För några söndagar sen vandrade jag ut i skogen. Så som man måste göra nu som då. Det var varmt i luften. Solen värmde. Ända in under jackan, under huden, in i hjärtat. Mmmm.
Jorden var våt. Diken fulla med klart vatten. Åkrarna fulla av doften av lera. Doften av barndom. Jag mindes långa upptäcktsvandringar i skogen tillsammans med min syster. Och hur jag lekte i skogsbrynet och plockade vitsippor. Radade pinnar och byggde och rensade fram vägar för bäcken. Vattnet som skuttade fram i mossiga diken, över rötter och högar av barr. Den där doften av vår. Det bästa som finns! När man cyklade eller gick hem från skolan och man visste att snart, snart är det sommarlov, men inte riktigt än. Doften innan gräset blivit riktigt grönt ännu, men skimrar lovande under det bruna täcket av fjolårets gräs. Doften av rå mark som barlagts efter att snön gett efter. Doften av allt ännu ligger framför en. Den doften. Den bästa.
Kommentarer