Jul 2, 2014

Att resa till Asien - de första tankarna om reseplanering

Jag ska alltså resa iväg till Asien i september. Ni vet, det där stora tjing-tjong-landet Asien? Nånej, nånej. Jag ska alltså resa runt i Asien i ett halvt år. Det börjar kännas verkligt och påtagligt nu. Jag har bara en månad kvar på jobbet, sen en månad vanlig semester och tid för förberedelser och sedan bär det iväg. Jestas, jag hinner inte med. Men hurraaa vad kul det kommer att bli! Jag ser fram emot det och är verkligen taggad.

Min reseplan börjar i norra Kina. Jag flyger till Beijing för att kolla in Kinamuren och Himmelska fridens torg. Därifrån ska jag resa söderut delvis längs med kusten. Jag kommer också att åka in till inlandet och kolla på terrakotta armén i Xi'an. I trakterna kring Shanghai ska jag besöka Suzhou vackra trädgårdar och urgamla vattenstäder kring Wuhan. Grönskande bergskullar i Guilin och Yangshuo och en flodfärd längs med Lifloden ser jag extra mycket fram emot. Till kinesernas egna söderparadis i regionerna kring Guangzhou i södraste Kina ska jag också ta mig i nåt skede. Mycket och många ställen ska jag ju hinna med däremellan, men såhär i stora drag i alla fall.

Min konstnärligt och feministiskt lagda vän Nanó, som har bott en tid i Guangzhou, har gett mig ovärdeliga råd och tips. Hon har också startat en blogg som heter "Hanbaobao" där hon skriver om sina upplevelser från Kina. Den ska jag lusläsa!

I slutet av Kina-delen av min resa ska jag ta mig med tåg till Tibet. Jag och min bästis i högstadiet (och 15 år senare är vi fortfarande de bästa av vänner, vilket är alldeles underbart) var så sjukt intresserade, eller man kanske till och med kan säga fixerade, vid den tibetanska kulturen, Dalai Lama och mandalor att vi gick på mässor, köpte böcker och rent av besökte en gång den lokala buddhistiska munken. Jajjamän, vi hade under några år en egen buddhistiskt munk i vår lilla landsortsby. Jag, min bästis och min syster förde en hemgjord toscakaka som gåva till munken. Jag undrar om han någonsin åt upp den eller om han bara bjöd den vidare till andra besökare. Han kanske inte alls gillade sötsliskiga toscakakor. Nå, det var en liten parentes. I varje fall, till Tibet måste jag hinna före vintern kommer i november.

Därifrån hoppas jag att jag kan ta mig vidare via Nepal söderut igen till Burma, Thailand, Laos, Vietnam, Kambodja, Malaysia och eventuellt Indonesien beroende på hur långt tiden räcker. I Thailand ska jag i nåt skede uppsöka ett så kallat silent retreat. Där får en bo, meditera och yoga i 10 dagar under total tystnad. Låter underbart!

Tanken är att jag ska resa långsamt. Jag ska inte stressa med någonting. Inte stressa med att se allt på några få dagar. Tiden ska räcka till. Jag ska resa ändlösa mil med tåg och ta flyget då tålamodet börjar tryta. För det finns inga måsten.

Tanken är att jag ska resa ensam och själv. Bara jag och ingen annan att ta hänsyn till, ha åga i eller ansvar för. På gott och ont. Ingen som vaktar min väska när jag går på toa. Däremot kommer jag ju att träffa massor med andra resenärer och backpackers som jag kan slå följe med vid behov, men i princip behöver jag i slutändan bara tänka på mig själv. Det kanske låter själviskt, men det är det inte. Att bara få råda om mig själv och vara utan ansvar för nåt annat - varken skolgång, arbete, huslån, husdjur, framtidsplaner eller andras känslor - kommer att vara så oändligt skönt. Navelskåderi måhända, men förhoppningsvis kommer nyttig självkännedom också på köpet.

Tanken är att låta tankarna tänkas utan bakgrundsus. Låta långsamma, långa, ännu oformulerade tankar ta plats och tid. Jag hoppas på tid att ta in mycket nytt, men också tid att ta ut det som finns inom mig. Tid att andas, tid att vara. Tid att komma på vad jag vill ha ur mitt liv, hurdan värld jag vill leva i.

Samtidigt måste jag också resa utan förväntningar. Jag bygger inga luftslott om hur härligt, häftigt och underbart det kommer att vara. För det kommer också att vara jävligt, tungt, ensamt och jag kommer att vara trött, hungrig och känna mig eländig och bortkommen. Jag kan inte bygga upp förväntningar på hur det kommer att kännas eller jag att förändras, för det vet jag inte. Föreställningar om hur nåt ska vara kan förstöra hur det blir. Därför försöker jag att resa iväg med ett öppet sinne, med iver och glädje och att ta det som kommer emot så som det kommer och är. Huvudsaken är att jag kommer iväg.

6 comments:

sylvia said...

Vilket äventyr det blir! Modigt att resa iväg själv och ta itu med världen :) Hoppas du har med kameran. Lycka till med allt.

Johanna said...

Det låter härligt! Vilket bra beslut. Hoppas vi får läsa om ditt äventyr!

Maggie said...

Sylvia: Javisst, kameran kommer nog med! Tack!

Johanna: ja, jag ska nog fortsätta blogga här på samma adress så gott det går :)

Pernilla said...

Men vilket spännande farligt o intressant äventyr du skall ut på.

Ska bli intressant att följa med dig härifrån hemmets lugna vrå ;)

nanó said...

tack för smygreklamen ;) spännande att läsa lite om dina planer, låter som ett riktigt äventyr!

Maggie said...

Pernilla: hihi, farlit, farlit, men härligt, härligt.

Nanó: blir nog säkert att revidera planeran ännu ganska många gånger, men sådär i stora drag. :)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...