Oct 14, 2013

Min bekännelse: den stora lyckan och stora sorgen

Jag är så fruktansvärt glad över att det går bra för människor omkring mig. För att Peppe känner sig hemma i L.A, för att Linn känner harmoni, för att Softy har hittat en så fin kärlek, för att Hanna har ett eget nytt barnprogram på TV och för att det händer fina, roliga saker åt många av mina vänner (irl) just nu. Det är barn, födelsedagar, nya jobbmöjligheter och allmänt god fiilis. Jag älskar'et. Helt underbart!

Samtidigt, motstridigt nog, så befinner jag  mig i en av de djupaste av dalar. Jag vet ju att allt kommer att bli bättre och bra sen, men sen är inte nu och just nu har jag aldrig tidigare känt dylik olycka och sorg. Efter nio år tillsammans har jag och min sambo gemensamt beslutat att gå skilda vägar. Det känns som om jag aldrig kommer att vara lycklig och älska igen. Samtidigt vet jag ju att det inte är sant. Jag känner ju redan nu att det inte är sant, för mitt hjärta är, trots allt, fullt av kärlek; kärleken är inte bara likadan längre. Det känns emellanåt som om världen rasar lite samman och jag är förlorad och borttappad. Samtidigt är jag övertygad om att jag hittar fotfästet och min plats i världen igen. Inte än, men snart, sen.

Det var redan vår eller tidig sommar när vi tog beslutet om att någonting måste ske. Att vi måste gå vidare och inte bara fortsätta i samma hjulpår som tidigare. Min goda bästa vän kallade mig modig. Men jag vet inte hur mycket mod det var. I alla fall var det överlevnadsinstinkt. Det är en lång process att ta farväl och det var inget lätt eller snabbt beslut. Det var det svåraste beslutet jag, nej vi, någonsin tagit. Vi är fortfarande de bästa av vänner. Jag är så tacksam för allt det fina vi fick tillsammans, all kärlek, alla skratt. Att det är över är så obeskrivligt sorligt och hjärteskärande.

Jag har väntat med att publicera det här inlägget (därav de något föråldrade länkarna) för jag hade bestämt mig för att inte gå ut med det innan jag kan prata om det utan att det börjar bränna bakom ögonlocken, utan att jag får en klump i halsen, utan att jag måste vända bort blicken och vifta med handen och mumla nåt om att det här är sånt som händer här i livet. Jag är inte riktigt där ännu, tårarna rinner nog ännu, men det är bättre än i somras, än för en månad sen, än förra veckan. Men det känns ändå rätt att berätta nu. Det är en så stor grej som har och kommer att förändra mig och jag vill att ni vet varför.

Mina energier går ännu på sparlåga. Jag söker en ny plats. Ibland är det knappt så jag orkar prata med någon. Ändå försöker jag hitta energi att ordna och arrangera än det ena och än det andra evenemanget eller kalaset. Och det går. För livet är aldrig bara hemskt, tungt och förfärligt, utan det finns alltid ljus, hopp och energi om man bara förstår att se det. 




18 comments:

Softy said...

