You've felt it your entire life, that there is someting wrong with the world.
You don't know what it is, but it's there, like a splinter in your mind, driving you mad.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Med att skriva, men helst skrika, ut JA, precis så känns det?! Med att berätta att jag vill komma bort från konsumtionshetsen och kapitalismen? Att jag inte förstår hur vi, människor, orkar leva med stängda ögon utan att se omkring oss, se varandra, se jorden? Att jag känner mig ensam med denna gnagande känsla av att det är någonting oerhört världsfrånvänt och fel med hur vi lever våra liv utan att riktigt kunna sätta fingret på varken problemet eller lösningen? Jakten och girigheten efter livet, pengar, hemmet, kläderna, semestern, nästa veckoslut, fredag, festen, inredningen, prylen, fyndet, resan, lyckan, allt.
Jag såg nyss filmen Into the Wild som handlar om en ung kille som vänder sig bort från ett samhälle som han ser som sjukt och beger sig iväg genom USA för att slutligen vandra in i Alaskas vilda natur. SPOILER ALERT: Där dör han oturligt nog just när han kommit till insikt om att man uppnår lycka genom att dela den med någon. Det är förresten hans skäggiga ansikte som skymtar i början av videon.
Ibland får jag samma impuls att vända ryggen mot alla grejer, fasader och den sjuka kapitalismen och istället bara försöka komma nära naturen och leva ett renare liv. För just nu lever jag ju också mitt inne i samma jakt: hemmet, resan, lyckan. Men jag delar också samma insikt som killen i Into the Wild; att lämna allt och isolera sig från världen funkar inte. Jag vill ju vara mitt i och del av livet, bland alla jag älskar.
Och jag funderar. Är det just det som vi borde vakna upp till? Kärleken? Till våra medmänniskor menar jag, inte bara den romantiska kärleken. För det känns som om vi alla skulle ha potential att älska mycket mer än vad vi gör nu. Vi kan vara mycket godare, vänligare och leva med större hjärtan än vad vi gör nu. Det är som vi ibland har glömt bort att vi alla är medmänniskor, inte konkurrenter, och att även jorden på ett vis är en del av oss.
Vår värld är sjuk. Det finns för mycket girighet, bedrägeri och egoism - sett på en macronivå av samhället. På individnivå snurrar vi på i nåt sorts ekorrhjul, gnatar på med knappt om fritid, för att tjäna pengar, för att köpa saker, hem, bil och nödvändiga grejer, för att ha råd att försörja familjen och för att nästa generation ska kunna göra samma sak på nytt, för att vi inte tänker att det skulle finns andra eller bättre val.
Och på en mikronivå fungerar det ju. Glädje, lyckan, kärleken från familjen, vänner, hobbyn, livet. Allt det fina som gör livet gott. Goda bullar, ett lyckat projekt, glädjen över ett nytt spel, en dag på stranden, vinglas i natten och så mycket mer. Ändå, betraktat lite längre bort ifrån, så ser vår värld ut som ett stort öppet sår. Inte överallt och inte alltid. Men tillräckligt stort för att göra mig förskräckt. Men jag vet, känner det, att det inte måste vara så här.
Kärlek. Godhet. Kindness. Bliss. Det finns där. Allt finns inom oss. Öppna ögonen.
Kommentarer
Det finns en man,Raphael Fellmar, som sedna fyra år lever helt utan pengar. Han tjänar ingenting och betalar ingenting. Han har skrivit en bok som bla annat tar upp meningen med livet. Jag har inte läst den, men den står på att läsa listan. Man skulle kunna säga att han lever lite parallellt med samhället. Det låter spännande.
Björk är en av mina favoritskribenter, väldigt träffsäker och analytisk författare.
Jag har hört om Fellmar, han har skymtat förbi på min FB-vägg, men jag har aldrig riktigt satt mig in i hans historia. Han lever inte avskillt från allt då? För om man kan lyckas med hans konststycke utan att behöva isolera sig så förstår jag vad du menar med parallelt. Hmm, hmm. Ännu ett lästips mao :)
Nanó: Jag älskar ju Nina Björk! Boken låter som mycket av det jag funderar på med jämna mellanrum, när "livspusslet" blir för närvarande. Brr, vågar man läsa utan att bli helt deppig?