Härrrligan tid vi lever i!



Idag blåser nåolan, alltså nordanvinden, hårt kring knutarna. Mitt på dagen innan lunch gick jag på en promenad, bara för att jag försöker att få frisk luft och vistas i naturen alla dagar oavsett väder (lyckas inte alltid). Jag försöker först gå en bit in i skogen och hoppas på att skaran skulle hålla, men det gör den inte, så jag vänder motvilligt om och går ut tillbaka till vägen som så småningom leder ut på åkrarna och öppna vidder. Jag snör huvan tätt om huvudet och tänker att jag går en liten bit, bara för att åtminstone få känna lite solsken i ansiktet.


Väl ute på åkern, i solsket, i yran av pudersnö, med den kalla nordanvinden i ryggen, mitt i nåolans fångblick tassar jag vidare på skaran som bildats i snöskotrarnas spår. Det är en häfigt känsla att beröras så bokstavligen av naturen. Vinden vinder kring kinderna och pustarna skuttar mina steg framåt.

Ibland kliver jag in i en djup driva av snö. Konturerna av mina fotsteg suddas ut bara några minuter efter att jag gått där. Små tromber av snö virvlar upp och dansar över fälten. Ibland blåser ett lågt moln av solglittrande snö förbi tätt längs med marken, rusar fram över slätterna, lyfter och sen ner i diken och vidare någonstans.

Mäktigt att känna hur naturen river och drar i en. Överröstar en. Omfamnar en. Det hela ser ut som en vild och glad lek. Man känner sig liten, men samtidigt som en del av det stora. Mäktigt känns det förstås så länge det är hanterbart. Är det full storm och man saknar skydd, så tror jag att man bara känner sig ynklig och sårbar. Men idag var inte en sådan dag.

Jag förundras över hur denna samma, helt vanliga åkerplätt kan ge så vackra upplevelser i så många olika skrudar. I dimma och gråhet finns det skönhet i landskapet. I snöstorm och solsken likaså. Sommarnätterna är magiska. I både ur och skur finns det skönhet att finna i naturens landskap.


Jag vänder mitt ansikte mot solen, tar några djupa andetag och på utandningen till och med frustar lite grann av välbehag så att det nästan, men bara nästan, resulterar i ett vårskri. Jag njuter så mycket av att få vara just här, just nu och känner en enorm tacksamhet för att få leva här och nu. Jag känner hur hela jag fylls av en känsla av att vara på precis rätt plats, en känsla av glädje och tacksamhet.

Jag tänker att det säkert skulle vara ack så bra om jag och alla andra också skulle få vara på platser som ger good fiilis och sköna vibbar mer ofta än sällan.


Beklagar bildkvalitén. Jag hade ju bara mobiltelefonen med mig, eftersom tanken varit att bara göra en kort promenad. 

Comments

Peppe said…
Vilken otroligt fin bild, den sista (de andra också, men den sista hade så bra FIILIS!)
Mgd Lndr said…
Tack Peppe! :) Fiilisen var så bra!