You've felt it your entire life


You've felt it your entire life, that there is someting wrong with the world.
You don't know what it is, but it's there, like a splinter in your mind, driving you mad.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Med att skriva, men helst skrika, ut JA, precis så känns det?! Med att berätta att jag vill komma bort från konsumtionshetsen och kapitalismen? Att jag inte förstår hur vi, människor, orkar leva med stängda ögon utan att se omkring oss, se varandra, se jorden? Att jag känner mig ensam med denna gnagande känsla av att det är någonting oerhört världsfrånvänt och fel med hur vi lever våra liv utan att riktigt kunna sätta fingret på varken problemet eller lösningen? Jakten och girigheten efter livet, pengar, hemmet, kläderna, semestern, nästa veckoslut, fredag, festen, inredningen, prylen, fyndet, resan, lyckan, allt.

Jag såg nyss filmen Into the Wild som handlar om en ung kille som vänder sig bort från ett samhälle som han ser som sjukt och beger sig iväg genom USA för att slutligen vandra in i Alaskas vilda natur. SPOILER ALERT: Där dör han oturligt nog just när han kommit till insikt om att man uppnår lycka genom att dela den med någon. Det är förresten hans skäggiga ansikte som skymtar i början av videon. 

Ibland får jag samma impuls att vända ryggen mot alla grejer, fasader och den sjuka kapitalismen och istället bara försöka komma nära naturen och leva ett renare liv. För just nu lever jag ju också mitt inne i samma jakt: hemmet, resan, lyckan. Men jag delar också samma insikt som killen i Into the Wild; att lämna allt och isolera sig från världen funkar inte. Jag vill ju vara mitt i och del av livet, bland alla jag älskar.

Och jag funderar. Är det just det som vi borde vakna upp till? Kärleken? Till våra medmänniskor menar jag, inte bara den romantiska kärleken. För det känns som om vi alla skulle ha potential att älska mycket mer än vad vi gör nu. Vi kan vara mycket godare, vänligare och leva med större hjärtan än vad vi gör nu. Det är som vi ibland har glömt bort att vi alla är medmänniskor, inte konkurrenter, och att även jorden på ett vis är en del av oss.

Vår värld är sjuk. Det finns för mycket girighet, bedrägeri och egoism - sett på en macronivå av samhället. På individnivå snurrar vi på i nåt sorts ekorrhjul, gnatar på med knappt om fritid, för att tjäna pengar, för att köpa saker, hem, bil och nödvändiga grejer, för att ha råd att försörja familjen och för att nästa generation ska kunna göra samma sak på nytt, för att vi inte tänker att det skulle finns andra eller bättre val.

Och på en mikronivå fungerar det ju. Glädje, lyckan, kärleken från familjen, vänner, hobbyn, livet. Allt det fina som gör livet gott. Goda bullar, ett lyckat projekt, glädjen över ett nytt spel, en dag på stranden, vinglas i natten och så mycket mer. Ändå, betraktat lite längre bort ifrån, så ser vår värld ut som ett stort öppet sår. Inte överallt och inte alltid. Men tillräckligt stort för att göra mig förskräckt. Men jag vet, känner det, att det inte måste vara så här. 

Kärlek. Godhet. Kindness. Bliss. Det finns där. Allt finns inom oss. Öppna ögonen.

