Min yta och en centimeter under den

Jag har haft en konstig lördagsmorgon. Klockan 7 vaknade katterna och ville ut. Inga problem, jag stiger upp och släpper ut dem och går tillbaka och lägger mig. Men så blir jag liggande där och lyckas inte fånga sömnen. Tankar mal på om hur jag borde ha gjort si och så på jobbet för att vi skulle ha kommit längre i uppbyggnaden av utställning och jag oroar mig om hur vi ska hinna få allt på plats på tid för vernissagen så att slutresultatet ändå blir snyggt. I en och en halv timme ligger jag där, ibland klarvaken och ibland halvsovande, innan jag ger upp och stiger upp. 

Jag känner att jag vill yoga, nej vänta, springa! Eller tja, i verkligheten mer lunk än spring. Skönt att röra på kroppen. Morgonen är vacker. Solsken och höstig. Jag inser att det var ett misstag att lyssna på podd medan sandvägen mal under mina fötter. Musik skulle ha tömt hjärnan bättre. Så när jag kommer hem rullar jag ut yogamattan i gräset, tar på mig en extra skjorta och börjar långsamt andas in och ut. Kroppen är ännu varm efter joggningsturen och jag känner mig mjuk och vig. Doften av hösten och jorden gör mig lugn och lycklig. Det kallas väl stresshantering. 


Jag pysslar med lite hushållsarbeten - favoriten, hänga upp tvätt utomhus - och äter en långsam frukost med bananplättar, svart kaffe och ostsmörgås. I radion pratar Nicke och Magnus. Jag bläddrar i internet och i tidningen Kloka hemPlötsligt är klockan över tolv och det är som om vilken lördagsmorgon som helst. Det här blir en skön dag. Det känner jag på mig. 

Jag känner också på mig att jag är så fruktansvärt trött på takten i mitt liv, i samhället. Det snurrar på utan slut. När en sak tar slut har nästa redan börjat. Projekt efter projekt, evenemang och fester, texter som vill läsas och människor som vill ha nåt av mig och som jag också oftast så gärna vill ge åt. Men det är som om jag går omkring och väntar på att vinden ska sluta blåsa runt mig. Och innan det slutar susa runt omkring mig så är min själ inte helt lugn. Flummigt? Javisst. Tur finns det lördagsmorgnar som sträcker sig ända fram till klockan två på dagen. Äh, nu ska jag baka en banankaka för kvällens höstfest med mina Slow Foodare

Ha en fin helg!


Kommentarer

Jag känner igen mig i det du skriver om takten i livet. Ibland skulle man bara vilja säga STOPP! STANNA! och hoppa av hela vardagskarusellen för en stund. Man hinner knappt avsluta ett projekt innan nästa redan är påbörjat.

Min själ är inte heller lugn när det blåser för mycket. Den behöver de där vindstilla stunderna också.
Mia sa…
I hear you! Men du såg vilken fart det äe kring mig just nu i torsdags. Huh! Har i alla fall hunnit baka en tigerkaka på bönor och jordgubbsbolllar för ikväll1 ses!
Maria / tidstjuven: joo karusell är ett beskrivande ord. Det snurrar på med hög musik runtom en och man borde ha roligt, men sitter man på för länge så tappar det sin glans. Haha, dagens krassa metafor ;) Hoppas du hittar dina vindstilla stundera alltid ibland. Det ser iaf väldigt vindstilla ut i Oravais ibland iaf. :)

Mia: jaa, huhhu du har nog fart på du också. Inspirerande att få ta del av din energi, men jag funderar nog ibland hur du orkar med allt. Fast jaa, du brukar ju nog prioritera bort sen sist och slutligen sånt som inte bara ryms med. Åh vad goda jordgubbsbollar och tigerkaka som det blev!
Lotta sa…
Det låter som dagar i min stil. Jag älskar att ta det lugnt på morgnarna, hasar runt i pyjamas och dricker morgonkaffe fram till typ kl. två... sen svänger man ihop nån banankaka... exakt så. =) Då det blir mörkt i boet far jag till butiken på jobb och ljusterapi från takets alla lysrör. Viktigt att hitta den rytm man själv njuter av.
Lotta: javisst, pyjamanslunk på lördag är helt bäst. Joo, det är nog ljusterapi minsann i salen.