Midnattsspromenad

Jag har alltid varit ganska kvällspigg (och milt sagt morgonvresig... nånej, nånej!), men nu när det är så härligt ljust om kvällarna har jag verkligen svårt att gå och lägga mig i tid. När jag landar i hemknutarna sent om eftermiddagarna känns det ofta som om jag bara orkar laga mat, plocka undan lite och sen läsa ut internet eller kolla Netflix. Men bara fram till åtta-niotiden. För då piggnar jag till minsann! Då får jag inspiration att laga saft, gå ut och plocka nässlor, fotografera stilleben, röja upp i hemmet, baka fröknäckebröd, laga kombucha, skriva blogginlägg, börja eller slutföra med alla de där sakerna som jag "borde" ha gjort. Som ni förstår leder det här till kronisk sömnbrist. Inte hälsosamt. Inte alls. Men ack så effektivt.

Det är lite som den där sista timmen på jobbet, när man inser att man inte fått allting gjort som man tänkt eller borde och så sitter man där och skriver och bläddrar febrilt. Att brådskan kanske delvis beror på att man suttit där på morgonkvisten och segat sig fram och tagit mikropauser, gått efter kaffe och kollat mailen tusen gånger verkar man ha glömt varje ny morgon. Nåväl, tillbaka till gårdagen.

Igår hade jag nästan somnat i soffan efter en riktig mördardag, när jag kände att jag behövde lite frisk luft. Sneglade ut och såg att himlen ännu stod i brand, men kollade också att klockan började närma sig 23. Jag övervägde mina alternativ. Jag kunde gå och lägga mig direkt, men ändå vara trött nästan morgon eftersom klockan redan var för mycket eller så kunde jag gå ut i den ljusa sommarkvällen och vara ännu tröttare än vanligt följande dag. Jag valde givetvis det senare.

Jag tror aldrig att jag kommer att vänja mig vid det här vackra ljuset! Jag är uppvuxen i Södra Finland och skillnaden på 500 km norrut till Österbotten är faktiskt märkbar. Varje vår börjar jag jomsa och ojja* mig över hur fantastiskt ljust det är om kvällarna här. Hur allting badar i ett ljusrosa blåblekt skimmer långt in i natten. Hur man knappt behöver tända lamporna under juni månad. Hur bortkollrad man blir när man inte vet om det är kväll, natt eller redan morgon.

*beskärma

Jag älskar ju att vandra omkring i skogen och på ängar. Speciellt på sommarnätter. Allting är så stilla, det doftar så gott, bara morgonfåglarna som kvittrar och tjattrar. Det är som om man skulle se allt lite klarare när det är skymning. Allting framträder lite tydligare när det inte finns så mycket brus omkring. Och oftast får man ju tassa runt helt för sig själv, i sin egen ensamhet. Inte är jag en ensamvarg, inte alls, men stillheten i skogen är så skön.

Klockan 00:30 ungefär.

Dessutom så finns det ingenting kvar man "borde" göra när klockan börjar närma sig midnatt. Man behöver inte längre ta itu med diskhögar, upphängd tvätt eller ringa det där samtalet, för i det skedet kan allt sånt vänta tills morgonen. På natten då får man bara vara.