Dec 8, 2016

Om flyktingar jag aldrig kände


Så här skrev jag 17.11.2016 på Instagram och Facebook:

Igår berördes och inspirerades jag djupt. Orsaken var Ramy och teater Viirus och mina samtalspartners. Jag rekommenderar varmt alla som har möjlighet att gå och kolla - och speciellt stanna kvar för diskussionerna efteråt! 
Ramy berättade om hur det var att vara i frontlinjen när den arabiska våren ägde rum 2011. Jag har saknat en koppling eller förståelse för vad som egentligen hände där då och hur deras liv ser ut nu. Ramy har tillfälligt flytt Egypten men återvänder snart för att fortsätta revolutionen. Jag tycker mig förstå bättre efter denna givande kväll på Ritz. 
I diskussionerna efteråt lärde en liten grupp känna varann genom att funderade vi på vad vi kunde tänka oss att göra revolt emot och stiga upp på barrikaderna för, vad demokrati är och fungerar den överhuvudtaget, vad är frihet och var går gränsen för yttrandefrihet. Är revolution sånt som bara händer annanstans eller behövs det även här i till synes trygga Finland? Så många tankar att det blev ett glas vin på Ernst ännu efter att Ritz stängt sina dörrar. #ramy #ramyinthefrontline #teaterviirus #ritz #kulturskafferietritz#vaasa #vasa #revolution #arabiskavåren

Hur gick det sen?

Efter själva förställningen hade vi en workshop. Vi fick ta ställning till olika frågor såsom: har majoriteten alltid rätt att bestämma? Fungerar demokrati? Finns det gränser för yttrandefriheten? Det var otroligt givande och jag är glad att jag var där med diskuterande, tänkande människor som vågade säga högt vad de hade på hjärtat. För genom att diskutera kan man vidga sina vyer och förstå saker bättre, djupare, annorlunda. 

Vi fick i mindre grupper skriva ner saker som vi kunde tänka oss att ställa oss på barrikaderna för. 

Ramy på scenen på Ritz.

Ärligt talat har jag haft svårt att riktigt förstå eller känna - så där riktigt på riktigt, en sorts weltschmertz liksom - för alla de som nu är på flykt. Jag läser artiklar och berättelser och suckar, torkar tårar och blir arg

Genom Ramy fick jag en lite bättre inblick i hur och varför det som har hänt har hänt. Hur det kan kännas leva i en diktatur eller militärregim och hur man då kan komma att reagera. Aldrig kommer jag ju att helt förstå eller kunna greppa, eftersom jag inte varit där, men någon sorts koppling eller känsla är ju ändå möjlig att få genom flyktingarnas berättelse. 

Jag har inga lösningar eller klokar tankar om varthän vi ska gå nu. Hur ska jag gå framåt från där vi är nu med nazistdemonstrationer på öppen gatan, som trots allt överskuggades av tusentals motdemonstranter. Alla huvudlösa och empatilösa kommentarer och beslut. Som att Finland skulle ta sig på fötter genom att stänga gränserna? Gränser som därtill är hårfint tunna från att vara helt påhittade och konstruerade.  

Äh, jag klarar inte av att tänka på allt det mörka allt för länge. Maktlösheten är förgörande. Kanske det är därför som jag dragit mig för att skriva färdigt detta inlägg också. Istället har jag koncentrerat mig på att hugga ved och baka julstjärnor.

Kampanjen We see you rekommenderar jag. Det handlar om att synliggöra flyktingarna för att de inte ska tappa hoppet och för att beslutsfattarna och rasisterna ska få veta att det finns många finländare som inte vill kasta ut alla flyktingar, utan istället vill hjälpa och räcka ut en medmänsklig hand. För hopp behöver vi, både flyktingar och finländare. Jag tycker jag låter som en trasig skiva som hakat upp sig, för jag har läst dessa samma ord på så många olika ställen i mitt algoritmstyrda universum. Jag undrar hur universum ser ut för flyktingskritikerna? För flyktingarna? Utan diskussion kan vi inte veta.

No comments:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...