Jag har tillbringat två dagar och en hotellnatt i Helsingfors på arbetsresa. Folk har myllrat fram på gatorna i morgonrusningen, språvagnar har rullat förbi med ett trivsamt dovt muller och enstaka gälla, skarpa gnissel, gatumusikanters trudeluttar har blandats med trafikens sus och det har varit ljus, ljud och människor överallt. Man kan kanske kalla det en puls, en stadspuls. En stadig puls som bultar kraftigt, målmedvetet och ärligt talat irriterande ljudligt, i mitt tycke.
För några veckor sen vandrade jag i skymningen genom Vasa och glodde, eeh jag menar, råka kasta ett hastigt icke-spionerande-eller-övernyfiket-öga in genom rutorna där lampskenet lyste så gemtytligt i fönster efter fönster, i höghus efter höghus, som alla tornade upp mot den blåsvarta himlen. Jag valde rutter via brandgatorna för att undvika det värsta trafikdånet.
Jag funderade, såsom man gör när man får en bråkdels inblick i någons hem, vem som måntro bor där, om hen bott där länge, vad hen gör där inne och måhända hur hen trivs. Stadsborna jag mötte på Helsingfors gator verkade så hemmastadda, säkra på sin sak och rutt och kanske en gnutta mer världsvan än mig (som rest ensam runt i Asien).
Jag måste medge, det finns en tjusning med pulsen i en stad. Jag kan känna att man är med där det händer, att man är del av någonting, men exakt vad detta någonting är kan jag inte sätta fingret på men jag vet att det är någonting bra och förmodligen coolt. Vackra hus i kvarter med karaktär, som berättar nåt om vem du är och vart du hör hemma. Det finns så många möjligheter i en stad, så mycket liv, små många potentiella möten, så mycket variation, så mycket allt. Förutom lugn?
Förut kunde jag ibland drabbas av en längtan att få bo i till exempel främre Tölö i en smart, energieffektiv och personligt loppisinredd tvåa eller trea. Ha världen framför mina fötter, eller i alla fall ett stenkast utanför min ytterdörr. Att världvant kasta mig ut genom dörren ut på gatan och hoppa på spårvagnen utan att behöva tänka på vilken jäkla linje som tar mig dit jag vill. Att gå på gatorna och känna till kvarterskrogen och alla små butiker i närheten. Cykla iväg till parken och ta en eftermiddagpicknick med öl i kvällssolen med mina polare. Om fiilisen är rätt drar vi kanske vidare till nån uteservering där konst pryder de mest oväntade ställen och musiken är skön, god och ny.
Nåt har ändrats, kanske med åldern eller kanske med att jag blir allt mer känslig för vad som finns i min omgivnig. Stadens myller är fortfarande fascinerande och vacker på sitt eget sätt, men den gör mig också trött. Prioriteringarna av tid och liv som speglas i stadsbornas sätt att gå, klä sig, de dinglande shoppingkassarna och de snabba rycken gör mig trött.
Jag vet att det är en översittarattityd som skiner igenom nu, men jag funderar hur lycklig man riktigt kan vara utan att få andas frisk luft, vara och vandra i tystnad och vila blicken i naturen med jämna - ofta! - mellanrum. Jag vet förstås också att det som gör gott åt mig inte behöver vara någon annans goda medicin och att vi är ju alla olika.
Jag kan ändå inte riktigt förstå hur någon står ut att ständigt leva i ett ljus- och ljudinferno, som staden ter sig i mina ögon. Jag vill helst bo där vägbelysningen är bortom synhåll och endast stjärnorna lyser upp himlen om kvällen. Jag känner obehag när jag i stadsbilden ser alla reklamer och butiker som skriker om att konsumera mera, mera, mera. Ute på landet kan jag välja bort dessa budskap genom att stänga TVn och tidningen. Stora, höga hus som måhända är vackra, men ändå känns så begränsade, små och instängda. Hur litet det egna utrymmet verkar vara i staden i jämförelse med den egna gården, sandvägarna, skogsstigarna och den öppna himlen på landet. Det är min subjektiva känsla och jag är bombsäker på att de som bor i staden och älskar det knappast håller med mig.
Det jag vill säga är alltså, att stadens puls har mist sin tjusning. Den har mist sin tjusning säkert redan för länge sen, men det blev så tydligt härom dagen när Helsingfors inte var så inbjudande och lockande till flyktiga flyttdrömmar som den brukar vara. Landelivet må vara mer otillgängligt, folktomt, mindre dymaniskt och pulserande, mörkt och svårt om vintern, men landelivet vinner ändå mitt hjärta alla gånger.
Om nån undrar över rubriken och varför ställningen är 2-0, så kan jag berätta att jag har skrivit om landet vs. staden en gång förut. Ni kan ju klicka HÄR för att läsa hur den duellen utföll. Jag kan tipsa om att det är en riktigt solskenhistoria.
Kommentarer