Jag har nyss sett färdigt Jonas Gardells TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Serien var vid det här laget rätt så hypad, så förväntningarna var höga på en gråtfest utan dess like. (Jag älskar att gråta till riktigt sorgliga filmer.) Visst var det sorgligt och tårarna rann, men de föregående delarna berörde mig ännu mer. Döden som så skoninglöst skördade ungdomen. Hur livet bara tog slut, så abrupt, men ändå inte för alla. Alla som lämnades kvar. En höjdpunkt var nog Påls begravning. Vilken fest! Vilket slut. Men nog om det nu.
Det jag egentligen tänkte skriva om var Mikaela Soncks kommentar till serien. Läs här. Hon skriver:
Det jag egentligen tänkte skriva om var Mikaela Soncks kommentar till serien. Läs här. Hon skriver:
Som om allting vore annorlunda idag? Som om vi på något sätt nu lärt oss att acceptera alla original, alla variationer av det normala, minoriteter, utstickare och oliktänkare.
Kommentarer
It´s now or never som Elvis sjunger.
Trevlig onsdag.
Jag tror jag vill ha en liknande begravning som Paul. ;) (tydligen stavas det inte Pål som jag sett någonstans)