Barndomens skog

Skogen var min en av mina favorit lekplatser som barn. Där byggde vi granriskojor och häxcirklar med syster. Vi byggde och rensade fåror i bäcken och plockade vitsippor och tussilagon om våren. På vintern skrann vi på den överflödade frusna bäcken, vinglande från träd till träd på ojämn is. Där lekte jag Ronja Rövardotter med en liten skinnpåse dinglande vid höften (men skinnpåsen innehöll en Tupla chokladstång istället för bröd och torkat kött som Ronja hade) och granarna gav mig både byggmaterial och skydd mot fantasins vargar och vildvittror. 

Dit gick vi och plockade blåbär på sensommaren med mamma. I skogen doftade det ibland av sågspån och motorsåg när morfar skötte om skogen och än idag tycker jag så mycket om doften från motorsågens ångor. Där tog jag långa promenader med vår lilla australienska terrier som med sina korta ben ändå ivrigt hoppade över trädstammar som fallit över stigen och som alltid ettrigt drog framåt, framåt, framåt. Kullar, små grottor och bergpass som förvandlades till rövarpass i min fantasi och min långa längtan efter att nångång få stöta på en vildhäst i en skogsglänta och att hästen sedan skulle ty sig till mig. 


Ett av de starkaste barndomsminnena som jag har är när vi tillsammans med min syster gick på upptäcktsfärder för att se vart stigarna i skogen egentligen ledde. Vi gick och gick och skulle alltid kolla vad som kunde finnas bakom nästa kulle, nästa krök och hur det såg ut där bakom skogsdungen. 

Jag som var den yngre av oss systrar började ibland i nåt skede gnälla att jag var trött och ville svänga hemåt, men min syster var diplomatisk och enträgen och ofta fortsatte vi ännu en liten bit till. Vi vandrade norrut, österut och ibland västerut, genom morfar skog vidare till andras skogar eftersom markgränser inte spelade någon roll för oss. Ett nätverk av slingrande stigar kors om tvärs tog oss upp till Krokotallsberget där man från högsta toppens tall suttit och spanat efter fiender under krigen. Vi cyklade längs skogsbilsvägar tills vi kom till vändplatser mitt ute i ingenstans. Så kändes det i alla fall, men egentligen var ju avstånden knappast så stora. Men för en liten kläpp* så kändes det som stora, viktiga upptäcksfärder. 

*palt, parvel, litet barn

När grannfamiljen adopterade två barn - en flicka och en pojke - och de började röra sig i "vår" skog, kände jag en svärta och missunsamhet. Vem var de att inkräkta i detta skogsrike som så länge varit vårt eget? Som ni märker,så har jag växt upp på landsbygden med ett relativt glesbefolkat grannskap, i alla fall när det kommer till jämnåriga barn. Missunsamheten gick ju givetvis snabbt över medan jag blev äldre och växte upp. 

Nu när åren staplat sig ovan på varandra har barndomens skogsrike ändå alltid följt med mig och jag har aldrig tappat känslan för skogen. Det är där jag lätt och o-omständigt kan ta mig en promenad och alltid verkar hitta nåt vackert och nytt: en strimma ljus som silar genom grenverket, ett hallonbuskage som jag inte tidigare sett, doften av mossa eller torrt ljungris eller gräsets färg en tidig vårkväll. 

Orsken till att jag började skriva detta inlägg var egentligen att jag skulle skriva en recension av boken "Trädens hemliga liv" av Peter Wohlleben, men introt om varför skogen är mig kär spårade ut till den här minneskavalkaden. Så ni får hålla till godo med denna glimt in i mitt barndomslandskap som jag bär i mitt hjärta, medan jag filar på texten om själva boken.

Boken var intressant läsning, men kanske inte så omvälvande som jag hade förstått att den skulle vara av recensionerna. Att den skulle omkullkasta hur jag ser på skogen kan jag inte påstå att den gjort, men visst ser jag mer själ, liv och mönster i våra långsamma pch storvuxna vänner där ute nu. Men mer om boken senare! Nu ska jag ut och vattna trädgårdslandet och sedan ut och plocka skogshallon.


Comments

Monica said…
Fint blogginlägg! Har tillbringat största delen av dagen med bärplock och skogsvandring, skogen är också "mitt element".Bästa platsen! ...och igår var vi och såg allra finaste sommarteater, Ronja Rövardotter.
Mgd Lndr said…
Tack Monica! :) Roligt att höra att du också gillar skogshäng. Åh, jag har hört mycket gott om Ronja Rövardotter-pjäsen. Hoppas ni hade det roligt!
Carola said…
Så fint du skriver! Jag blir riktigt rörd och nostalgisk!