Aaaaaaaaaaaaaaaahhh....
Dessa dagar är en enda lång, lugn utandning som får mig att slappna av och njuta av dagen, av stunden och av att bara få vara i denna vackra värld. Jag har haft svårt att komma upp tidigt om morgonarna när det är så mörkt och jag försöker att istället tillåta mig själv att ha en långsam takt. Jag stiger upp kring nio, gör hushållssysslor, äter frukost och går sedan kring lunchtid ut på en promenad.
Först på eftermiddagen, efter klockan 14, 15 eller ännu senare så kickar produktiviteten in! Istället för att försöka motarbeta den rytm som jag har nu med att envisas med att stiga upp kring 7-8 när Daniel far på jobb, så tänker jag försöka att låta saker ske i sin egen takt.
Det finns oftast en gnagande känsla av att jag borde göra det ena och det andra, att jag inte borde få ta det så här lugnt, att jag borde läsa och studera så flitigt som jag bara kan och inte använda min tid till onyttigheter som yoga, promenader, meditation och bloggar.
Jag tänker mig att känslan nog kommer att gå om så småningom. Antingen för att jag kommit in i mina nya rutiner eller för att jag faktiskt har fått energin och disciplinen att köra 100 %. Tillsvidare försöker jag att inte pressa allt för hårt åt något håll alls.
Konsten att bara vara är svårare än vad man tror.
Idag har snön dalat ner sakta som i en Astrid Lindgren saga full av idyll. Jag försökte fånga nåt av landskapet och skogen som fick mig att le så brett och känna så stor lycka och tacksamhet över att få vara på denna plats just nu. Tyvärr är jag verkligen ingen mästarfotograf, men några glimtar av skogen försöker jag visa här.
Naturen gör mig - oss! - så gott. Där får man vila och bara vara sig själv. Jag behöver inte gå en viss sträcka eller runda, utan jag går dit jag vill i den takt som jag vill. Det är ingen motionsrunda som jag är ute på. Det är en friskhetsrunda, där jag saktar ner, lyssnar på den knäpptysta skogen, ser på mjuka snöformer och andas in så klar, frisk och ren luft att det känns som om man kunde dricka det.
Jag känner en så stor tacksamhet och lycka över att få bo så här nära skogen, bara ett stenkast ifrån, så att jag när som helst när andan faller på kan gå ut och njuta. För mig är det en plats för vila, där springande tankar skingras och jag får andas fritt.
Dessa dagar är en enda lång, lugn utandning som får mig att slappna av och njuta av dagen, av stunden och av att bara få vara i denna vackra värld. Jag har haft svårt att komma upp tidigt om morgonarna när det är så mörkt och jag försöker att istället tillåta mig själv att ha en långsam takt. Jag stiger upp kring nio, gör hushållssysslor, äter frukost och går sedan kring lunchtid ut på en promenad.
Först på eftermiddagen, efter klockan 14, 15 eller ännu senare så kickar produktiviteten in! Istället för att försöka motarbeta den rytm som jag har nu med att envisas med att stiga upp kring 7-8 när Daniel far på jobb, så tänker jag försöka att låta saker ske i sin egen takt.
Det finns oftast en gnagande känsla av att jag borde göra det ena och det andra, att jag inte borde få ta det så här lugnt, att jag borde läsa och studera så flitigt som jag bara kan och inte använda min tid till onyttigheter som yoga, promenader, meditation och bloggar.
Jag tänker mig att känslan nog kommer att gå om så småningom. Antingen för att jag kommit in i mina nya rutiner eller för att jag faktiskt har fått energin och disciplinen att köra 100 %. Tillsvidare försöker jag att inte pressa allt för hårt åt något håll alls.
Konsten att bara vara är svårare än vad man tror.
Idag har snön dalat ner sakta som i en Astrid Lindgren saga full av idyll. Jag försökte fånga nåt av landskapet och skogen som fick mig att le så brett och känna så stor lycka och tacksamhet över att få vara på denna plats just nu. Tyvärr är jag verkligen ingen mästarfotograf, men några glimtar av skogen försöker jag visa här.
Naturen gör mig - oss! - så gott. Där får man vila och bara vara sig själv. Jag behöver inte gå en viss sträcka eller runda, utan jag går dit jag vill i den takt som jag vill. Det är ingen motionsrunda som jag är ute på. Det är en friskhetsrunda, där jag saktar ner, lyssnar på den knäpptysta skogen, ser på mjuka snöformer och andas in så klar, frisk och ren luft att det känns som om man kunde dricka det.
Jag känner en så stor tacksamhet och lycka över att få bo så här nära skogen, bara ett stenkast ifrån, så att jag när som helst när andan faller på kan gå ut och njuta. För mig är det en plats för vila, där springande tankar skingras och jag får andas fritt.
Kommentarer