt personliga sätt att lugna sig om man märker att man börjar tappa tråden. Mitt sätt är att jorda mig och sänka rösten.

KRAM! 😊
Bohemian Maggie said…
Pia: Precis så, den där inre dialogen som egot styr! För egot är ju bräckligt. Mitt sanna jag, bortom egot, är ju inte alls uppställd över hur jag presterat eller vad andra nu tänker om mig. Jag tror att regelbunden meditation kan hjälpa en att hitta lugn i de flesta situationer, just för att man genom meditationen kan se på sitt egot för vad det är, bara en del av helheten och inte allt (såsom egot ändå gärna vill få oss att känna). Att medvetet tala långsammare och tydligare har också en lugnande effekt på mig när jag märker att huvudet snurrar för fort. Tusen tack för en givande kommentar Pia!
Anita said…
Äh, blää. Jag brukar ibland säga högt till publiken att oj, nu tappaa jag tråden, vart var jag nu påväg. Sen ta en tänkande blick o ca två sekunder brukar räcka till efter erkännandet, o så har jag tråden och en bra betonande poäng att komma med igen. Kanske tricket är att försöka "vara sig själv" helt öppet. Förstås den sakliga versionen o professionella av sig själv, men ändå med en insikt om att man blir inte sämre för det. Tvärtom. Och oftast är det nog så att det är man själv som jagar på en, ingen annan. Och att det antagligen gick bättre än man tror osv osv osv.
Bohemian Maggie said…
A: precis, tillåta sig själv att medge högt inför andra att man tappat tråden kan hjälpa en att fokusera på nytt eftersom man inte längre behöver sätta energi på att fösöka dölja att man de facto har tappat tråden. Man sätter fokus på rätt sak liksom. :) Mm, förmodligen är man sin egen värsta kritiker.