Sedan hösten har jag gått en kurshelhet inom permakultur och regenerativt jordbruk vid Novia, utöver mina studier till odlingsträdgårdsmästare vid YA Österbotten.
Med risk för att låta självgod eller hög i korken, så känns det mesta som jag läser så himla bekant och självklart. Medan jag läser hummar och nickar jag och tänker "Javisst, såklart, så där är det ju!". Självklart är det nya saker som jag lär mig, men vad jag menar är att det faller så naturligt att vi ska bruka jorden enligt ekosystemets villkor och inom dess ramar. Det känns som självklarheter när jag läser om att efterlikna naturens cykler och system snarare än försöka hitta på egna.
Det känns inte som ny information. Det känns snarare som att jag hör sånt som jag redan visste, men kanske glömt bort eller bara har ett vagt minne av. Det är som att hitta ord och termer för sånt som jag redan tänkt och kännt, men inte formulerat.
Har någon av er nångång upplevt samma? Lite av en déjà vu men ändå inte.
Det stärker min känsla av att jag nog kanske ändå är på rätt väg. Jag vet inte om det är november eller kosmiska energier, men de senaste veckorna har jag saktat in, tystnat och satt alla visioner och planer lite på paus, för det känns som om jag trampar på stället. Jag har inte riktigt vågat sticka ut hakan (och t.ex. delta i alla julmarknader i dessa tider) för jag har vacklat lite i min tilltro på det jag gör. Inte det jag står för, men hur jag gör det. Jag har ifrågasatt om det jag håller på med och planerar verkligen är vettigt och om det faktiskt kommer att bli till någonting. Jag har kännt mig liten, o-unik, uttjatad och lite betydelselös när det kommer till det som jag skapar och sätter ut i världen.
Efter lite reflektion - och kanske också lite självömkan - tänker jag ändå att jag är på rätt väg. Jag ser kanske inte mer än några meter framför mig just nu, men riktningen måste väl nog ändå vara rätt. Exakt hur jag ska få allt att funka vet jag inte ännu.
Men att veta allt är ju inte alltid huvudsaken.
Det känns inte som ny information. Det känns snarare som att jag hör sånt som jag redan visste, men kanske glömt bort eller bara har ett vagt minne av. Det är som att hitta ord och termer för sånt som jag redan tänkt och kännt, men inte formulerat.
Har någon av er nångång upplevt samma? Lite av en déjà vu men ändå inte.
Det stärker min känsla av att jag nog kanske ändå är på rätt väg. Jag vet inte om det är november eller kosmiska energier, men de senaste veckorna har jag saktat in, tystnat och satt alla visioner och planer lite på paus, för det känns som om jag trampar på stället. Jag har inte riktigt vågat sticka ut hakan (och t.ex. delta i alla julmarknader i dessa tider) för jag har vacklat lite i min tilltro på det jag gör. Inte det jag står för, men hur jag gör det. Jag har ifrågasatt om det jag håller på med och planerar verkligen är vettigt och om det faktiskt kommer att bli till någonting. Jag har kännt mig liten, o-unik, uttjatad och lite betydelselös när det kommer till det som jag skapar och sätter ut i världen.
Efter lite reflektion - och kanske också lite självömkan - tänker jag ändå att jag är på rätt väg. Jag ser kanske inte mer än några meter framför mig just nu, men riktningen måste väl nog ändå vara rätt. Exakt hur jag ska få allt att funka vet jag inte ännu.
Men att veta allt är ju inte alltid huvudsaken.
En stor insikt under studierna har nog varit hur lite vi faktiskt vet om jordlivet och speciellt allt som händer under marken. Hur lite vi vet om hur växterna kommunicerar och samarbetar sinsemellan. Jag läste nyss att vi känner till cirka 1,8 miljoner olika arter, me att det finns uppskattningsvis 15 miljoner arter. De flesta arter av växter och djur känner vi alltså inte ännu till! Alla små hjälpande organismer som bökar runt och är lika viktiga och oviktiga som människan. Väldigt intressant! Och väldigt outforskat område.
Kommentarer