Jag försöker ha en tillåtande attityd mot mig själv, såsom Underbara Clara skriver om i sitt inlägg Avskyvärd och självförhärligande. Jag skrev ju för inte så längesen om att jag oftast inte går omkring och föraktar mig själv, utan tvärtom tycker bra om den person som jag är. Men här i dagarna har jag många gånger muttrat "Idiot. Idiot,
idiot!" åt mig själv. Jag har inte alls varit speciellt ödmjuk mot mig
själv. Jag har mumlat "Idiot!" när jag söker bekräftelse och känner mig mindre vacker, fast jag vet att det finns bättre saker att sätta min energi och tankar på. Jag tänker
"Idiot!" när jag irriteras över mina egna reaktioner.
För att ta ett konkret idiot-exempel från senaste veckan: jag skulle förklara min nya levnadssituation i ett jobbsammanhang och känslorna låg mer på ytan än vad jag var beredd på eller kunde hantera på ett helt snyggt sätt. Jag tappade lite fattning, svamlade och, låt mig säga såhär, tonläget i rösten var väl liite ansträngt. Bah. Bah!
Kanske jag borde ha en tillåtande attityd till min bekräftelsedrift och min idiotism. Jag vet att jag ibland klantar till det och det är bara att acceptera det, istället för att muttra idiot och banna sig själv. Eller blir det kanske bättre? Utlopp av känslor liksom. Jamen ni vet, det där om att älska sig själv förrän man kan älska någon annan, yadiyadiyaa.
Dagar då jag behöver lite snällhet brukar Fredrik "Feki" Furu hjälpa med sin låt Dagar och nätter. När jag hör den minns jag att allt går upp och ner och all idiotism bleknar så småningom. Vem fasiken skulle orka minnas i mer än två andetag vad jag klantat med?
För att ta ett konkret idiot-exempel från senaste veckan: jag skulle förklara min nya levnadssituation i ett jobbsammanhang och känslorna låg mer på ytan än vad jag var beredd på eller kunde hantera på ett helt snyggt sätt. Jag tappade lite fattning, svamlade och, låt mig säga såhär, tonläget i rösten var väl liite ansträngt. Bah. Bah!
Kanske jag borde ha en tillåtande attityd till min bekräftelsedrift och min idiotism. Jag vet att jag ibland klantar till det och det är bara att acceptera det, istället för att muttra idiot och banna sig själv. Eller blir det kanske bättre? Utlopp av känslor liksom. Jamen ni vet, det där om att älska sig själv förrän man kan älska någon annan, yadiyadiyaa.
Dagar då jag behöver lite snällhet brukar Fredrik "Feki" Furu hjälpa med sin låt Dagar och nätter. När jag hör den minns jag att allt går upp och ner och all idiotism bleknar så småningom. Vem fasiken skulle orka minnas i mer än två andetag vad jag klantat med?
Kommentarer