Tid

Foto: Daniel Nissén.

Tid.
Tid.
Tid.

Det finns sällan tillräckligt av tid. Jag halkar ständigt efter. Det finns alltid nåt som jag inte ännu hunnit med. Antingen hugger jag ständigt en för stor bit åt mig att tugga eller så är jag dålig på att disponera min tid. Eller - ett tredje alternativ - så gör jag för mycket av "någonting annat". Jag ska återkomma till detta "andra".

Jag har funderat mycket på min tid. Hur det känns att leva i tiden som jag skapar. Vad jag menar är alltså hur jag använder tiden. Är jag närvarande och här? Om inte, var är jag då? Varför känns det som att jag jämnt halkar några steg efter där jag tror att jag vill vara? Betyder det här att jag är närvarande i framtiden medan jag de facto befinner mig i nuet (så som vi kan uppfatta det) och därför känner denna ständiga brist? Eller är bristen här för att jag upplever och fokuserar på den?

En stund trodde jag att det berodde på vad jag jobbar med. Att det är jobbet som gör att jag har för lite tid. Det är det där "andra" som ockuperar mig. Ja, i och för sig tycker jag att vi jobbar för mycket.

Vi jobbar för att ha råd att bo i ett hus som står tomt och dagarna, för att ha en bil att köra med till jobbet och för att köpa kläder så vi ska passa in. Vi säljer vår tid för att sen längta till veckosluten och semestrarna då vi ska leva på riktigt och göra det vi tycker om. Några dagar i vecka, några månader i året, under en hel livstid. Några pensionärsdagar kommer min generation knappast att se. Det är ju inte riktigt klokt när man tänker på det. Att jag har hållt på och läst David Jonstads bok Jordad kanske märks?



Sen tänkte jag att min egen attityd spelar största rollen trots allt. Oberoende vad jag gör liksom. Hur jag förhåller mig till mig själv i det jag gör är av största vikt för att vara närvarande i stunden, njuta av livet och hitta glädje, ljus och förnöjelse i allt omkring en. Att man kan uppskatta den vackra soluppgången eller naturkrafternas styrka när vinden viner över bron när man kör till jobbet en (as)tidig morgon. Att man kan finna glädjen i att få vara med och producera tankeväckande konstutställningar som bidrar till mer kontemplation och ifrågasättande av samhället, trots det styva och stundvis rätt så okreativa arbetssättet. Försöka se förbi stela strukturer, andras maktkamper och meningsstridigheter (not my circus, not my monkeys), känslor om otillräcklighet och att inte tillräckligt bidra till förändringen av samhället, som är så angelägen.

Om jag bara accepterar att jag är här och nu och det som kommer det kommer när det kommer och ska komma, så tror jag stunden i nuet också känns mer närvarande och meningsfull. Om jag accepterar att bristen inte finns här utan att jag själv skapar min uppfattning om tid och liv och att den kan vara full av överflöd om jag vara så vill, så tror jag att meningsfullheten i nuet också blir starkare.

Att lita på intuitionen och tillåta mig själv göra val som går utanför det som samhället anser vara normalt eller vettigt blir allt mer närvarande. Senast i höstas skrev jag om att göra val som ger mig mer ro. Sedan iår jobbar jag också mindre och tanken är att leva mer.

Att leva mer har hittills gått ut på att ta tag i företagsdrömmar, meditera och yoga, gå på promenader mitt på dagen, så frön inför trädgårdssäsongen och helt enkelt ta lite distans till saker och känslor som ändå är övergående, tillfälliga och förgängliga. Vi får se vad det går ut på allt eftersom som tiden går.

På tal om intuition. Vissa kan ju spå i teblad, men latemansversionen får man via Yogi Tea, vars tepåsars lappar pryds av små budskap. Här senast när jag tog en sådan tepåse berättade den till mig att "Give up your resistance to change". Det hänger ihop - allt hänger ihop - med att skifta ställning, fokus och rytm.

Foto: Daniel Nissén.

Ganska oborstad och nyvaken och helt ofixad och jag tyckte först inte om bilden, men han sade att det var en bra bild. Och jag tycker den är ärlig och det räcker bra.




Kommentarer