Sånger som sveper iväg en

Vy från bron. Korsholm skärgård.

Jag hade egentligen tänkt blogga om så många andra saker, såsom vad jag tyckt om Madáras produkter som jag testat, hur man gör syrénsaft och granskottssirap, om REKO-handel, om mysiga nya ställen i stan, det svåra i att hitta ett hus som känns som ett hem, om inlagda gurkor och midnattspromenader. Ni märker, det spretar lite åt alla håll. Men istället för nåt av det här tänker jag söndagsfilofofera (igen) och berätta om vad som nyss hände när jag körde hemåt från stan ikväll.

Ni vet hur dofter på en bråkdelssekund kan transportera en tillbaka till en plats, ett minne, en situation. Man minns, smakar och känner det man kände då. Det är som om man halvtomhalvt vore tillbaka där, just där på den plats som man kände de där dofterna, hörde ljuden och kände känslorna. Det samma gäller även sånger.

I den vackra sommarkvällen, med solen i ögonen, radion på hög volym och en nöjd känsla efter ett bra möte susade jag hemåt mot skärgården. Och så kommer det en sång på radion som först hörs bara vagt bekant i öronen, men som nästan direkt går rakt in i hjärtat. Innan jag hinner tänka efter blir mina ögon lite fuktiga och pulsen går upp. Jag hinner bli lite förvirrad i några sekunder innan jag inser varför det plötsligt känns så konstigt i hjärtat. Men så kommer jag på det. Sången spelades under Yoga Girl Rachels yoga-retreat på Koh Samui i Thailand! (Här kan ni läsa en summering.)

Sången väcker allt till liv igen. Flowet när man rör sig i takt med musiken och andningen, bland annat just till denna låt. Hur fri jag kände mig. Flödet. Andas in, andas ut. Sträck upp händerna, ryggen och huvudet mot taket. Hur höften, leder och muskler öppnade sig. Hur allting inuti mig också rörde på sig. Hur jag kände tyngden av alla känslor och tankar, men på ett bra sätt. Hur jag sakta och långsamt löstes upp, lite i taget. Hur inspirerande Rachel var. Hur hennes ord var som små sammetslena bomullstussar som smekte min själ. Jajaa, nu gick jag kanske lite för långt. Hehe.

Sången är en något corny version av Somewhere over the rainbow, men de kunde fast ha sjungit finsk humppa baklänges på tyska ackompagnerat med en tandläkarborr, så skulle jag ändå ha berörts, om den varit en del av min Asien-resa och yoga-retreat. Det är jättesvårt att förklara vad som var så himla bra, vad som egentligen hände och vad jag kände. Där i bilen, just när jag körde över den stora bron, började jag snyfta tyst. Kanske jag längtar tillbaka, kanske saknar jag friheten, kanske jag ännu helnar, kanske jag mindes hur det känns att helna, kanske det bara var så fint att transporteras tillbaka dit så lätt och snabbt, kanske, kanske, kanske. När jag kom hem kastade jag fram yogamattan på golvet, youtubade yin yoga och lät mig svepas iväg. Nu är jag lätt och en fjäder och mjuk som en marshmellow, så känns det i alla fall.

Det var min söndagsberättelse. Nu kan ni återgå till verkligheten igen. Nästa gång blir det mer jordnära ämnen om produktplaceringar och... oh wait...

Känner ni igen er? I musik som väcker starka associationer?

Koh Samuis klippiga ständer.

Yoga Girl Rachel och jag.