Det finns inget manus

Lösa tyglar. Jag glömmer det så lätt. Mycket second guessing när jag funderar och känner efter. Gör ibland med eftertanke, men ofta mer på känsla. Och jag gillar det, att gå på känsla. Det blir som det blir, men det blir i alla fall nåt. Att fundera ut saker enbart med logiska resonemang utan att alls lyssna på hjärtat blir bara svårt, har jag märkt. Och svåra människor finns det redan tillräckligt av. Stillastående, tysta, svåra folk. Sådan vill jag ju inte vara.

På tal om att gå på fiilis. Jag märker att många har lite svårt med, eller tycker i alla fall att det är lite konstigt att jag och exsambon fortfarande är nära vänner. Är det? Kanske, men det känns inte jättekonstigt. En av mina närmaste vänner sa nyligen till mig "Var inte så hård mot dig själv. Det finns inget manus."

Det finns inget manus.


PS. Jag skulle helst bild- och matblogga just nu, inte bara svamla, men jag har förslagt sladden till kameran, så jag har lite svårt att flytta över bilderna till datorn. Äh. 

Kommentarer

Härligt att ni kan vara så goda vänner! Synd att allt alltid ska stämplas som normalt/konstigt. Det som känns intuitivt bra, är bra därför att det är rätt för en själv! Det är väl just det som kan kännas jobbigt ibland när man övar upp magkänslan, att det kanske går emot "normen" eller principerna eller det som anses normalt och mainstream. Ack så svårt men ack så viktigt att lära sig leva i "flödet" av livet och vara uppmärksam på tecken vartåt det visar istället för att fortsätta flöda med strömmen.






Precis, magkänslan och normen går inte alltid hand i hand. Men som tur så upplever jag inte fördömande attityder eller så, bara förvåning och förbryllande miner :P
jag tycker att det är jättebra att ni är vänner fortfarande. Det är jättebra när det fungerar. Men jag måste även säga emot mig själv lite eftersom att jag hatar att min sambo är vän med sitt ex. Jag kan inte förstå det. Varför vill man vara det när man tycker att hon är asjobbig? Förklara gärna hur du tänker så att jag kanske kan förstå det bättre. För jag tycker att det är jättebra om man kan vara vänner. Även med sambons ex.
Heh, jag kan förstå att det är jobbigt att vara den "nya" så att säga. Få se hur vi tacklar det sen. Jag tror inte att vi tycker att den andra är asjobbig (okej så jag kan ju bara tala för mig själv, men nån sorts koll hoppas jag ju att jag har), så därför blir det inte direkt jobbigt att umgås heller. Jag tror att vänskapen sitter i ryggmärgen, från att vi var vänner innan vi blev ihop och från att ha varit varandras bästa vänner så himla länge. Att känslorna och beslutet dessutom var gemensamt gör säkert också sitt för att man ska ha förutsättningen att vara vänner. Men du frågade varför, och jag kan ju bara svara för min egen del, hmmm, för att jag fortfarande bryr mig om honom och gillar den människa som han är, trots att känslorna förändrats. Kanske du inte måste vara kompis eller ens gilla henne speciellt mycket, men bara acceptera och respektera att din sambo vill behålla den här människan i sitt liv. Låter enkelt, men i praktiken vet jag inte hur det funkar. Ibland funkar det att bara bestämma sig för att nu är det så här och då är det så här, men inte alltid...
Ohja, svårt är ordet. Men tack för dina ord. Jag vet ju egentligen att jag bara kan acceptera det. Det är precis som du skriver om att fortfarande bry sig om och vill ha den personen i sitt liv. Det är precis som han säger. Jag har nog inte så mycket tänkt på det där med att "trots att känslorna förändras". Sen är det ju inte så att vi träffas hela tiden heller. Kanske en, två gånger per år. Så jag får arbeta med mina känslor helt enkelt :) (Haha, enkelt att säga)
Man ska ju givetvis inte ta skit från nån om hen är otrevlig, men den enda person vars beteende/känslor du kan kontrollera är ju dina egna, så det är väl säkert en bra plats att börja.