Känslor om vägar

Den första juni 2019. Det går upp och ner. Livet. Lifvet. Ibland har man flyt och ibland inte. Ibland känner man sig på topp och att man har allt på raden* och andra gånger är man vilsen och låg. Vi vet alla det här. Det är det här som är livet. Det är en vågrörelse som sakta skiftar, liksom havet som i en outtröttlig rörelse far fram och tillbaka men likväl alltid med nytt vatten. 

Egentligen borde det ge mig ett sorts lugn att det är så förutsägbart. Att allt går i vågor och ingenting är speciellt beständigt. Känslor är bara känslor, inte min själ, inte den jag är. De är bara där som krusningar på ytan av ett djupt hav. Jahapp, vi var tillbaka i liknelserna till havet igen. 

Tillbaka till känslorna.

Ibland är det skönt att gotta sig i självömkan och känna sig liten, obetydlig, ensam, borttappad och bortgjord såsom jag gör idag utan någon speciell orsak egentligen. Speciellt regniga, ensamma dagar som idag. Nå, det sistnämnda är nog en svår känsla för mig att hantera. Jag kan älta mina misstag i långa tider, utan att aldrig riktigt förlåta mig själv. 

Måste jag vara så hård mot mig själv? Jag förväntar mig oftast så mycket. Jag ska klara av, klara av, klara av, veta och ha koll. Gör jag det inte så skäms jag. Känner mig svag och obetydlig. Varför i hela fridens namn är det så? En människa är allt och ingenting, så mycket och så bristfällig. Varför skulle jag vara någonting annat än en människa som alla andra som ibland orkar, kan och lyckas och ibland gör precis det motsatta. Varför är det så viktigt för mig att känna mig betydelsefull och stark? Är jag inte en lika värdig varelse på denna jord även om jag inte var betydelsefull, älskad, om jag inte orkade, kunde eller visste speciellt mycket? Såklart är jag värdig. Det är mitt egot som skriker efter bekräftelse, för vi lever i en värld där egot belönas. Men egot är inte allt. Det är egentligen bara en liten del av en person, men det är den delen som känner känslor, speciellt sådana som har med självömkan, värdighet och prestationer att göra.  

Utan motstånd växer man inte, tänker jag. Utan att möta sina rädslor och sitt mörker kan man inte möta den man är på riktigt. Det är kriserna, såren, motgångarna och motståndet som tvingar mig att stanna upp och känna mina känslor, försöka förstå mina tankar och acceptera allt som sker. 

Att låta saker ske. 
Att släppa motståndet inom mig. 
Att gå djupare in i mig själv. 

Att försöka se vem jag egentligen är bakom egot, vilka rädslor jag bär på och förväntningar och föreställningar om hur Livet ska vara. Vem jag ska vara. 

Jag ska vara en varelse på denna jord, varken mer eller mindre. Det räcker. Det räcker mer än väl. 

Vilken frihet att släppa taget och sluta försöka kontrollera. Jag kan ana vilken frihet det är att låta saker ske och att släppa motståndet inom sig. Jag anar det. Jag vill det. Jag litar på att universum nog tar hand om mig och att allt som sker har en mening och är en del av min resa. 

Just nu känner jag mig bara så borttappad och vilsen. Jag försöker rycka folk i ärmen, men jag har inte riktigt självförtroendet att sedan övertyga dem om att jag är det som de har letat efter eller behöver just nu. 

Jag behöver titta inåt, gräva djupare. Jag är inte bara säker på om jag kan göra det ensam. Jag tror jag behöver hjälp och stöd. Och jag som är så dålig på att be om hjälp. Delvis har jag redan människor kring mig, en tribe eller community som resonerar i samklang med mina egna vibrationer och som kan hjälpa mig på vägen. 

Vägen. Vägen? Vart ska jag ta vägen? Vart är det som jag borde vända mig? Kanske det är där som problemet ligger. Jag söker igen efter borden och ska, medan det bästa vore att bara låta saker ske. 

Jag släpper taget om kontrollen. Jag litar på det som ska ske sker, speciellt om jag bara vågar möta mina egna rädslor. Allt kommer att ordna sig på bästa sätt, även om jag inte vet riktigt hur just nu. Bara genom att tänka dessa tankar ärligt och genuint så känns det lite bättre. Jag får bara lita på att det svänger, på att universum nog vet vad hen sysslar med. Och minnas att känslor bara är känslor. De är inte så betydelsefulla i det stora hela. Bara små krusningar på ytan av havet som är min själ. Det känns redan mycket bättre nu. 

Det är ju i sprickorna som ljuset kan sippra in, som Leonard Cohen så vackert beskrev det.  Äh, läs det på orginalspråket engelska istället, det låter bättre då. 



*att ha nåt "på raden" läses med kort a på österbottniska och betyder att man har allt under kontroll eller har fattat grejen.

Comments