Fina Maggie, tack för detta inlägg. Det är så mycket jag sku villa säga dig, har inte egentligen tid just nu men ville åtminstone skriva en snabb kommentar och ge dig en stor KRAM. Du ÄR modig. Jag är den första som säger att man aldrig aldrig aldrig ska nöja sig när det kommer till kärlek. Jag var helt färdig att leva ensam för resten av mitt liv för jag tänkte att det mycket bättre än att gå under i ett dåligt förhållande. Och det behöver inte ens vara dåligt för att man ska gå vidare. Det är så många som stannar för att deras parförhållanden inte egentligen är dåliga. (Eller inte åtminstone på det sättet att det skulle förekomma otrohet eller andra oärligheter.) I stället fortsätter man att leva med dendär tomma känslan av att hela tiden känna av att det är någonting som fattas. Men man vet vad man har men inte vad man får. Därför ÄR det modigt, jättemodigt, att välja att gå vidare. Det suger hårt först. Det är så hemskt att det skär i bröstet på mig när jag tänker på känslan. Men. Det blir SÅ. MYCKET. BÄTTRE. Du vet inte hur mycket bättre allting kommer att bli! Och vid tanken på DEN känslan så ler jag. För energi frigörs när man släpper taget om någonting som inte varit det bästa för en själv. Och den energin, WAU! Den för med sig sååå mycket positivt nytt in i ditt liv. Jag lovar.
Jag kom över dethär citatet häromdagen och jag älskar det.
"One doesn't discover new lands without consenting to lose sight of the shore for a very long time." André Gide
Det är hårt när ens drömmar krossas. Ge dig själv tid. Och mycket lösa tömmar. Gör vad fan du vill! Och ge skit i vad andra tycker och tänker.
STOR KRAM!

Linnéas butik said...

Voj Maggie, vad ledsamt. Det måste kännas tungt, svårt. Många, många kramar skickar jag till dig.

Christina said...

Många kramar härifrån. Strongt av dig att berätta åt oss också.

Sofie said...

Ja starkt att publicera det här inlägget! Kraften, energin och livsglädjen kommer igen men ibland måste man gå igenom mörkare perioder för att kunna se det ljusa ännu klarare sen. Fast det är otroligt svårt får man försöka ta sig igenom det svåra och fortsätta ha tillit till livet. Allt har en mening och i efterhand ser man hur allt löser sig till det bästa.

Kram! Ha en bra dag!

Sara said...

Ja, det ÄR modigt! Att veta och lita på att det finns nåt som passar en bättre, att själv ta ansvar för att maxa den lycka man kan få in i livet - för att hitta riktig lycka behövs det ju ibland att man tragglar sej igenom riktigt svåra beslut också.

När man kliver ur ett förhållande finns det ju vissa saker som bara händer DÅ: utveckingen! Utforskandet av sig själv! Möjligheterna! Njut av det, så mycket du kan.

Och som avslutning, det du naturligtvis nog vet själv: Det blir nog bra. Eller nej, det blir faktiskt ännu bättre.

Mia said...

En kram från mig också och det här sätter saker i perspektiv, definitivt. Just nu kan jag bara säga: det finns liv efter den djupa dalen, det har jag bevittnat under sommaren. Frigör dig från negativ energi och sikta in dig på det goda, och känn i ditt hjärta att allt kommer att vända! Kram!

Maggie said...

Softy: Tack! <3 oojaa jag vet att du vet och därför betyder dina ord också så mycket. Äslkar citatet! Det ska faktiskt bli skönt att inte se land på en tid och bara försöka se vad och vart jag vill. Det är hårt när drömmar krossas och det känns som om en bit av min själ krossades här i samma veva. Nu ska jag försöka reparera den biten.

Linnea: Tack för kramarna. Ja, tyvärr, men just nu måste det vara så.

Christina: <3 jag vill ju att ni vet och är med.

Sofie: Ja, tilliten finns där, fast det är tungt. Tack <3

Sara: Tack för orden. Ja, jag tragglar, men hoppas också på det där med att det blir ännu bättre, fast det är svårt, så svårt att föreställa sig. Ansvaret över sig egen lycka är faktiskt en så oerhört värdefull insikt. Vi tog båda det ansvaret, men fyfan, det här vill jag aldrig göra om igen.

Mia: Tack för kramen och peppet. Jo, jag känner att det kommer att vända och på ett vis är jag ju också tacksam för just de perspektiv och lärdomar som jag fått. Det känns ju också hoppingivande att höra din och de andras berättelser om att det vänder, eventually, sen.

Tack för era fina ord och goda råd! <3

Heidi said...

