Feb 22, 2014

Sprickor

Mitt huvud är fullt av tankar som vill bli blogginlägg. Men bara de ytliga hittar ända ut till internätet just nu. Den senaste veckan har varit rolig. Så många trevliga människor, möten, träffar, och tillfällen. Känslan i kroppen efter fastan kändes också bra. Och det går bra, så känns det, bra. Men ändå, av nån oförklarlig orsak, så kommer en känsla av ledsamhet och ensamhet. Ett tryck över bröstkorgen, halsen blir lite tjock, kroppen känns tung. Som om hela jag var gjord av tung, färglös eller grå sten. Som om hela jag krymper lite grann, andas lite mindre och tappar färg. Inte hela tiden, men ibland.

Ensamheten. När jag kör hemåt i skymningen. Bil efter bil möter mig och jag önskar det var nån jag kände. Inte för att det spelar nån roll. Vem jag möter flyktigt på väg någon annanstans spelar ingen roll i slutändan. Det är bara tidsfördriv. Eller nej, jovisst, av alla möten kan jag lära mig nåt.

Och ibland funderar jag: hur kommer jag någonsin att hitta en person som jag kan ha lika roligt med som dig? För jäklar, så roligt vi hade. Det var så lätt att göra saker med dig. Hur ska jag hitta nån som är lika lättsam, djup, modig och god?  Och jag vet ju att tiden och nostalgin gör sitt. Och att jag inte ska hitta nån likadan, utan nåt nytt. Och att minnesbilder i backspegel bara visar så mycket som backspegeln tillåter. Och att allt nog kommer att ordna sig. Och att jag får vara ledsen och ensam ibland, trots att många, många månader redan gått. Och att jag också får vara lycklig, trots att bara månader har gått.

Inte vet jag riktigt vart jag vill komma med den här texten. Kanske bara berätta att livet är både vackert och smärtsamt på samma gång. Att jag ännu har sprickor, men att jag ändå är okej. Att det känns glättigt och ytligt att bara berätta om det roliga (för det finns det ju onekligen mycket av, som tur), utan att också glänta på skuggsidorna.
It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us, we were all going direct to heaven, we were all going direct the other way - Charles Dickens "A tale of two Cities"

6 comments:

Mymlan said...

Jag vet precis hur du känner. Men tänk så här, ni har ju iaf fortafarande kontakt och är vänner. Det finns dagar då jag hela dagen går omkring med en ledsen klump i magen, och på kvällen ligger jag på sängen och storgråter, pga att jag saknar T. Precis som du, undrar jag om jag nånsin kommer hitta någon så bra människa (de gånger han var bra alltså). Någon som förstår mig lika bra, någon som jag kan prata om precis allt med. Men kanske jag också borde tänka att jag ska hitta nåt nytt, inte "gå tillbaka" genom att leta efter någon som påminner. Du skriver så väldigt klkokt. Vi får ta vara på de lyckliga stunderna, och försöka se positivt, samtidigt som det ÄR tillåtet att vara ledsen när man känner för det.

Maggie said...

Mymlan: Tack för din fina kommentar <3

Lotta said...

Dina texter är som allra vackrast när du gläntar på skuggsidan, älskade du. Och din fråga är befogad... för det ÄR förödande att köra hem ensam i mörkret hur glättiga möten man än har om dagarna. Beundrar din vilja och tålamod för att hitta det du söker. Kanske finns hen på ett dansgolv i Vasas tangotupa inkommande fredag? ;)

Maggie said...

Lotta, så fint sagt. Ja, det finns vissa situationer som är ensammare än andra. Och att komma hem till ett tomt hem är en av dem. Hihi, tangotupa låter lite osannolikt, men man vet ju aldrig på vilket dansgolv nån mörk goding med vackra ögon kommer emot. (ps. diggar icke-heteronormiteten i din kommentar)

Linda i Berlin said...

Åh, men ja fy vad jobbigt. Ja, det klart att du kommer att hitta någon. Det finns ju någon för alla. Att se det positivt är ju lönlöst i såna situationer, men det finns en mening med det också. Och att du kanske behöver vara ensam och vara ledsen. Även om det är skit och blä. Och när du kommer hem har du ju också två fantastiskt mjuka pälsbollar som förvisso inte är mer än myssällskap. Men det är inte så dåligt heller.

Maggie said...

Linda: jo det är ju klart att någon kommer emot eventually :) Stunderna av ledsamhet är trots allt få och far inbetween. Det lustiga är att det ibland nästan är lättare att hantera dem än stunderna av lycka, för jag tänker "får jag redan vara lyckig på det här sättet?" Och så tror jag att det inte är så farligt att känna sig lite ensam i livet nångång.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...