Min spaning för 2019


Det känns som om jag ännu går på sparlåga. Likt januarisolen som nog visar sig och sprider ett blekt ljus, men som aldrig riktigt orkar längre upp än några centimeter ovanför horisonten. Jag antar att jag får vara tacksam över den sol som jag får och vara glad för det skira, ljusröda, vackra vinterljuset kring gryning och skymmning. För vackert är det ju. Men solen går fortfarande upp först kring 10 på morgonen och mein Gott vad jag längtar efter riktigt dagsljus! Ljus som fyller mig med energi, glädje, skutt och skaparglädje!

Sen när solen och dagsljuset återvänder på riktigt, så tror jag att jag också kommer att kunna växla upp. Men än så länge känns det som om jag ännu har lov att vara i lite av en vinterdvala. Långsamt, väntande och bara på halvfart. Det är också förvisso en viktig lärdom som jag har att lära mig; att sakta ner och inse att jag inte måste göra allt, varken direkt, till 100% eller helt själv. 

Lärdomar som jag ska ta med mig in i det nya året - och de kommande åren framöver - är att vara stilla, närvarande, sakta in och att ta hjälp av andra när det behövs. Jag lär mig att det är lika viktigt att vara svag som att vara stark. Yin och yang. Båda har sina syften. Länge har jag värderat den ena lite högre än den andra och varit stolt över hur stark och seg jag kan vara när jag vill (som en äkta Oxe, hehe). Att vara mjuk, sårbar och svag ger mig en chans att öva ödmjukhet, öppenhet och tillit till mig själv, andra och universum.

Idag började jag dagen med ett långt yogapass. Jag använder mig av Yoga Girls streamingtjänst OneOEight och där hittade jag ett pass som hette "Cultivating vulnerability". Oftast väljer jag yogapass helt enligt fiilis (eller nån kanske skulle säga intuitivt) och det här kändes passande. Underbart skönt och samtidigt utmanande var det. 

Min spaning (eller förhoppning) för året 2019 är att svaghet, mjukhet och sårbarhet är det nya starka. Mindre You can do it! och mer I am here. 


Comments