Idag har jag försökt praktisera lite mindfullness med Sofies inlägg i tankarna. På väg in till centrum på ett ännu ett möte försökte jag att bara acceptera min situation och det jag kände just då. Jag försökte att verkligen se gatan framför mig, solen som sken på de översta våningarna av de långa, vita höghusen, den blåa himlen och människorna jag mötte. Jag försökte att ersätta mina tankar som sprang iväg åt alla möjliga olika håll med olika scenarion samt mitt missnöje och min nedstämdhet med att tänka att nu är det så här och jag kan inte göra nåt mer åt saken just nu, inte i denna stund. Istället kunde jag njuta av det fina omkring mig och försöka vara tacksam över det jag hade och kände just då. Just där, på den gatan, i de skorna, i den kroppen. Det är vad jag försökte tänka.
Och vet ni vad? Det funkade. Istället för att önska mig bort och snurra tankarna kring saker som jag ändå inte kunde kontrollera just då, så var jag närvarande och kände mig lättare till sinnet. Jag kunde njuta av stunden genom att fokusera på var jag var just då och vad jag såg omkring mig. Det som är som det är, konstaterade jag. Inte resignerat, utan bara konstaterande.
När jag läste om att acceptera läget tyckte jag att det lät både svårt och flummigt att "bara acceptera" situationen. Det lät till och med omöjligt. Men när jag väl gjorde det så var det inte så svårt. Däremot är det svårt för mig att förklara. Sen var det ju inte speciellt lätt att hålla kvar den sinnestämningen tills slutet av dagen, men det kan man säkert jobba på.
Och vet ni vad? Det funkade. Istället för att önska mig bort och snurra tankarna kring saker som jag ändå inte kunde kontrollera just då, så var jag närvarande och kände mig lättare till sinnet. Jag kunde njuta av stunden genom att fokusera på var jag var just då och vad jag såg omkring mig. Det som är som det är, konstaterade jag. Inte resignerat, utan bara konstaterande.
När jag läste om att acceptera läget tyckte jag att det lät både svårt och flummigt att "bara acceptera" situationen. Det lät till och med omöjligt. Men när jag väl gjorde det så var det inte så svårt. Däremot är det svårt för mig att förklara. Sen var det ju inte speciellt lätt att hålla kvar den sinnestämningen tills slutet av dagen, men det kan man säkert jobba på.
Kommentarer