Mitt huvud är fullt av tankar som vill bli blogginlägg. Men bara de ytliga hittar ända ut till internätet just nu. Den senaste veckan har varit rolig. Så många trevliga människor, möten, träffar, och tillfällen. Känslan i kroppen efter fastan kändes också bra. Och det går bra, så känns det, bra. Men ändå, av nån oförklarlig orsak, så kommer en känsla av ledsamhet och ensamhet. Ett tryck över bröstkorgen, halsen blir lite tjock, kroppen känns tung. Som om hela jag var gjord av tung, färglös eller grå sten. Som om hela jag krymper lite grann, andas lite mindre och tappar färg. Inte hela tiden, men ibland.
Ensamheten. När jag kör hemåt i skymningen. Bil efter bil möter mig och jag önskar det var nån jag kände. Inte för att det spelar nån roll. Vem jag möter flyktigt på väg någon annanstans spelar ingen roll i slutändan. Det är bara tidsfördriv. Eller nej, jovisst, av alla möten kan jag lära mig nåt.
Och ibland funderar jag: hur kommer jag någonsin att hitta en person som jag kan ha lika roligt med som dig? För jäklar, så roligt vi hade. Det var så lätt att göra saker med dig. Hur ska jag hitta nån som är lika lättsam, djup, modig och god? Och jag vet ju att tiden och nostalgin gör sitt. Och att jag inte ska hitta nån likadan, utan nåt nytt. Och att minnesbilder i backspegel bara visar så mycket som backspegeln tillåter. Och att allt nog kommer att ordna sig. Och att jag får vara ledsen och ensam ibland, trots att många, många månader redan gått. Och att jag också får vara lycklig, trots att bara månader har gått.
Inte vet jag riktigt vart jag vill komma med den här texten. Kanske bara berätta att livet är både vackert och smärtsamt på samma gång. Att jag ännu har sprickor, men att jag ändå är okej. Att det känns glättigt och ytligt att bara berätta om det roliga (för det finns det ju onekligen mycket av, som tur), utan att också glänta på skuggsidorna.
Ensamheten. När jag kör hemåt i skymningen. Bil efter bil möter mig och jag önskar det var nån jag kände. Inte för att det spelar nån roll. Vem jag möter flyktigt på väg någon annanstans spelar ingen roll i slutändan. Det är bara tidsfördriv. Eller nej, jovisst, av alla möten kan jag lära mig nåt.
Och ibland funderar jag: hur kommer jag någonsin att hitta en person som jag kan ha lika roligt med som dig? För jäklar, så roligt vi hade. Det var så lätt att göra saker med dig. Hur ska jag hitta nån som är lika lättsam, djup, modig och god? Och jag vet ju att tiden och nostalgin gör sitt. Och att jag inte ska hitta nån likadan, utan nåt nytt. Och att minnesbilder i backspegel bara visar så mycket som backspegeln tillåter. Och att allt nog kommer att ordna sig. Och att jag får vara ledsen och ensam ibland, trots att många, många månader redan gått. Och att jag också får vara lycklig, trots att bara månader har gått.
Inte vet jag riktigt vart jag vill komma med den här texten. Kanske bara berätta att livet är både vackert och smärtsamt på samma gång. Att jag ännu har sprickor, men att jag ändå är okej. Att det känns glättigt och ytligt att bara berätta om det roliga (för det finns det ju onekligen mycket av, som tur), utan att också glänta på skuggsidorna.
It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us, we were all going direct to heaven, we were all going direct the other way - Charles Dickens "A tale of two Cities"
Kommentarer