Skogtroll

Vi fortsätter i temat flödesblogg. Jag kom just hem från en skidtur i skogen och där halvvägs (innan jag hunnit bli allt för trött) så upplevde jag en sådan nöjdhet att jag log från öra till öra trots att snön börjat yra ner och då tänkte jag att den här känslan vill jag dela med mig!

Solen sken ju hela förmiddagen, men jag lullade* på här hemma i morgonrocken och drack kaffe tills klockan hann bli halv tre och ett snömoln sakta började dra in över ön. Jag tänkte att det gör inget för det betyder bara att det är mindre folk i spåret så jag knäppte på skidorna och stakade iväg i maklig takt. Jag hade inte bråttomt nånstans. Jag försökte hitta en passlig rymt och fick snart upp ett lämpligt flås. När jag kommit halvväg in i skogen där elljusspåret svänger upp för en backe och delar sig i två, vände jag in mot skogen, bort från elljusspåret och tog den längre banan på cirka 7 kilometer.

En bra bit in i skogen början snön yra ner från träden och himlen. Det susar i trädkronorna och snön faller i ansiktet och flingorna vill nästan pila in under min jacka och ner för min nacke. Men istället för att känna irritation känns det mer som om skogen, träden och snön omfamnar mig, tar emot mig, och leker med mig. Jag glider sakta vidare mellan de höga tjocka trädstammarna och ler. Jag tänker (igen en gång) att det här där jag ska vara. Det här känns som rätt plats på jorden. Skogen. Bland träd, mossa och stenar. Fast jag skidar ensam fram så känner jag mig allt annat än ensam. Där i skogen känner jag mig del av större helhet, del av ett fridfullt, ödmjukt och vänligt sammanhang. Där finns ingen stress, inga förväntningar, ingar dåliga vibbar (speciellt inte i äldre skogar), ingenting och ändå så mycket. Okej, jag inser ju att det låter fjolligt. Det är tydligen inte så lätt att förklara.

Men kanske ni också har sådana här speciella platser? För vissa kan det kanske vara på en klippa vid havet, på den mjuka sandstranden, på gården under äppelträden, kring bordet under en spelkväll eller varför inte i stan på den egna gatan eller på kvarterskrogen eller klubben som sjuder och pulserar av liv. Fattar ni alls vad jag dillar om?

*segade


Kommentarer

ponks sa…
Fin beskrivning av skogskänslan, låter inte alls fjolligt. Tror att många upplever liknande enhetskänsla av naturen, just att man bara är en del av något större och att man upphör att existera för ett ögonblick nästan, man bara är, går, lyssnar, skidar. Jag har ibland funderat på om storstadsmänskor får en liknande upplevelse av att vara anonym i staden bland människor? Folk som blir rastlösa av att vara på landet, som vill in till stan, vad är det de behöver därifrån?
Ah vad skönt att höra Ponks att åtminstone en person fattade vad jag dillade om. :) Det är ibland så svärt att få ner såndäna stora känslor i text, men jag antar att övning, övning, övning hjälper. Jo, jag tror som du att naturen ofta ger människor en känsla av att vara del av någonting, kanske jorden, livet, universum, vad vet jag. Vad fint sagt, för jo, att man upphör att existera (eller ens ego kanske?) för ett kort kort ögonblick kan vara just en sådandär känsla. Hmm, storstadsmänniskan känsla av gemenskap med nåt större kanske ligger i den stora massa. Men den kan ju också få en att känna sig så ensam... Hmm. Jag vet inte, men intressant att fundera på är det.
Pernilla sa…
jamen absolut fatta jag va du tåller om :) bruk å va fånen med det breda smilet i skogen
Pernilla, jess vad bra, minst tå fånar i skogen då. :)