Jag är så fruktansvärt glad över att det går bra för människor omkring mig. För att Peppe känner sig hemma i L.A, för att Linn känner harmoni, för att Softy har hittat en så fin kärlek, för att Hanna har ett eget nytt barnprogram på TV och för att det händer fina, roliga saker åt många av mina vänner (irl) just nu. Det är barn, födelsedagar, nya jobbmöjligheter och allmänt god fiilis. Jag älskar'et. Helt underbart!
Samtidigt, motstridigt nog, så befinner jag mig i en av de djupaste av dalar. Jag vet ju att allt kommer att bli bättre och bra sen, men sen är inte nu och just nu har jag aldrig tidigare känt dylik olycka och sorg. Efter nio år tillsammans har jag och min sambo gemensamt beslutat att gå skilda vägar. Det känns som om jag aldrig kommer att vara lycklig och älska igen. Samtidigt vet jag ju att det inte är sant. Jag känner ju redan nu att det inte är sant, för mitt hjärta är, trots allt, fullt av kärlek; kärleken är inte bara likadan längre. Det känns emellanåt som om världen rasar lite samman och jag är förlorad och borttappad. Samtidigt är jag övertygad om att jag hittar fotfästet och min plats i världen igen. Inte än, men snart, sen.
Det var redan vår eller tidig sommar när vi tog beslutet om att någonting måste ske. Att vi måste gå vidare och inte bara fortsätta i samma hjulpår som tidigare. Min goda bästa vän kallade mig modig. Men jag vet inte hur mycket mod det var. I alla fall var det överlevnadsinstinkt. Det är en lång process att ta farväl och det var inget lätt eller snabbt beslut. Det var det svåraste beslutet jag, nej vi, någonsin tagit. Vi är fortfarande de bästa av vänner. Jag är så tacksam för allt det fina vi fick tillsammans, all kärlek, alla skratt. Att det är över är så obeskrivligt sorligt och hjärteskärande.
Jag har väntat med att publicera det här inlägget (därav de något föråldrade länkarna) för jag hade bestämt mig för att inte gå ut med det innan jag kan prata om det utan att det börjar bränna bakom ögonlocken, utan att jag får en klump i halsen, utan att jag måste vända bort blicken och vifta med handen och mumla nåt om att det här är sånt som händer här i livet. Jag är inte riktigt där ännu, tårarna rinner nog ännu, men det är bättre än i somras, än för en månad sen, än förra veckan. Men det känns ändå rätt att berätta nu. Det är en så stor grej som har och kommer att förändra mig och jag vill att ni vet varför.
Mina energier går ännu på sparlåga. Jag söker en ny plats. Ibland är det knappt så jag orkar prata med någon. Ändå försöker jag hitta energi att ordna och arrangera än det ena och än det andra evenemanget eller kalaset. Och det går. För livet är aldrig bara hemskt, tungt och förfärligt, utan det finns alltid ljus, hopp och energi om man bara förstår att se det.
Samtidigt, motstridigt nog, så befinner jag mig i en av de djupaste av dalar. Jag vet ju att allt kommer att bli bättre och bra sen, men sen är inte nu och just nu har jag aldrig tidigare känt dylik olycka och sorg. Efter nio år tillsammans har jag och min sambo gemensamt beslutat att gå skilda vägar. Det känns som om jag aldrig kommer att vara lycklig och älska igen. Samtidigt vet jag ju att det inte är sant. Jag känner ju redan nu att det inte är sant, för mitt hjärta är, trots allt, fullt av kärlek; kärleken är inte bara likadan längre. Det känns emellanåt som om världen rasar lite samman och jag är förlorad och borttappad. Samtidigt är jag övertygad om att jag hittar fotfästet och min plats i världen igen. Inte än, men snart, sen.
Det var redan vår eller tidig sommar när vi tog beslutet om att någonting måste ske. Att vi måste gå vidare och inte bara fortsätta i samma hjulpår som tidigare. Min goda bästa vän kallade mig modig. Men jag vet inte hur mycket mod det var. I alla fall var det överlevnadsinstinkt. Det är en lång process att ta farväl och det var inget lätt eller snabbt beslut. Det var det svåraste beslutet jag, nej vi, någonsin tagit. Vi är fortfarande de bästa av vänner. Jag är så tacksam för allt det fina vi fick tillsammans, all kärlek, alla skratt. Att det är över är så obeskrivligt sorligt och hjärteskärande.
Jag har väntat med att publicera det här inlägget (därav de något föråldrade länkarna) för jag hade bestämt mig för att inte gå ut med det innan jag kan prata om det utan att det börjar bränna bakom ögonlocken, utan att jag får en klump i halsen, utan att jag måste vända bort blicken och vifta med handen och mumla nåt om att det här är sånt som händer här i livet. Jag är inte riktigt där ännu, tårarna rinner nog ännu, men det är bättre än i somras, än för en månad sen, än förra veckan. Men det känns ändå rätt att berätta nu. Det är en så stor grej som har och kommer att förändra mig och jag vill att ni vet varför.
Mina energier går ännu på sparlåga. Jag söker en ny plats. Ibland är det knappt så jag orkar prata med någon. Ändå försöker jag hitta energi att ordna och arrangera än det ena och än det andra evenemanget eller kalaset. Och det går. För livet är aldrig bara hemskt, tungt och förfärligt, utan det finns alltid ljus, hopp och energi om man bara förstår att se det.
Kommentarer
Jag kom över dethär citatet häromdagen och jag älskar det.
"One doesn't discover new lands without consenting to lose sight of the shore for a very long time." André Gide
Det är hårt när ens drömmar krossas. Ge dig själv tid. Och mycket lösa tömmar. Gör vad fan du vill! Och ge skit i vad andra tycker och tänker.
STOR KRAM!
Kram! Ha en bra dag!
När man kliver ur ett förhållande finns det ju vissa saker som bara händer DÅ: utveckingen! Utforskandet av sig själv! Möjligheterna! Njut av det, så mycket du kan.
Och som avslutning, det du naturligtvis nog vet själv: Det blir nog bra. Eller nej, det blir faktiskt ännu bättre.
Linnea: Tack för kramarna. Ja, tyvärr, men just nu måste det vara så.
Christina: <3 jag vill ju att ni vet och är med.
Sofie: Ja, tilliten finns där, fast det är tungt. Tack <3
Sara: Tack för orden. Ja, jag tragglar, men hoppas också på det där med att det blir ännu bättre, fast det är svårt, så svårt att föreställa sig. Ansvaret över sig egen lycka är faktiskt en så oerhört värdefull insikt. Vi tog båda det ansvaret, men fyfan, det här vill jag aldrig göra om igen.
Mia: Tack för kramen och peppet. Jo, jag känner att det kommer att vända och på ett vis är jag ju också tacksam för just de perspektiv och lärdomar som jag fått. Det känns ju också hoppingivande att höra din och de andras berättelser om att det vänder, eventually, sen.
Tack för era fina ord och goda råd! <3
Hoppas du och din sambo kan glädjas åt att ni fick vara varandras kindered spirits under en så lång tid och att erat gemensamma beslut kan leda in er båda på nya, spännande vägar! :)
Ta hand om dig, min fina vän.
Cat: Tack :)