Snubblade över dokumentären Sweat Shop som är producerad av svenska skvallerblaskan Aftonbladet. Jag som skulle gå och lägga mig. Förlagan är norska Aftonposten och kan ses här. Oj, oj, oj vad denna dokumentär tog i mitt hjärta. Jag kände sorgen och ilskan över orättvisorna i världen och min egen maktlöshet medan tårarna rann ner för kinderna.
Den handlar om textilarbetare och lågpriskläder. Två svenska bloggare åker till Kambodja för att bekanta sig med hur deras kläder blir till. De upptäckte att en textilfabriksarbetare inte tjänar mycket. Det är knappt så de har råd att äta. Ännu mindre kan de spara inför framtiden eller försörja en familj. Ändå har kvinnorna i fabrikerna samma drömmar som oss: hon längtar efter att få leva sitt liv med en själsfrände, skaffa barn, öppna en egen frisörsalong, bo i ett hus, resa och se världen.
H&M har faktiskt försökt att svara på kritiken, men jag tycker inte att de gör tillräckligt. Att leva under så slavliknande förhållanden som dessa arbetare gör är inte acceptabelt. Sova, jobba, äta, jobba, dö. Det går inte att hänvisa till att det är bättre nu än för några år sen. Det räcker inte.
Efter resan shoppar bloggarna inte lika friskt längre. Sarah lusläser nuförtiden tvättlapparna för att ta reda på var kläderna har sytts.
Själv har jag nästan gett upp att vara arg över det här. Jag känner sorg och avsmak, men kanske jag glömt bort hur jag kände när jag först fick reda på om den här problematiken. Jag minns när jag bojkottade H&M under och en tid efter gymnasietiden. Men efter några år kändes min kamp som en droppe i havet. Jag slutade att proklamera att man inte ska köpa överbilliga kläder, för jag kände att jag lade skulden på de som shoppade. Skuldbelade dem som hade ont om pengar. Det kändes fel.
De är ju företagen och myndigheter som måste ta ansvar och det mycket mer än konsumenterna. Men vi som konsumenter bär ju också vårt ansvar och vi kan vara aktiva, fråga, fråga, fråga och berätta vad vi vill ha. Visst kan man rösta med plånboken om man har råd, men jag är långt ifrån den svartvita tonåringen / tjugoåringen som jag var då när det brann som mest. Idag talar jag mig varm - eller brännhet - för second hand, byteshandel och loppisar. Dyra märken i all ära - de kanske har längre livstid - men tillverkningsförhållandena kan vara precis lika usla som för billiga märken.
Men vad händer när loppisarna svämmar över av billiga kläder? Rotationen av kläder förlängs kanske något, men kvinnorna i Kambodja måste ändå sitta och sy dagarna i ända. I Phnom Penh, där jag var förra året och såg människorna, en liten del av misären och kände så mycket. Äh, åh, all denna jäkla konsumtion! Jag blir galen. Vi. Måste. Sluta. Konsumera. Så. Huvudlöst. Nu. Eller hur tänker ni?
Den handlar om textilarbetare och lågpriskläder. Två svenska bloggare åker till Kambodja för att bekanta sig med hur deras kläder blir till. De upptäckte att en textilfabriksarbetare inte tjänar mycket. Det är knappt så de har råd att äta. Ännu mindre kan de spara inför framtiden eller försörja en familj. Ändå har kvinnorna i fabrikerna samma drömmar som oss: hon längtar efter att få leva sitt liv med en själsfrände, skaffa barn, öppna en egen frisörsalong, bo i ett hus, resa och se världen.
H&M har faktiskt försökt att svara på kritiken, men jag tycker inte att de gör tillräckligt. Att leva under så slavliknande förhållanden som dessa arbetare gör är inte acceptabelt. Sova, jobba, äta, jobba, dö. Det går inte att hänvisa till att det är bättre nu än för några år sen. Det räcker inte.
Efter resan shoppar bloggarna inte lika friskt längre. Sarah lusläser nuförtiden tvättlapparna för att ta reda på var kläderna har sytts.
"Som konsument kan man ställa frågor om klädernas ursprung till butikerna, för att de ska veta att kunderna bryr sig om var kläderna kommer ifrån."Att dokumentären gjorts i reality format, med korta avsnitt och aktuella huvudrollsinnehavare gör att målgruppen - unga modeintresserade människor - säkert berörs. Genialt.
Själv har jag nästan gett upp att vara arg över det här. Jag känner sorg och avsmak, men kanske jag glömt bort hur jag kände när jag först fick reda på om den här problematiken. Jag minns när jag bojkottade H&M under och en tid efter gymnasietiden. Men efter några år kändes min kamp som en droppe i havet. Jag slutade att proklamera att man inte ska köpa överbilliga kläder, för jag kände att jag lade skulden på de som shoppade. Skuldbelade dem som hade ont om pengar. Det kändes fel.
De är ju företagen och myndigheter som måste ta ansvar och det mycket mer än konsumenterna. Men vi som konsumenter bär ju också vårt ansvar och vi kan vara aktiva, fråga, fråga, fråga och berätta vad vi vill ha. Visst kan man rösta med plånboken om man har råd, men jag är långt ifrån den svartvita tonåringen / tjugoåringen som jag var då när det brann som mest. Idag talar jag mig varm - eller brännhet - för second hand, byteshandel och loppisar. Dyra märken i all ära - de kanske har längre livstid - men tillverkningsförhållandena kan vara precis lika usla som för billiga märken.
Men vad händer när loppisarna svämmar över av billiga kläder? Rotationen av kläder förlängs kanske något, men kvinnorna i Kambodja måste ändå sitta och sy dagarna i ända. I Phnom Penh, där jag var förra året och såg människorna, en liten del av misären och kände så mycket. Äh, åh, all denna jäkla konsumtion! Jag blir galen. Vi. Måste. Sluta. Konsumera. Så. Huvudlöst. Nu. Eller hur tänker ni?
Kommentarer