Ser du mig?

Jag går för det mesta omkring och tror att jag inte behöver så mycket bekräftelse, att jag vet vem jag är och hur jag ser ut och att andras åsikter om mig kan vara värdefulla, men inte nödvändiga. Dessutom, håll i er nu, går jag omkring och tycker att jag inte är så dum, utan att jag generellt sett är en ganska bra och snygg typ. Förvisso har jag en hel del brister, ovanor och osäkerheter, men så där på det stora hela är jag ändå en rätt så hygglig medmänniska. Självgod? Äh, man måste inte racka ner på sig själv för att vara en ödmjuk* människa. 

Men gudars skymmningar vad jag suktar efter bekräftelse emellanåt. Det går emot logik och bättre vetande, för jag vet ju vad och vem jag är och inte är, men ändå så skulle jag så gärna vilja höra fina ord om hur underbar och vacker jag är. Säkert väldigt mänskligt (och kvinnligt?), men ändå irriterande. Patriarkaliskt och kapitalistiskt irriterande. För jag vill vara vacker och åtråvärd och det räcker inte ens med bara söt just nu, utan jag saknar kunde-dö-för-din-skull-beundran. Vadan denna egotrip? Jag förstår det inte helt och hållet. Jag vill förklara det med dagens utseendefixerade samhälle, ojämställdheten, objektifieringen, skönhetsindustrin.

Eller så är det också jag? Jag som ibland är ytlig, fåfäng och bekräftelsesjuk.

Ser du mig?
Märkväl hur jag i en soffpotatis position ändå riktar kameran till snyggvinkeln. Höh. Så irriterande, eller hur?
Vad har ni för tankar kring bekräftelse? Vi lever i ett selfie-samhälle där det finns alla möjligheter till bekräftelse genom internet, sociala medier och reality TV. Till vilken gräns är självbekräftelse och fåfänga ännu okej? Jag tror att det uppfattas som mer okej att sukta efter bekräftelse för vad man gör än hur man ser ut. I alla fall i de kretsar som jag rör mig. Dessutom är vi ju sociala varelser, så kanske bekräftelsebehovet till och med är väldigt, väldigt mänskligt. Det får oss att känna att vi är bra, passar in och hör hemma. Men när övergår det där mysiga självporträttet från en smickrande sidovinkel från att vara en nyttig självförtroendepepp till en jakt efter en indentitet som byggs upp av andras gillanden och tummar upp?

Jag tänker att man måste vara väldigt säker (och zen) i sig själv och det man gör eller hur man ser ut för att inte känna ett behov av bekräftelse. Eller så bryr man sig bara väldigt lite i vad andra tycker. Vilket väl då också är en sorts egocentrism? Jag tänker också att dagens samhälle hyllar individualism och egoboostar, men jag undrar om inte människan alltid varit ganska självcentrerad och fåfäng. Det är bara uttrycket som har förändrats, möjligheterna är fler för fler människor än förr och pressen från konsumtionssamhället, skönhetsindustrin och media är större. Individer som söker bekräftelse är förstås förmodligen också bättre konsumenter.

Så, säg mig, hur mycket av min ytlighet, fåfänga och mitt bekräftelsebehov är bara jag och hur mycket är format av samhällets alla omständigheter?


*Enligt Wikipedia har en ödmjuk person en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar.

Kommentarer

Vi behöver alla bekräftelse och uppskattning, det är naturligt. Det är ett grundläggande behov att få bekräftelse och höra att man är älskad och duger som man är. Det är väl just det som är problemet, att inte uppleva att man är tillräcklig i något avseende utan bekräftelsen börjar handla om ständig jämförelse med andra.

Oavsett hur bekväm man är i sig själv behöver man ändå få höra uppskattande ord. Det är ju också bekräftelsen och de uppskattande orden under uppväxten som gör att man bygger upp en stark självkänsla och kanske inte som vuxen har lika stort behov av bekräftelse. Det är ju skillnad på att ha behov av uppskattning och att det sedan går över till att handla om att livet går ut på att jaga bekräftelse gällande allt från hur man ser ut till vad man gör. När bekräftelse och andras åsikter blir avgörande för de val man gör.

Kanske det blir en större förvirring i och med sociala medier och bombadering av intryck och åsikter från olika håll. Det kanske blir allt svårare att hitta sig själv i detta ständiga intrycksflöde. Kanske är det därför desto viktigare att vi faktiskt bekräftar varandra på ett sunt sätt. Fokuserar mera på att bekräfta och uppmuntra både våra inre egenskaper som motvikt till det ytliga men även komma ihåg hur viktigt det är att få höra hur vacker man är :) Kanske osäkerheten och förvirringen minskar lite om vi vågar bekräfta varandra mer och visa uppskattning. Och också öva sig att visa uppskattning mot sig själv. I vår kultur är vi nog lite för försiktiga med komplimanger! Man får väl skylla på jantelagen... :)





Lotta sa…
Jaa, än en gång lyckas du formulera en känsla "mitt i prick", som är så lätt att relatera till... skönt att kunna erkänna att bekräftelse är både naturligt och egocentriskt, beroende på "doseringen"... Ibland är vi så himla dåliga på att ge bekräftelse till de som behöver det, för vi uppfattar en del mänskor som supermänskor. Kanske uppfattar många dig som en supermänska eftersom du åtminstone för mig känns som en "idol", både för dina ideal och ditt utseende! =)
Jag måste riktigt ta en stund att begrunda era svar förrän jag kommenterade tillbaka. Ni skriver båda så tänktvärt.

