Sep 3, 2018

Hitta katten (del 37) och att hitta sig själv

Var myser solkatten?

Det finns någon annan som också njuter lika mycket som jag av trädgården. I skuggan av mina grödor. Ser ni? Mer bilder i serien "Hitta katten" hittar ni under taggen här.

Jag njuter i trädgården av sommarvärmen som tillfälligt är tillbaka och går och plockar squash, lökar, svarta vinbär och lite blommor om vartannat. Det är helt underbart att efter en lång och trist dag instängd på kontoret få komma hem till en egen gård, byta om till hemmakläder och trippa ner till trädgårdslandet med ämbaret och pallen under armen. Jag har suttit hela eftermiddagen vid svartvinbärbusken idag och lyssnat på vinden och fåglarna, känt solen värma min hud, rasslat runt i vinbärsbuskarna med klibbiga fingertoppar och stillsamt förundrat mig över vem jag egentligen är om man skalar bort det jag gör. 

Jag är till exempel den duktiga flickan, festfixaren och hushållsgrejaren som får mycket gjort när hon lägger manken till, feministen och miljökämpen. Jag är hon som gör sina arbetsuppgifter enligt instruktionerna för hon tänkte inte ens på att man kanske kunde ta några genvägar. Jag är kulturarbetaren, frivillighetsarbetaren och föreningsaktiv. Jag är hon som plockar vinbär, samlar nässlor, letar svamp, kokar äppelsylt, steker plättar, diskar undan och tar ett glas vin. Och mycket mer.

Men om man skalar bort allt det där och lite (mycket) till. Vem är jag då? Vad finns under lagret som jag är när jag gör, skapar och manifesterar? Stunderna då jag bara är. Den som alltid finns där under alla göromål och roller.

Hanna Rosewall skrev nyss om en intressant och inspirerande övning eller vad man nu ska kalla det som handlade just om att glutta in bakom fasaden. Gå gärna in på hennes Instagram och läs mer om vilka svar hon fick här.

Det känns lite grann som om saker som jag är smulas sönder lite grann bit för bit. Jag får glimtar av den som finns där under och den verkar, tja, ha ett större lugn. Men jag tror att jag inte ska ha så bråttomt. När jag satt där vid vinbärsbusken idag och frågade mig själv vem jag är så fick jag bland annat till svar att jag är tålamod. Log lite för mig själv och ruskade på huvudet åt min otålighet. Jag behöver inte ha alla svar på en gång. Det räcker med att ställa frågan och sen försöka känna efter och lyssna.

Jahapp, det här som skulle bli ett lättsamt inlägg om katter i trädgårdsland utmynnade i filosofisk självrannsakan. Nå, njut i alla fall av kattbilderna som min kära sambo har tagit! Där är i alla fall nåt som inte smulas sönder, min kärlek till honom - och katten. <3



Foton: Daniel Nissén


No comments:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...