Dec 9, 2013

Vinter i min själ

Vinter har kommit. Jag var håglös idag, som jag varit hela veckan, så jag körde iväg för att hitta och titta lite på öppet hav och jag hamnade i Södra Vallgrund. Otroligt vackert där. Snön som gör att omvärlden tystnar och isen samlas än så länge bara i större och mindre flak utan att ytan frusit helt. Isflaken krasade mot varann när vågor sakta rullade in. Det var ett märkligt och stillsamt ljud. Solen var så där midvinterblek och anemisk som den ska vara en söndagseftermiddag i mitten av december.

Det känns verkligen i själen att vintern har kommit. Ljuset är borta och den mjuka, kalla snön täcker mer än bara marken. Det känns som om hela jag är inhöljd i ett snötäcke som gör mig kall, frusen och utan solljus. Som om snötäcket skulle ha lagt sig även på mina ögon och jag är oförmögen att se framåt, bakåt eller ens utanför mig själv. Obeslutsam och förvirrad, så jag står stilla, orubblig. Trots att allt jag egentligen bara vill är att gå framåt, vidare, göra det jag ska göra. Jag vill leva fullt ut, skrida till handlingar, ta kontakt, göra sånt som gör mig glad, se vart det bär.

Men jag är splittrad. Well, it's to be expected. Det är ju inte så lätt att röra sig framåt när man inte vet vart man är på väg. Var och vem man vill vara. Jag trodde redan att jag hittat nåt. Eller i alla fall nåt som kunde hjälpa mig på vägen. Det var inte den perfekta lösningen, men nåt på vägen. Men nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med det. Annat än att vänta. Vänta tills jag ser bättre, tills ljuset återvänder, tills jag vet bättre.*

Trots min håglöshet har jag ändå varit kreativ med julpyssel och smycken samt till och med äntligen fått upp lite julpynt. Men mer om det senare. Gonatt. Eller blir det godmorgon när ni läser det här?

*Förlåt att jag är så fåordig. All in good time though.

6 comments:

Sofie said...

Man blir så lätt otålig när man vill röra sig framåt men inte riktigt vet i vilken riktning man ska gå. När man känner sig förvirrad, rastlös och lite vilsen är det bäst att stanna upp och vänta tills svaren infinner sig - för det gör de när tiden är inne.

Ibland måste man helt enkelt få vara orkeslös och stå stilla en tid innan man är redo att ta nästa steg. I naturen står det stilla på vintern, det tror jag vi också måste få göra emellanåt för att ladda upp inför något nytt. Låta stillheten och tystnaden få tala ut.

När man försöker tvinga fram något och röra sig framåt utan att vara redo upplever man motstånd. Omständigheterna verkar gå emot och man kan känna sig splittrad och ängslig. Men då tiden är rätt så känner man det. Då infinner sig en känsla av att "det här är rätt". Det här med att vara "i flödet" liksom. Saker och ting faller på plats och omständigheterna stämmer överens. Intuitionen blir starkare.
Jag tror det är viktigt att hålla koll på vad som rör sig i sitt eget inre men även vad som rör sig i omgivningen och se om de stämmer överens. Hålla upp ögonen på tecken och sammanträffanden, som jag tror är livets budskap.

Man behöver inte alltid ha en klar konkret intention, för den uppstår nog spontant bara man låter det få ta tid. Jag tror det väsentliga är att alltid ha tilltro. Tro på att svaren kommer. Att allting faller på plats som det är meningen. Då leder det i rätt riktning.

Typiskt mig att börja lägga ut texten igen... ;) Ha en bra dag, kram!

Maggie said...

Otålig är nyckelordet nu. Och du har så rätt. I allt du säger. Jag måste bara vänta tills det känns rätt, sådär som med flytten t.ex. Jag känner ju själv hur jag på nåt vis borde landa eller hitta en del av mig själv (för att nu låta lite extra flummig för en gångs skull :P), men när jag inte vet hur den delen ser ut och när det kommer att hända. Jag som vanligtvis är rätt så tålmodig... ;) Intuitionen har jag blivit bättre på att lyssna på, men ändå second guess jag mig själv HELA tide. Tilltro, ska lägga det bakom örat. Tack för din kommentar Sofie :) Ha en bra dag du med! kram

Linda i Berlin said...

När det är dags att göra någonting så kommer du att veta det tror jag. Men det är frustrerande att inte komma någonstans eller veta vad en ska göra just nu. Jag säger som Sofia att det gäller att vara uppmärksam på när det händer.

Men mitt i allt det måste det ändå kännas rätt häftigt att vara vid havet när det är så vackert. När isflaken krasar och guppar.

Maggie said...

Linda: mm, jag hoppas det. Nja, jag tror nog det. Vara uppmärksam och lyssna, trots att jag helst bara vill dundra fram. Havet är så vackert, älskar att höra på alla dess ljud.

Lotta said...

Fast det är en sorglig text du skriver så är den så vacker att läsa. Otroligt modigt av dej att dela med dig av den här "vinterdvalan" i ditt hjärta som ju förstås är extra tung den här årstiden. Tycker också, fast jag har de mänskor jag älskar omkring mig, att det skulle vara smart att gå i ide på vintern och inte behöva vara så tålmodig och vänta på den där energin för att gå framåt. Att "bara vara" innebär för mig den här årstiden att jag nästan kvävs i mitt überpyntade julhus fullt av kakor och choklad. Men jag är liksom oförmögen att göra så mycket annat än äta och vänta in våren... tror inte att du behöver vara rädd för att fastna på DET sättet åtminstone! ;) Finns nog en annan slags drive i dig som hela tiden för dig och dina tankar framåt. Även om det naturligt nog måste få ta sin tid nu för att du ska kunna se ljusare på sorgen senare...

Maggie said...

Lotta: iband är jag bara tyst och bloggen får vila, men ibland är det så skönt att dela med sig av sina tankar och känslor. Som om det på nåt vis skulle hjälpa mig att släppa taget om dem eller sudda bort snötäcke litelitegrann. Mmmm, vinteride, det skulle vara så SKÖNT! De har ju siestas i syd så... ;)Vi måste snacka mer om überpyntade julhus och att vänta in våren när vi ses :)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...