Den här veckan har minst sagt varit tungrodd eftersom jag inte haft motivation ALLS att stiga utanför dörren på grund av mörkret och kylan. Jag har så lejdon* av mörkret! Första gången på många år - om någonsin - som jag varit så här vintertrött, på gränsen till deppig. Jag snoozar om morgnarna, dricker litervis med kaffe som tröst och stretar emot varje gång jag måste dra bort det där varma täcket från huvudet.
Men säg den som inte kan få en guldkant även på de mörkaste januaridagarna! I alla fall om man bor på landet i en liten by.
Igår vek jag in via den lokala butiken efter jobbet. Jag handlade en halvfull korg och vid kassan när jag radat upp mina varor frågar kassadamen om jag inte märkt de tagit in ekologisk vitlök och håller upp min konventionellt odlade vitlök som jag av ren rutin satt i korgen. "Jag vet ju att du brukar tycka om sånt." säger hon efter mig när jag skyndar iväg för att byta min vitlök. Jag tackar för tipset och tänker "vilken personlig och bra service!"
Men det blir bättre. När jag skulle betala sopar jag igenom väskan men hittar ingen plånbok. Jag inser snabbt att jag har lämnat den hemma. Samma kassadam säger åt mig att packa ihop varorna och kila hem efter den. Jag lovar dyrt och heligt och ganska skamset att direkt komma tillbaka och betala. Till saken hör att kassadamen vet att jag bor i byn, inte långt från butiken. Jag skyndar givetvis hem av och an efter plånkkan och är tillbaka i butiken inom 5 minuter.
I vilken Prisma eller Citymarket i stan kunde en kund få ett sådant här förtroende? Det skulle inte funka. Allt för mycket folk och för stora enheter. Men flexibiliteten med små, lokala lösningar där man känner (och litar på) varann får mitt hjärta mjukt och varmt.
Dagens solskenshistoria, varsågod.
Egentligen har landsbygden redan ett försprång på cirka 3947 poäng i min bok på grund av skogspromenader, bron, lugnet, utekatt-vänligt, norrskensskåderivänligt, dofterna, närheten till naturen m.m men det lät klatshigare med en 1-0 rubrik.
*less på
Kommentarer