Sofie: Det var just den där gränsen som jag funderade över. För jag tror som du att människor behöver bekräftelse, både för inre och yttre egenskaper. Ingen männska är en ö liksom. Och jag håller också med dig om att det verkar som om förvirringen kan blir större iom sociala medier. Det finns säkert ingen exakt gräns eller svar på när bekräftelsebehovet går från att vara sunt och mänskligt till en skör jakt och ständig jämförelse. Men kanske den gränsen finns nånstans där kring det du sa om att "när bekräftelse och andras åsikter blir avgörande för de val man gör." Ibland undrar jag om jag närmar mig den gränsen, stundvis iaf. Men kanske de flesta gör det ibland? Jag har tänkt mycket på det där att man (jag) inte alltid säger varken bu eller bä, fast man (jag) borde uttrycka mig när jag ser nåt bra, trots att det kanske handlar om en främling eller halvbekant. Men ändå göra det utan att mata egocentrismen. Bekräfta varandra på ett sunt sätt tror jag skulle göra världen en lite ljusare och gladare plats. Ett enkelt "Hej" och ett leende är den enklaste formen av att bekräfta "Jag ser dig". För är det inte ganska långt det som det handlar om, att bli sedd av en annan människa?

Lotta: vad fint, så fint du skriver. Tack. Jag kan hålla mig dig om att vi är ganska dåliga lyfta upp varandra, åtminstone IRL. Kanske det är "jantelagen" som också gör att vi ogärna boostar den som man redan anser att är egoboostad från förr, eller som du sa ser som supermänniskor? Att man liksom inte ska ge näring varandras egon för mycket, för man kan ju inte gå omkring och tro att man är nåt förmer än andra. Och visst, jag kan tänka mig att ett idogt ryggdunkande kanske inte är speciellt konstruktivt, för ifrågasättande och kritik behövs också för utveckling. Det är väl det här med balans eller "dosering" igen.
Nu har jag funderat färdigt på ditt inlägg. Jag visste inte hur jag skulle formulera mig innan och jag håller med mycket som både du och de som kommenterar skriver.

Jag tycker att en bekräftelse av andra visar att jag vad jag tycker, känner och ser hos den andra. Att välja att säga det är för mig ett sätt att säga till den personen att jag gillar den. Eller att jag gillar den egenskapen hos personen. På samma sätt är det trevligt att få samma bemötande tillbaka. Behandla andra som du vill bli behandlad själv osv. Men sen kan jag ibland tycka att det är lite obekvämt att få bekräftelse i form av att jag är fin, ser bra ut i det klädesplagget. Men det beror också på vad jag har för relation till personen. Det kan ha att gör med sociala media och alla gillaknappar som finns. Det känns inte riktigt ärligt alla gånger när en person gillar precis allt jag skriver och säger. Många gånger känns det som att just det jag skrev inte var något jag skulle klickat gilla på utan snarare kommenterat någonting istället. Men det kan också ha att göra med att jag är så ärlig jämt och ständigt. Jag säger inte nåt positivt om nån bara för att säga det utan jag menar det.

Jag måste också säga att sedan jag flyttade till Berlin har jag förändrats. Jag har i och för sig alltid varit en person som inte bryr mig särskilt mycket i om någon tycker att jag har lustiga kläder på mig, men det har blivit ännu mer så här. Om du sitter i en galleria i Sverige och tittar i tio minuter på folk så ser du rätt snabbt hur du ska klä dig och vilken frisyr som är inne. Sitter du tio minuter här så kan du inte säga nåt om det. Här är alla så individuella eller obrydda och det gör att det där konsumtionssamhället du skriver om inte riktigt visar sig på samma sätt. Givetvis konsumerar tyskarna också, något annat vill jag verkligen inte säga. Men inte på det där sättet som tvingar in oss i normer om hur vi ska se ut känns det som. Såklart finns det här också men det är inte lika starkt som i Sverige (och Finland kanske med?).
Linda: Jag har också upplevt det som ganska obekvämt att få komplimanger ibland, beroende på av vem/situationen för att det helt enkelt inte kännt ärligt eller helt enkelt malplacerat i den situationen. (Men jag har inte sagt nåt till hen som gett komplimangen.) Ärlig bekräftelse är väl nog det som är eftersträvbart. Jag önskar dock att jag knappt alls skulle söka bekräftelsen för att jag är vacker, för det är en känsla som jag vill att ska komma inifrån. Men det är väl en växelverkan i praktiken.

Intressanta observationer från Berlin! Jag kan tänka mig att street fashion är mycket intressantare där! Men är inte klädetiketten för t.ex. arbetsintervjuer jättestrikta i Tyskland? Som du bloggade om alltså. Jag tänker mig att konsumtionssamhället oavsett form ändå formar oss till att efterstärva skönhet, den är tydligen bara mer diversifierad i Tyskland. Men det ligger väl nog också i människans natur att visa upp sitt bästa jag.
Sant, klädkoden här är fanatisk känns det som. Och inte bara vid en intervju utan också i arbetslivet överlag. Som komplement är det ju så att du måste nia de som står över dig i rang inom arbetet också. Ja, även utom arbetslivet med. Så egentligen ser jag det inte som en konsumtionspromlematik utan snarare som en gammaldags tradition som borde förändras och moderniseras. Fast jag är med dig. Det eftersträvar en slags skönhet och det borde inte vara/är inte viktigt.