Att rensa ut och upp livet

Att fasta handla ofta inte bara om att rena kroppen utan ofta är det också ett tillfälle att blicka inåt och reflektera över vanor och val i vardagen. Efter den här fastan har jag inlett en period med mer raw food, men den här gången har jag inte aktivt fastat bort till exempel datortid eller andra (o)vanor. Men under fastan började jag faktiskt fundera på det där med att resa upp i livet. Och det är väl lite det som fastan handlar om, introspektion.

För nåt år sedan var jag tvungen att ta en funderare över vackra människor som får mig att må bra och andra som dränerar en och gör att man förlorar lite gnista varje gång man ses. Efter att jag funderat och tagit lite avstånd kan jag nu titta i backspegeln och säga att det var rätt beslut. Jag mår bättre med mindre taskiga attityder. Det är inte min sak att lyfta sånt som inte vill bli lyft eller stöda utan gensvar av respekt. Kanske blir det måhända ett liv i en bubbla av liksinnade.

Att lämna saker bakom mig går sällan lättvindigt. Ofta sitter jag envist fast, optimistisk i tron om att det nog ännu går att vända. Som med separationen från sambon som ett annat exempel. Man vill ju inte heller vara självisk och bara tänka på hur jag, jag, jag mår och har det, men ibland, då måste man bara släppa taget. Utav respekt för en själv. Men kanske också för den andras bästa? Det är beundransvärt och bra att kämpa, speciellt i motvind och djupa dalar, inte sant? Men är det inte också bra att kunna inse att det är dags gå vidare? Exakt var gränsen går är svår att urskilja, men kanske magkänslan kan vara till hjälp. Men, svårt, det är det alltid.

I let go of all things that no longer serve me.

Det här mantrat ovan har följt mig de senaste månaderna, men jag önskar att jag hört det redan långt tidigare. För det handlar inte om egenvinning och egocentrism, utan om att ge upp tankar och föreställningar om hur nåt har varit och ska fortsätta att vara, om mönster som upprepas men som går att bryta och om att lita på sig själv. Om att ändra på sig själv för att få en (bra) förändring till stånd. Men ändå, jag är rädd för att verka vara självcentrerad och egoistisk. Hur mycket av sig själv ska man offra för andra? Var går gränsen? Finns det ens nån egentlig gräns? Herregud så mycket flum med noll konkreta exempel! F'låt, f'låt.

Kommentarer

Linnéa sa…
Jag tycker det är modigt att tänka i nya banor och att göra nånting åt saker som inte är bra.
Själv är jag skiträdd för förändringar och också ganska lat så jag måste erkänna att vissa saker har jag gått och irritera mig åt hur länge som helst.
Vill ju inte såra och it takes two to tango så att säga.

Och därför är det inte själviskt att förbättra saker utan faktiskt ganska osjälviskt så behöver inte den andra parten eventuellt göra det. Det gäller pojkvänner och vänner,
Jag har jättesvårt att uttrycka mig för att jag bloggar så sällan så jag hoppas du förstår vad jag menar.
Sköt om dig.
Kram.
Intressanta tankegångar, jag tror nog jag förstod vad du menar. Och jag håller med dig, det är skrämmande och man är ofta ganska lat när det kommer till verklig förändring. Jag tror att jag är mer öppen för förändring (i mitt huvud) än vad jag sen i verkligheten är. För det tar ofta låång tid förrän nåt på riktigt händer.
Jättebra tycker jag. Jag tycker inte alls att en ska låta energitjuvar vara i ens närhet om en inte vill det. Jag tycker visst att det går att välja bort saker som inte passar en. Och inte ska en ha dåligt samvete för det heller.

Jag har funderat på det där med själviskhet jag också, men kommit fram till att om jag inte mår bra av någonting, oavsett om det är en person eller sak, så har jag rätt att strunta i det. Så att jag mår bra.
Det är svårt att förklara och jag tror också att det är svårt för någon som inte har varit i den situationen att förstå hur det känns och hur komplext det är. För det är inte "enkel matematik": nåt får mig att må dåligt/passar inte mig = jag väljer bort det. Men speciellt kvinnor antas offra sig och ställa upp (får vi ska ju stå ut med en viss mängd lidande, så har det ju sett ut genom historien), men å andra sidan måste man kunna osjälviskt ge utan att förvänta sig detsamma tillbaka för att vara en god människa. Hmm. Det är ändå en väldigt egocentrisk och självisk tidsperiod vi lever i och jag vill inte heller falla in i det mönstret där man alltid utgår ifrån en själv och ens eget mående. Compassion och kindness är ledstjärnor för mig. Men är det rimligt att förvänta sig att man själv (tillfälligt) ska må dåligt för att nån annan ska, tja, få fortsätta som den alltid gjort? Är man en god människa då? Visar man kindness och compassion då? Men å andra sidan, jag är bara människa, med många fel, så om jag vore mer zen eller dalai lama-lik så skulle det säkert inte vara några problem att med öppet sinne visa kindness och compassion även i olustiga situationer. ;)
Hm, ja men jag håller med om att det inte är det lättaste. Det är också en skillnad på att vara egocentrisk och självisk och att sätta sig själv i första hand tycker jag. Att vara en god människa och visa compassion ger mig ju inga positiva energier om det handlar om en människa som aldrig är god eller visar compassion eller kindness. Jag ser inte det positiva för mig att vara den goda till en som bara ger mig dåliga energier. Fast jag menar inte att jag måste få ut någonting av allt jag ger heller. Det är inte lätt alla gånger att väga det där mot varandra och såklart väljer jag ju fel också. Men som du skriver så är jag ju inte heller mer än människa.
Linda: Hm, det är intressant att fundera med dig. :) Precis, att sätta sig själv i första hand är ibland viktigare. Fast riktigt så dramatiskt som att nån aldrig ger en nåt gott, visar godhet eller medkänsla är det väl sällan. Men visst, jag kan förstå hur du menar att obalansen blir för stor. Och jag tror inte att man kan dra en linje eller göra ett principbeslut om "såhär gör jag i alla liknande situationer", utan jag tror att man får bedöma balansen enskilt för varje gång.