Feb 12, 2019

Vad blir det av brända människor?

Jag undrar om min trötthet påverkar min röst här på nätet också. Förresten, innan jag spinner vidare på det, så undrar jag vad i hela fridens namn jag egentligen ska kalla det. Trötthet? Förminskar det inte lite allvaret i situationen? Å andra sidan drog jag medvetet i bromsen innan väggen, depressionen eller någon handlingsförlamning slog i, så jag upplever inte att jag var på botten, utan att jag hann ta tag i situationen innan det gick alldeles för långt. (Även om det de facto nog ändå hann gå för långt.) Jag orkade ännu med mycket - kunde slutföra mina största projekt, träffade vänner ibland, deltog i föreningsmöten och tvättade kläder - trots att lågan flämtade. Jag orkade ofta ännu "lite till", trots att jag var trött. Tills kroppen började protestera att jag nog kanske inte ska orka lite till och vara såhär trött. Är kanske utmattning ett bättre ord då? För att vara utmattad är ju mer påfrestande än att vara trött. Eller borde jag säga burn out?

Jag läste någonstans på internet att man pratar om burn out när det kommer till män och om utmattning när det kommer till kvinnor. Män har gjort sitt jobb så passionerat och helhjärtat att det helt enkelt brunnit upp, medan kvinnors utmattning är mer sammankopplat med att de inte orkar med alla krav och måsten. Svaga kvinnor och handlingskraftiga män nu igen? Håhhåjajjaa. Så för att inte stärka sådana stereotypier funderar jag alltså på triviala saker som terminologi kring den nya folksjukdomen.

På tal om folksjukdom, jag gjorde en lista på folk som finns i min bekantskapskrets som jag vet att varit utbrända och kom lätt upp i ca. 20 namn plus 5 stycken som jag inte är kompis med men som finns i min bubbla av världen. Är det inte sjukt?! Tjugo (+) människor som jag kunde räkna upp bara sådär. Det finns säkert fler också, men som inte bara delat med sig med omvärlden att de varit sjuka. Håhhåjajjaa, för andra gången idag. Och så påstås det att vi bara borde bli bättre på att optimera vår vardag samt prioritera om och bättre för att få energin att räcka till. Det kan ju omöjligen vara samhällets uppbyggnad kring konstant tillväxt, effektivitet och produktivitet som spökar? HHMPPFF! 

Men det var ju inte det stressdyrkande nutidssamhället som jag skulle skriva om. Jag funderade kring min röst och synlighet på nätet, som har krympt i takt med att tröttheten ökat. Både på bloggen och på Instagram har inläggen blivit allt färre. Först flyttade jag en del av min tankar i textformat från bloggen till Instagram, men i nåt skede kändes det som om jag inte har så mycket att säga där heller. 

Det känns lite grann som om jag tappat bort mig själv. Jag tittar på vad andra skriver och gör och tänker "Vad fint!" och känner sen att det inte finns så mycket att tillägga för min del. Att det bara skulle bli mindre välformulerad tautologi eller en lättvariant av samma djupa utläggning som inspirerade mig. Jag blir lite osäker på vad som gäller, vilka ämnen som det "ska" skrivas om och på vilket sätt (kanske blogg/instavärlden redan har behandlat till lust och leda det jag tänker på och jag bara är obönhörligt sent på bollen, men märker inte det för att jag varit så frånvarande och trött?).

Jag har aldrig bloggat för andras skull, skrivit för att ett visst tema är på tapeten eller försökt att skriva utan inspiration eller en idé. Jag skriver om sånt som intresserar mig, som jag tycker att är viktigt och som roar mig. Ganska ofta har dagsaktuella teman som ältats i sociala medier intresserat mig och då har jag förstås många gånger orkat ge min synvinkel. Men ändå drabbas jag ibland - särskilt nu - av tvekan och tvivel på att just jag skulle ha någonting nytt att säga. I min trötthet känns det bättre att vara tyst. Jag tänkte att jag kan nog skriva öppet om utmattningen och allt där omkring om jag känner för det, men det har jag inte. Jag har trivts riktigt bra i min egen tysthet och i att bara få vara. Så då har det fått vara så.

Jag tror dilemmat  ligget i att jag ännu är vänd inåt, att jag blickar och lystrar noga inombords vad det är som jag riktigt vill göra av denna värld och av mig själv. Då är det också svårt att rikta ord och uppmärksamhet utåt. För att vara trettioplussare så dras jag med förvånansvärt mycket exentiellt filosoferande, hehe. Men det är kanske inte lika ångestfyllt som en tjugoårings sökande, utan snarare ett tyst, sansat och intresserat kontemplerande.

För att dra till en kass metafor, så känner jag lite grann som att jag varit en larv som krälat runt i  en härlig mylla, ibland stött på stenar och ändrat lite kurs och fått i mig massor med värdefull näring, men nu sen en tid tillbaka har jag dragit mig tillbaka i en puppa för att smälta min färdkost och låta den förändra mig. Frågan är förstås om jag blir en mal eller vacker fjäril när jag väl kommer fram igen, höhö. Äh, det här blev nog på gränsen till för cringe, som ungdomarna skulle säga. Vi får helt enkelt bara se vartåt det bär!

Peace out, säger tanten på andra sidan skärmen! 




No comments:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...