Barndomsminnen

Jag var ju ute och vandrade i söndags och när jag ser sådana här stigar som på bilden ovan så drabbas jag av en lust att utforska vad som finns där i "slutet" av stigen. Jag bara måste få veta vad det är för skogsglänta eller rent av en åker som skymtar där borta. Det här leder ofta till att jag vandrar och vandrar vidare tills jag gått mycket längre eller andra rutter än jag ursprungligen tänkt.

Jag har växt upp på landet och jag och min syster fördrev en stor del av vår barndom med att bygga "kojor" och trädhus och utforska vart alla stigar ledde. Ofta var det min tre år äldre syster som insisterade på att vi ännu bara skulle kolla vad som finns bakom nästa krök, medan jag var den som började prata (ja, okej, gnälla) om att vända om hemåt. Men allt som oftast gick jag med på hennes förslag, för hon var ju ändå storasyster och så var det ju faktiskt lite spännande att kolla bakom "bara en" kulle eller krök till.

Likadant är det när jag ser en sådan här improviserad eller "hemlagad" bro. Man bara måste kolla om den håller och funkar. Tänk om livet ser helt annorlunda ut på andra sidan diket? Nå, det gör det ju förstås inte, men man måste ju ändå darra sig över dessa halvmurkna stockar. "Heimlaga" nöjen minsann.



Kommentarer

Linnéa sa…
Den magiska skogen, där allt kan hända... åtminstone som barn. Nu vågar jag knappt vara i skogen är så rädd för björnar, vargar, älgar... vad modig du är som vågar gå i skogen. Brukar du hojta så att alla djur hör att du kommer?
Linnea: joo det där om "allt kan hända" betyder lite andra saker nu som vuxen (tappa bort sig o frysa ihjäl, björnatack, bryta benet ect...) nej, jag brukar faktiskt inte väsnas, det skulle kännas som om man stör friden då.
Att vandra i skogen är fortfarande en av de bästa sakerna som finns tycker jag. Den där spänningen man kände inför att röra sig i skogen som 7-åring finns nog ännu kvar någonstans i bakhuvudet. ;) Jag antar att det blir så om man är uppvuxen på landet.
Maria: Det kan nog bra vara att ränderna från barndomen aldrig riktigt går ur.
Åh vad mysigt, jag är också en sån som vill utforska stigar och skogsvägar :) Alltid lika spännande!
Klara: Hihi, visst är det.