Min bror gick igenom en liknande separation i våras. Han och hans sambo hade också varit tillsammans i nio år och de kom, liksom ni, fram till ett gemensamt beslut. Min bror var förstås helt förstörd till att börja med men sakta och säkert började det ljusna och nu är han glad och lycklig igen, men med alla fina minnen i bagaget! Han sa en jättefin sak här i somras efter att han bearbetat allt och det var att han inte tror att det finns "den enda rätta" för alla, utan att det ofta finns flera rätta, men under olika skeden av ens liv.
Hoppas du och din sambo kan glädjas åt att ni fick vara varandras kindered spirits under en så lång tid och att erat gemensamma beslut kan leda in er båda på nya, spännande vägar! :)

Maggie said...

Heidi: Det är faktiskt hoppingivande att höra om liknande berättelser och speciellt hur han fick perspektiv. Precis, vi måste glädjas åt det fina vi fick, inte sörja det som inte blev.

Linn said...

Voj Magda, jag är så ledsen för din skull. Jag har känt på mig att något sånt varit på väg att hända med er. Det är svårt att klara av ett förhållande när ena partnern ibland är borta flera månader i taget (och det ska komma från mig då, heh...) Många varma kramar till dig, och precis som du själv säger kommer du att hitta fotfästet igen. Du kommer älska någon igen en dag, som älskar dig lika mycket. Men nu ska du fokusera på dig själv, göra sånt du mår bra av.

Ta hand om dig, min fina vän.

Cat said...

styrkekram!

Maggie said...

Linn: <3 <3 <3
Cat: Tack :)

Linda i Berlin said...

Usch och fy vad jag inte gillar när folk går isär. Stor kram till dig och jag hoppas att du kan finna glädje i de små sakerna i livet tills den rätte kommer in i ditt liv. Jag tror att det finns en mening med allt. Jag tror att jag skrivit det förr till dig gällande något annat. Att det finns en mening med allt som händer även om det inte alltid är så himla lätt att se den meningen. Vad skönt att ni är överens om det ändå och att du kan vara tacksam för det ni har haft.

Maggie said...

Linda: tack för kramen :) Ja, det finns nog säkert en mening med allt. Man måste bara hitta och se den.

Hannasvirrvarr said...

SÄnder också styrkekramar! Och kom ihåg att det är helt okej att vara ledsen också och inte tänka rationellt och positivt i varje stund. Det är klart att ett långt förhållande behöver sörjas innan man är redo att gå vidare. Jag känner ju dig egentligen inte men du verkar nog vara en sån som kommer dig vidare och kan se det positiva sen när du är redo för det :)

Maggie said...

Hanna: Jag försöker gå mycket på fiilis just nu, låt det bära eller brista. Just idag mer åt det senare hållet eftersom jag förvirrad och då börjar lätt rationalisera, eller tja, älta beslut av och an. Tack för kramen! :)

nanó said...

jag har inte läst din blogg på två månader pga att den är blockad här borta vilket harmar mig jättemycket (nu använder jag långsam vpn på telefonen), men jag ville bara säga att jag förstår exakt. jag gick igenom en skitjobbig separation när vi träffades och jag minns att jag ältade mycket om den och allt annat. jag var i min djupaste grop just då, jag var inte mig själv. så många tankar som dyker upp som man inte har behövt tänka på på flera år, rädslan att göra fel etc etc, så galet mycket negativt på en gång. men, det blir alltid bra! jag lovar. sämre blir det aldrig! det är tungt, men jag har bilden av dig som en person som vet vad hon vill. det är en styrka, och den kommer att följa dig vart du än går!

Maggie said...

Nanó: Tack för din fina kommentar! Men er fina, fina kärlek med J inspirerar och ger hopp om att det man (jag) också finner sånt sen på nytt. Det är en hel del sorg, men mest förvirring om vad, vart och hur just nu. Man har ju varit två så länge, haft ett stöd och nån vid sin sida i nästa ett decennium, och nu så står man där ensam och det känns konstigt och ja, man vet inte riktigt var man står. Hoppas du har det bra i Kina!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...