Drömmen om en vardag värd att uppleva

Vanligaste frågan och den perfekta inledningen till smalltalk just nu: "När får du semester då?" följt av "Håhhå-jajjaa, nog ska det bli skönt att äntligen få lite ledigt!"

Jag vill inte vara den som sitter och suckar och trånar efter veckoslut och semester. Jag vill inte vara den som har söndagsångest och släpar mig motvilligt till jobbet på måndag, tisdag och onsdag kanske även på torsdag. Jag vill inte heller vara den som använder kafferasterna till att beklaga mig över hur tråkigt och jobbigt mitt jobb är. Jag vill inte, vill inte, vill inte... jobba? 

Äh, jo jag vill jobba. Det är ju kul, givande, utmanande och tillför ett mervärde till mitt liv och ett sammanhang till min identitet. För den som inte vet så jobbar jag alltså dagtid på museum med utställningsverksamhet och trivs med det. Nattetid (oftast) jobbar min kreativitet med texter, recept, foton, smycken och vilda örter.

Men oh-maj-gad hur ALLA skulle må bättre av 6 timmars arbetsdagar! Under vinterhalvåret skulle man få sova mer, vilket flesta behöver när det är så mörkt om dagarna och speciellt de där knasbollarna som inte förstår att gå att lägga sig i tid. Under sommarhalvåret skulle man hinna njuuuuta av sommardagarna (och -nätterna!), ladda batterierna, förverkliga sig själv genom hobbyn och intressen, man skulle hinna promenera eller springa långa länkar, göra yoga tidigt på morgonen i takt med solen och på eftermiddagarna skullle man hinna gå ut i skogen för att samla vilda växter. Eh, jaa okej, den där sista poängen kanske inte berör riktigt alla, misstänker jag. 

Jag vet att det inte heller är alla förunnade att ha ett jobb eller ens orka med jobb. När jag tänker på det faktumet känner jag ett sting av skam över att jag sitter här och ylar över min motivation att jobba 8h/dag och min brist på "egentid". 

Yogamorgon

Min poäng med detta inlägg är att jag inte vill fly undan verkligheten. Jag vill känna att varje dag (okej, det är säkert för mycket begärt, men i alla fall majoriteten av dagarna) är värd att upplevas och inte bara är en transportsträcka till helgen eller de där fyra-fem veckorna av semester. Jag känner en gnolande frustration över att det inte är så. 

Jag känner att tiden glider mig ur händerna hela tiden. Jag hinner inte med alla saker jag vill göra - yoga varje dag, läsa, blogga och skriva meningsfulla texter, meditera, testa och göra upp nya recept, samla och sortera mina förråd av vilda växter, umgås med pojkvän och vänner, ordna fester och evenemang, gå i skogen, börja löpträna, ha tomt i kalendern. Jag känner att jag jämt ligger 4-5 veckor efter med "allt". Jag känner att kraven på mig att ställa upp, med främst min egen tid för det ena och det andra, ibland är för stora och att jag inte själv får välja vart jag sätter min tid. Ibland är det jobbet som ställer  kraven, ibland är det frivillighetsarbete och föreningsverksamhet och ibland är det jag själv.

Det här gör att jag känner mig låst och ibland grips av en fruktansvärt stor längtan att sälja alla mina grejer, packa väskan med det lilla som lämnat kvar, säga hejdå till 8-16-livet och dra ut i världen för att upptäcka, uppleva, förundras och hitta ro i själen. Kanske jag lider av semestermelankoli redan innan ledigheten ens har börjat? Eller bara en helt vanlig exentiell kris som alltid ploppar upp med jämna mellanrum?

Botemedlet till denna gnagande irritation över Lifvet Som Är tror jag är att göra mer saker som jag blir glad och avslappnad av och mindre saker utav pliktskyldighet. Botemedlet kan även illustreras som på bilden nedan: nedsutten i en blommig gräsmatta i bästa sommartid. Jag antar att även den  analkande semestern kommer att funka på samma sätt, så länge jag håller fokus på vad jag vill mer än på vad jag måste. 

Känner ni igen er? Vad kan man göra åt en hal tidsuppfattning?

Foto: Heidi Hendersson