Att arbeta mindre och leva mera

Frost i gräset. Lövlösa, kala träd med stora klasar av illröda rönnbär. Det krasar när löven och det grönbruna gräset pressas ner under mina skor. Garagedörren gnisslar som dörren till ett gammalt spökhus när jag rycker upp den. Min varma andedräkt ångar i den kalla morgonluften. Aah, höst.

Jag vrider om nyckeln i billåset och kör iväg mot stan. Rimfrost och kala åkrar. Mörkgrön, tyst granskog omfamnar den slingrande vägen ut ur byn. När jag kommer till den långa bron öppnar ljuset och havet upp sig. Himlen färgas guld och rosa av morgonsolen och hela färgspektaklet speglar sig i det ännu isfria vattnet. Jag tänker att jag är lyckligt lottad som får bo en på så vacker plats. Tänker på hur det skulle vara att ta den här dagen till vara på ett bättre sätt - andas och känna frisk, kall luft mot huden - än att betrakta den genom bilens rutor, senare kontorets fönster.

Jag harmar mig över att jag måste spendera hela den här dagen inne på ett kontor. Komma hem när solen igen hänger över skogslinjen och försvinner bortom synhåll just när jag hunnit packa upp väskan och bytt om till hemmakläder.

Jag jobbar för länge tycker jag. För mycket. Och det anses vara helt normalt. Att jobba fem dagar i veckan, åtta timmar om dagen är helt normalt påstås det. Lägg därtill på arbetsresor från en halv timme till en timme. Likså att tycka att man arbetar för mycket, det anses också vara normalt. Vi är alla till brädden sysselsatta och upptagna. Helt normalt. Lite stress hör bara vardagen till. Arbetar vi inte, så snurrar inte heller samhället, ekonomin, handeln. Förutom för dem som inte har jobb alls. Vilken är deras roll? Varför jobbar en del för mycket och andra har inget alls att sysselsätta sig med?

Jag är trött på att snurra hjulet. Inte fysiskt eller mentalt trött som jag var i våras, utan mer trött som i att måttet är rågat. Jag är inte längre speciellt intresserad av att spela enligt gemesamma spelregler. Jag har också hittat allt fler som inte heller vill leka tillväxtsamhällets tröttsamma evighetslek.

Bevisligen fungerar det inte ens. Att allt färre jobbar allt mer gynnar varken samhället, arbetsgivaren eller individen. "Forskning har helt tydligt visat att förlängd arbetstid inte korrelerar med ökad produktivitet." skriver man i Yles artikel om det nya konkurrenskraftsavtalet i Finland.

Så jag gör ännu ett litet steg för att kliva ut ur ekorrhjulet och försöker få farten på hjulet att sakta ner ens lite grann. Jag ber om att få jobba mindre, för att kunna förverkliga mer av annat. Få se om det går vägen, om jag blir kreativare och lyckligare. Eller om det krävs nåt ännu mer drastiskt. Det får vi se.

 

Omställning händer ändå sällan i ett enda stort slag. Istället är det en handling där, en tanke här och ett samtal och känsla av sammanhang med någon annan. Man gör ett trevande försök till förändring, nåt litet som kanske känns nästan meningslöst litet, men såklart spelar det ändå en roll, om än hur liten.

Mitt främsta råd till andra som går och tänker i samma banor är att börja prata om det. Genom att sätta ord på det du vill och prata med andra om att t.ex. jobba deltid, börja med nåt annat, byta bransch, gå en utbildning, sakta ner, lämna bort eller starta nytt så blir det plötsligt så mycket mer verkligt. Det finns inte längre där bara i ditt huvud. Det börjar manifestera sig, som man skulle uttrycka det i humm-flumm-hippi-kretsar. Man behöver inte fläka ut sina innersta drömmar åt höger och vänster till alla som kommer i ens väg, men ändå, passa på ta tillfället i akt när man har en passlig muntur.

Plötsligt så råkar du till och med prata med rätt människa, någon som kan hjälpa dig eller som rentav tänker likadant!