Novembermörker



Det känns som om det enda jag bloggar om - eller orka blogga om - är att jag inte orkar med nåt extra just nu. Eller orkar och orkar. Jag orkar väl nog, men jag vill inte. Allt extra utöver äta, sova, ligga på soffan, dricka kaffe och se på Netflix känns som en kraftansträning i maratonskala. Till och med att umgås och prata med folk känns ofta som en ansträngning.

Men som tur gnatar vardagen på i alla fall. Måndag kommer, måndag går, det blir plötsligt torsdag, fredag och sen efterlängtad helg. Och så flyter vi in i nästa vecka igen. Om och om igen. Jag tvingar mig själv att ta tag i möten, talkon, fester, träffar, protokoll, projekt, planeringar och allt möjligt som ska vara kul. Alltså, jag är inte olycklig. Det finns många saker i min vardag och på speciellt helgerna som jag stormgillar, njuter av och är tacksam över. Men det finns en känsla av "blaaargh" inom mig som inte orkar anstränga sig extra alls. Inte det minsta. Eller vill inte. Ska vi skylla på novembermörkret? 

Jag försöker hitta den där känslan som jag hade när jag var ute och reste i Asien i ett halvt år. Den där ivern, nyfikenheten, orket att se, höra och ta till sig människor och omgivningen. Det där livet som fladdrar till i hjärtat. Men november för med sig stillhet, inte fladder. 

För att det här inte ska vara internets mest deprimerande ändstation så tar vi några suveräna länktips och sen lite novemberbilder på det. 

- Anne skriver om lycka. Jag är inte vanligtvis en själ som går i moll, men jag förstår vad hon menar.

- i Sibbo testas skogen som medicin för diabetiker och deprimerade. Det finns så många bra saker med det här.

- Carola Ekman skriver om hur kampanjer om kroppsbehåring på män funkar, men att det inte skulle funka på kvinnor. Ni kanske minns vilket ramaskri det blev med Melodifestivaltjejen med orakade armhåla? Suck.

- och sist, på tal om farsdag och diskussionen om dens varande eller icke-varande, så måste ni kolla in Twitterkontot "the Man who has it All".









Kommentarer

Cat sa…
<3 I hear you. De känns tungt just nu här också, även om allt borde vara bra.
<3 Cat, vi skyller på novembermörkret.
ponks sa…
Men att, jag känner ju så igen mig!! Du beskriver det så bra, just det där hur man inte orkar med mer än det absolut nödvändigaste. Måndag, tisdag och så är det fredag och man andas ut ett litet tag, känner att man lever, men inte mycket mer än det. Borta är minnena av fjärran resor och pirr i kroppen, bla bla. Ja, vad du sa. Du förstår.
ponks, jaa vi är flera, the struggle is real (helt seriöst).
Ponks, ännu en sak, jag tror det där upproret som du nämnde skulle ge lite fladder...