Feb 5, 2017

Reflektioner från en omställning


Huhhu, kraften i att vara med liksinnade. Underskatta aldrig den kraften. Efter en dryg månad av övertid och en dränerande upphängningsvecka var jag, som man säger på finska rättiväsynyt (typ dödstrött, men jag diggar hur beskrivande och poetiskt finskan kan vara). Jag hade iiiiingen lust att åka iväg tvärs över till andra sidan av kommunen och dessutom offra en välbehövlig sovmorgon för att gå på helgkurs. Men såklart åkte jag iväg. Såklart, för jag visste ju att den skulle ge mer än den tar.

Kursen jag gått på är en grundkurs i omställning till ett hållbarare liv och framtid. Det handlar om att ge konkreta verktyg och tankemönster (haha när jag formulerar det sådär så låter ju som en sekt! Men jag lovar, det är det inte!) för att skapa goda rutiner, verksamheter och sammanhang.

Det finns tusen och en saker jag kunde skriva om kursen och dess innehåll, inspiration och lärdomar, men jag tror att jag bara borde smälta intrycken just nu. För det var mycket - både yttre och inre omställning - som vi gick igenom.

Jag kan ändå inte riktigt hålla mig från att dela med mig av några reflektioner av fiilis så här direkt efter kursavslut. 

På lördagskvällen när jag kom hem var jag full med inspiration och hopp. Jag var glad över alla idéer och kontakter som fötts och jag såg ivrigt fram emot söndagens kursdel. Jag lagade mat, badade bastu och gick och lägga mig någorlunda i tid. Väl tillbaka på kursen under morgonkvisten idag kände jag snabbt mig lugn och stabil i gemenskapen.

Men någonstans under halva dagen idag tror jag att den ofantliga tröttheten ändå kom i kapp mig och min vision fördunklade av frustrationer jag känner över min bubbla i världen och min egen utveckling. Eller snarare över bubblans begränsning och min egen långsamma utveckling. I slutet av kursen verkade de flesta andra vara ingjutna hopp och tacksamhet, medan jag kände en stor oro inför att det igen en gång bara blir prat och vackra ord. När vi sedan stiger tillbaka in i den "riktiga världen" så rinner alla stora planer ut i sanden och gemenskapen existerar mest bara som ett vackert minne som flagnar bit för bit bort i en bortglömd oaktiv grupp på Facebook.

Många försökte trösta mig att det inte kommer att blir så och med att det nog faktiskt hänt en del goda förändringar redan, och det tror jag ju nog egentligen på. Men just nu känner jag det inte. Jag tycker jag har sett det hända förut i liknande sammanhang - inte lika djupa, intensiva och givande sammanhang, men ändå tillräckligt lika för att jag ska tvivla lite grann på det som alla andra var så glada över. Jag vet också vad trötthet (och hunger) gör åt sinnet. Det gör att jag ser svart trots att jag vet att världen är i färg. Jag speglade mina egna misslyckanden och frustrationer om världens stillastående läge, i de förhoppningar som fötts. Frustrationen och ilskan över världens status quo kanaliserades i olycklighet (...eftersom flickor skolas av samhället att hellre visa sårbarhet än ilska, suck).

Så nog tror jag att världen kommer att förändras och att jag är en del av den förändringen till ett bättre håll - från mitt perspektiv. Jag ska bara låta saker ta sin egen tid och ha tålamod just nu. Som min kloka vän sade i slutet av dagen, nu måste vi bara vänta på våren och se vad som händer med de frön som vi sått under den här helgen.



No comments:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...