Hejsan, hoppsan, se där! Jaaaamen där var den ju! Den där lusten att skriva. Den där längtan efter att rikta blicken utåt och att ta kontakt med världen utanför min egen bubbla igen. Se där. Den var inte död.
Ända sedan jag gick på en kurs i omställning i vårvintras kände jag att jag måste blicka mer inåt än utåt. Det var inte uttalat och det tog en stund - okej, väldigt länge - innan jag fattade vad som höll på att hända. Jag drog mig försiktigt tillbaka, vilade i min egen tysthet och i sysslor på gården, i trädgårdslandet och i samlandet av vilda växter. Jag var ingalunda osocial, opratsam eller oaktiv, utan tvärtom var våren och sommaren intensiv med mycket samlande, kurser och jobb samt häng med vänner och att vara nykär i pojkvännen (numera sambo).
Skillnaden var bara att jag befattade mig mindre med att förbättra världen därute och med att rikta min uppmärksam på att informera, delta, diskutera och känna samhörighet med diverse kloka grupper och människor. Istället kändes det mest angeläget att få förbättra och njuta av min egen närmaste värld, min närmiljö, mina närmaste. Det var skönt att syssla med mina egna saker, tänka egna tankar och göra upp och förverkliga mina egna planer, inte andras. Jag var kanske helt enkelt trött på att interagera.
Världen där ute förändras så långsamt och det minsta - eller enda - jag kunde göra var att följa Michael Jacksons lyrik: I'm starting with the man in the mirror...
Fast ibland gjorde jag inte det heller. Istället drack jag rödvin med god mat och satt och pratade om stort och litet sent in på kvällen eller dansade vals i yllesockor i matsalen mitt i natten eller funderade länge på om jag vill ha den svarta eller den blommiga klänningen idag.
De senaste veckorna har det dock börjat pirra lite i skrivarfingrarna. Blicken flackar iväg från den egna navel och jag gluttar lite uppåt och utåt. Få se var vi landar.
För övrigt kan jag berätta att jag fortfarande är vansinnigt kär i mannen som tagit dessa bilder. Eller det stämmer inte. Vansinnigt kär räcker inte som beskrivning. Men i varje fall, jag älskar ju honom för mycket mer än hans fotograferingsfärdigheter, men tusan, nu är jag glad över den skickligheten också.
Kommentarer