Kommentarer

Mia sa…
Läs boken "döden gav mig livet". Jag sträckläste på veckoslutet. Underbara insikter! OCh jo, det handlar om kärlek, men kärlek till sig själv... det är där det börjar...
Mia sa…
Förresten så ondgjorde jag mig över exakt samma tankar i bilen igår morse, så vi är nog inne på samma tankebanor där ändå. Känner själv att läget blir så akut med barn som förväntas socialisera sig in i en värld som man själv inte alls skulle vilja se existera. Hur kan man hjälpa dem att bli vuxna och välfunktionerande samhällsmedlemmar på ett sätt som överensstämmer med ens egna värderingar? Det här kom på tal då min man sa att han har kolleger vars barn har fritidsintressen fem gånger i veckan. Vad händer med fria leken, med utvecklande av det egna, om man går på tävlingsinriktade aktiviteter all den lediga tid man har? Vad händer med självkänslan?
Tack för boktipset, skriver upp det på listan. Mm, det verkar som om det mesta stora här i livet sist och slutligen boils down to love. Förunderligt och fint. Mm, så svårt, för man vill ju att barnen ska ha det bra och till det hör oftast att man passar in eller iaf känner sig hemma i världen, men huh en sån värld. Oj fy, FEM ggr i veckan, madness.
Jag tror att lycka uppnås genom att älska sig själv och att kunna dela kärlek med en annan människa. Att ha någon i sitt liv som tycker och tänker precis som jag och som vill samma saker. Lite generellt sagt :)
Linda: det låter sååå som att du är på rätt spår. Men det som gnager i mig är att världen, i stort sett, är på fel spår, med fel prioriteringar. Det känns som om de flesta (säkert även jag) går och går med huvudet nedböjt mot marken, utan att se upp och se vad livet _egentligen_ handlar om. För det är banne mig inte den rätta lägenheten, kläderna, jobbet, telefonen, hemmet ect ect. Och det värsta är att samhällets strukturer, kapitalismen, understöder detta livsfrånvända sätt att fördriva sin tid här på jorden.
Absolut. Det är verkligen som du säger att de flesta säkert går omkring med huvudet neråt. MEN det är en bra början att du är medveten om det. Vilket gör att du kommer att se när det dyker upp saker (eller den rätta) för dig och det kommer också att vara det bästa för dig. Med risk för att låta som att jag vet allt så menar jag bara att jag tror att det fungerar så och när den rätta kommer så kommer ni också att tillsammans göra det bästa av allt. Vilket också innebär att ni, om ni vill, kan att leva "parallellt" samhällets strukturer och kapitalism. För möjligheterna finns ju där. Och det är genom det som vi kommer att kunna komma ifrån ett sånt samhälle. Och du är ju på god väg med dina organiseringar av demonstrationer, att du odlar dina egna grönsaker och plockar ätbara saker i naturen.

Det finns en man,Raphael Fellmar, som sedna fyra år lever helt utan pengar. Han tjänar ingenting och betalar ingenting. Han har skrivit en bok som bla annat tar upp meningen med livet. Jag har inte läst den, men den står på att läsa listan. Man skulle kunna säga att han lever lite parallellt med samhället. Det låter spännande.
Nanó sa…
Baserat på dina texter tror jag du skulle gilla Nina Björks bok "Lyckliga i alla sina dagar". Rekommenderar starkt! Har skrivit en kort recension av den på sida 22 här om du är intresserad: http://issuu.com/skolungdom/docs/ebl_4_2013

Björk är en av mina favoritskribenter, väldigt träffsäker och analytisk författare.
Linda: hmm, intressant det där med att leva parallellt. Det går säkert för mig på individnivå, men när jag skulle vilja att hela samhället och sättet som vi ser på världen, våra liv och vår jord skulle förändras.

Jag har hört om Fellmar, han har skymtat förbi på min FB-vägg, men jag har aldrig riktigt satt mig in i hans historia. Han lever inte avskillt från allt då? För om man kan lyckas med hans konststycke utan att behöva isolera sig så förstår jag vad du menar med parallelt. Hmm, hmm. Ännu ett lästips mao :)

Nanó: Jag älskar ju Nina Björk! Boken låter som mycket av det jag funderar på med jämna mellanrum, när "livspusslet" blir för närvarande. Brr, vågar man läsa utan att bli helt deppig?
Nanó sa…
Man blir lite skakad av att läsa den, inte deppig, men skakad. Att jag beskrev boken så mörkt hade mest att göra med att hon målar upp en mardrömsbild av det politiska läget i Sverige (vilket också gäller för Finland och de flesta europeiska länder), och att ingenting kommer att lösa sig så länge vi har kapitalism. Jag håller ju med henne men det gör boken väldigt dystopisk. Hur som helst, om man är intresserad av att läsa om konsumtionsmönster i vår kultur och är boken en guldgruva! Den berättade också väldigt fint hur mycket det viktiga i livet glöms bort i vår kultur, närhet till andra, familjetid etc och hur vi ser det konkret i samhället. Insåg även mycket om mina egna drömmar och hur otroligt konsumtionsinriktat jag tänker, och det TROTS att jag anser mig vara en sparsam och konsumtionsmedveten person!
Nanó: låter nog definitivt som en bok som jag behöver läsa. Och inte är en dystopisk bok dålig, det kan bara blir lite tungt med mardrömsbilder. Om du, som en konsumtionsmedveten person, fick insikter så ska jag definitivt läsa.