Att måra åpå

Smycke från Wanderlustique

Från fashionsatir till novemberångest. Där har ni mig nu. Under veckan som gick var klockan allt jämt för lite, När jag ville gå hem från jobbet var klockan bara lite över två istället för fyra eller fem (kopplet lossas beroende på när jag behagat dyka upp på morgonkvisten). När jag blev trött och hängig om kvällarna var klockan alltid några timmar för tidigt för att det skulle vara smart att gå och lägga sig. När jag ska upp om morgnarna är klockan alltjämt för lite, kroppen för tung och sinnet för blanko. För lite soljus, för många möte, människor och föreläsningar, för lite tid.

Jaaja, sprittande spännande läsning, eller hur?

Samtidigt känns det som om tiden rinner likt sand genom mina fingrar. Som om jag igen är där. På den där platsen när allt bara mårar åpå*. Jag hade två älskade vänner på besök som bodde hos mig nästan hela helgen och som gjorde att jag slutade rynka pannan och hetsäta pepparkakor när jag funderar över livets innehåll. Helgen kändes lång. Men ändå var den för kort.

Vad ska jag göra för att tiden ska kännas långsammare? Leva långsammare? Javisst, det låter bra. Okej, var ska jag börja, nej, fortsätta? Jag tror på att yoga och meditation skulle göra gott just nu.

Världen lockar i tider som dessa. För när jag reste i Asien kändes livet fladdrandes i mitt hjärta och solsken på min hud. Tiden kändes lång eller tillräcklig. Tänk om man tänkte om. Men det är väl inte läge för det. Det är väl bara november.


*när man mårar åpå fortsätter man alltså göra det som man alltid har gjort, i sakta mak, oförtrutet, sådär som årstiderna gör, och noroviruset och tidningen Kuriren. Japp, jag var och kollade på Pleppo två - vi mårar åpå i helgen! Suveränt! Definitionen är alltså lånad därifrån.