Det räcker nu!


Nämen, nu får det väl räcka! Om man tittar bakåt i arkivet så ser jag att jag i ungefär fyra år - FYRA ÅR - har skrivit om och funderat och stundvis våndats över att livet borde vara mer än vad det är. En känsla av att inte riktigt vara "där" eller på rätt plats, ett icke-flow och en känsla av att det är nåt som skaver. Ibland mindre, ibland mer. Men här känslan har nog gått med mig länge än de fyra år som jag formulerat ord i skrift kring det. En tveksamhet mot ekorrhjulet och villa-volvo-vovve-komplexet har nog länge tassat bredvid mig. 

Ibland har jag avskrivit det som en tidstypisk och ungdomlig längtan till att få vara en unik snöflinga som gör sina egna, individuella val. Jag har tänkt att vi säkert alla längtar efter att få göra saker på vårt eget sätt och på det sättet är jag inte alls unik i min längtan efter "någonting annat". 

Andra gånger har jag forsatt att grubbla och på olika vis prövat på att röra mig utanför normerna. Till exempel: 

  • tog jag ledigt från jobbet och reste runt i Asien. Delvis för att hela en hjärtesorg, men också mycket för att lära mig mer om mig själv och världen. Där, på resan fot, kände jag att jag var på rätt plats i livet just under den perioden i mitt liv.
  • böt jag arbetsuppgifter på jobbet.
  • gick jag ner i arbetstid för att se om det skulle ge mig mer ro och tid att återhämta mig mellan varven.
  • har jag gått olika utbildningar såsom plockning och hantering av vilda växter och nyligen en kurs i Green Care för att komma närmare till att jobba med naturen.
  • söker fortfarande aktivt efter den där lugna, sköna, vackra och mysiga egna vrån på landet i en stuga med en stor trädgård, många uthus och en hög med höns.

Men alla små steg har inte riktigt räckt till. Det var säkert meningen att det skulle gå så här, för sällan gör man stora förändringar innan man är tvungen. I sensomras förstod jag äntligen vad jag måste göra, men då var det redan lite för sent och utmattningen var ett faktum. Först när jag stannade upp insåg jag hur trött jag varit och hur länge tröttheten fått bo inom mig. Jag kommer aldrig att bli den samma igen, men det är ju inte meningen heller, så jag sörjer ingenting. Det är ju meningen att vi alla ska utvecklas och förändras. 

Nå, efter lite vila och pappersarbete så kan jag nu äntligen få en ny riktning och kan titulera mig studerande nu från och med årsskiftet. Under min studieledighet ska jag studera till trädgårdsmästare med inriktning på ekologisk grönsaksodling (nåh, vad annat kunde man förvänta sig!). Det här ger mig tid att tänka, vila och pröva på nåt nytt. Det känns som om jag är på rätt väg. När tanken om studieledigt slog mig kändes det som världens självklaraste och naturliga lösning och jag förundrades över att jag inte tänkt på det tidigare. 

Dessutom kan jag också titulera mig trolovad nuförtiden. Jag och Daniel förlovade oss nämligen nyss. Det känns så självklart och naturligt. Som om det alltid varit mer frågan om "när" än "om" ända sedan vi lärde känna varandra. Jag är så glad över att få dela mitt liv med honom. 

Det här är sannerligen en tid med nya gryningar, nya lärdomar, nya utmaningar. Jag välkomnar dem alla. 



Foton: Daniel Nissén

Kommentarer

Låter som att du är på rätt väg! Stort grattis till förlovningen och lycka till med de nya utmaningarna ❤️
Unknown sa…
Tack Maria! :) <3
Anonym sa…
Så härligt med folk som vågar sig ur ekorrhjulet. Dock inte så härligt att tröttheten hann komma före. Jag själv skulle inte våga byta bana på den fronten men i något hörn finns det något vi alla kan bryta och förändra.

Grattis till förlovningen, ni är så fina tillsammans <3

Hoppas ni får e fint spännande 2019.

h/ Pernilla
Unknown sa…
Tack för dina ord Pernilla! Percis, vi förändras alla lite hela tiden. Ibland måste man ta stora hopp, men ofta kan små saker också spela en stor roll. Hoppas även ditt år blir fullt av glädje, äventyr och bra träning! ;)