Ett enda nyårsmål anno 2016

Nyårsmål, -löften och planer snurrar i mångas huvuden - och således även bloggar - just nu. Jag vill också, men medan jag läser och funderar så känns det bara "blargh", som om jag redan sett, tänkt och känt allt det där. Det handlar om att följa magkänslan, om att vara snäll med sig själv, om att välja bort negativitet och om att leva i nuet. Jag säger givetvis JA till allt detta. Men känner mig ändå tom. Trött på var jag är och allt jag inte gör.

Jag har ett enda klart och viktigt mål för 2016. 

Jag vill hitta ett hem. Ett hem som består av ett gammalt stockhus ute på landet, med gamla fönster med svajiga, bubbliga fönsterglas, med gamla nötta plankgolv, allt för låga och små dörröppningar, ett skafferi, en (nej, flera!) spis(ar) med sprakande, knastrande eld, en trädgård med gamla äppelträd och vinbärsbuskar, ett lugnt och trafikfritt ställe dit vägens lampor och ljud inte når, nära skogen men inte inne i skogen och närhet till åkrar och ängar att vandra på. Ett ställe som känns som hemma både för mig och mina två katter. Ett ställe som ger mig ro och vila. Yadijadijaa, det där som jag dillat om nu i flera inlägg men speciellt på Instagram nu som då.

Jag är trött på att flacka i vinden, som en ljuslåga som segt glöder men vars flamma aldrig vilar och växer sig stor. Ehem, ursäkta för den krassa metaforen. Att inte leva, att bara överleva från dag till dag. Att inte kunna börja skapa och förverkliga det där som fick klarare konturer förra året under en bussresa i nordöstra Thailand. I ungefär en vecka hade jag då varit och jobbat på en ekofarm och satt i en iskall buss i bara shorts och linne på väg söderut. Men jag märkte knappt av den kalla luftkonditioneringen, för med musik i öronen och huvudet fullt av tankar såg jag hur solen sänkte sig över de thailändska bergen. Mitt hjärta fylldes av tacksamhet och glädje och snart började små tårar av lycka fukta mina ögon."Åh ljuva liv, du är så underbar", tänkte jag. Jag var så tacksam för allt jag får vara med om och alla jag fått och får träffa. Det jag kom för att hitta i Asien hade visat sig för mig som en idé, en insikt, en känsla som blev klarare. Inte så att jag påstå att allt är glasklart, men i alla fall en idé om hur jag vill leva och vad som är viktigt.

Riktigt så mycket mer detaljerat än det känner jag inte att jag kan eller kanske vågar skriva just nu, men jag kan berätta att det börjar med ett hem, lugn och ro och att anknyta till jorden. Jag vill skapa i en trädgård, med självhushållning, i en ateljé och i gemenskap i en community. Jag känner också att jag inte orkar vänta på någon annan. Jag vill göra vad jag vill göra och helst nu med det samma.

Och finns inte detta hem eller funkar det inte så finns ju alltid Syd- och Centralamerikas indianer som plan B. Hehe. 

För att nu inte helt flumma iväg, så kan jag även lägga upp några ledord för 2016 (utöver ett hem):
  • Yoga, yoga, toga, eh, nej yoga.
  • Andas, meditera, ta det lugnt - även när jag känner mig irriterad och trött - och försöka minnas att jag består av både en kropp och en själ
  • Röra på mig, gå i skogen, längs med vägar och ängar, varsom helst bara jag inte blir fast på soffan.
  • äta, experimentera med och lära mig mer om rawfood, vilda växter och annat gott och nyttigt
Ganska simpla saker, eller hur? 

Det här känns lite som ett sånt där inlägg där man darrar lite grann innan man trycker på publicera. Lite för utlämnande, lite för mycket, men ändå gör man det.


Kommentarer

N sa…
Det låter som ett bra nyårslöfte. Har också funderat en del på det där med att hitta hem men har inte riktigt kommit fram till något vettigt ännu. Det går att känna sig hemma på så många olika sätt har jag märkt! Ser fram emot blogginlägg om mera matexperiment och vilda växter, rawfood etc. :) Det är alltid mina favoritinlägg på din blogg!
Pernilla sa…
vad fint!
det där om " Att inte leva, att bara överleva från dag till dag" skriver jag under på. Jag vill inte försvinna in i ekorrhjulet igen - jag vill göra roliga saker, små saker, ta hand om mig själv, göra som jag vill när jag vill, träffas, umgås, andas. LEVA.
Drömgården sa…
Jag är glad att du tryckte på "publicera"! Det var ett fint inlägg! Det gav oss läsare tankeställare också.
H. Kitty
Nanó: jo, du har ju insin i det här med att känna sig hemma på andra platser än "hemma" och iband spelar ju inte ens platsen någon roll, utan det är någonting annat elle någon annan som gör hemmet hemma. Så bra! :) För snart börjar det ju bli rawfoodigare tider igen (bara kylan släpper) och sen kommer ju våren med alla härliga nya skott!

Pernilla: Ja, precis, det är ingen trevig känslan när man märker att man bara automatiskt snurrar på utan att egentigen vara medveten om sig sjäv eller andra. Låter som sköna saker att ersätta ekorrhjulet med!

Kitty: Tack, det var fint sagt! Fast när jag läste igenom inlägget följande dag insåg jag att jag inte alls fick nedskrivet allt det som snurrat i mitt huvud den senaste tiden, så det blev kanske vagare än vad det kändes då. ;)