Kärlekens gråzoner

Jag pratar inte om Robin Thicke, utan om myten om Den Stora Kärleken.* Jag tror på kärlek, ack så jag tror på den. Den bor i mig, alltid. Men jag förhåller mig skeptisk till föreställningen om den Överväldigande Rätta Kärleken som gör att det känns rätt och således lätt, och känns det inte lätt så är det fel. I ett längre perspektiv kommer kärleken inte alltid att kännas enkel, naturlig och självklar hela tiden.** En sorts grundtrygghet i kärleken finns förvisso säkert och det är väl en förutsättning att man ens ska inleda ett djupare förhållande, men att det uppstår behov för förändring eller att man "måste jobba på det" betyder inte att kärleken är fel. Kärlek är inte en automatisk outsinande brunn, man måste hälla tillbaka och fylla på för att få dubbelt så mycket ut.

Att det bara skulle finnas en Rätt verkar också orimligt. Ibland är kärleken rätt för en längre period, ibland för bara en liten stund, i just den situationen. Ibland är kärleken evig. Ibland är förutsättningarna och situationer helt fel, men kärleken kan ändå vara värdefull. Ibland är kärlek balsam för en sargad själ. Och ibland, då finns man där i gråzonerna där det inte är helt lätt, men inte heller helt fel och det egentligen inte spelar någon roll om det är varken det ena eller det andra. Gånger när det inte är svart och vitt, då huvudet kanske säger nåt annat än hjärtat och tvärtom. Det är gånger jag tror att man måste lyssna på magkänslan. Och ha mod. Mod att lita på det man känner, mer än på regler, vanor och hur man tror att man borde göra.

Nämen grattis! Du har orkat läsa mitt svammel så här långt. Då ska jag inte upphålla dig längre än att berätta att han förresten är tillbaka i landet igen.*** Och vad glad jag var att se honom. Jag var fundersam att det skulle kännas väldigt, väldigt konstigt, och det kanske det var lite grann. Svårt att veta riktigt var man står och hur man ska vara med varann. De gamla rollerna och jargongen passar ju inte riktigt längre. Men det kändes också som ett återseende av en gammal vän. Vilket det väl i och för sig också var.

* Söndagssvammel om kärlek tycks ha blivit en vana. 
** Jaa-ja, tillåt mig vara pyttelite cynisk just nu. Det ska inte bli en vana.
*** Det relaterat inte direkt och ordagrannt till texten ovan, men det tangerar givetvis till det att tankeflödet sattes igång.

Kommentarer

Oh, kärlekssvamla får du gärna göra för min del. Jag behöver läsa lite sånt ibland.

Jag tror lite som du, men att det finns en rätt för mig och att det inte alltid behöver vara enkelt. Jag tror att man måste vårda ett förhållande för att det ska fungera. Det går inte bara att lulla på som vanligt efter några år och tro att det ska vara lika härligt som när man träffades.Och är det inte rätt så ska man såklart lyssna till sin magkänsla och göra det som är riktigt.

Jag tror definitivt inte på de som säger: Vänta bara tills du varit ihop i 10 år, då kommer du... bla bla. Sånt får jag eksem av. Nä, det behöver inte vara så för alla.

Vad skönt att det ändå kändes rätt ok att ses. Sånt är ju så svårt i början av att ett förhållande är slut.
Linda: Mm, en rätt finns det, för den man är just då, men jag tror att den romantiska idén om att det bara finns EN rätt, dvs. Mr./Mrs. Right är överdriven. Men såklart betyder det inte att man ska vänsterprassla hit och dit bara för det ;) O sen finns det kärlek där i gråzonerna, som är lite rätt och fel och svårt och lätt och allt på samma gång. Magkänslan spelar en stor roll där.

Hehe, jaa lite som dom där som skrämmer upp gravida kvinnor också... "du kommer att känna/göra si och så..." :P

Jaa, riktigt okej är det och vi har ju fortfarande kul ihop, men det tar en stund att hitta formen tror jag. Hehe, början av ett slut..
Heidi sa…
Jag blir också irriterad på alla som säger att "det ska kännas lätt med Den Rätte" och som proklamerar att motgångar tyder på att man kanske är med fel person. Det är himla svårt att veta om kärleken med en viss person kommer bära livet ut, men jag tror att om man är villig att satsa och vårda förhållandet, kan det bära långt. Så långt som det orkar.
Jag tror också att kärlek till en hög grad handlar om val. Man väljer personen man är med och man måste välja denne på nytt varje dag.

Jag har heller verkligen inget emot kärlekssvammel. Det är ju en så stor del av våra liv och jag tycker det svamlas alldeles för lite om det ;)
Heidi: Jaa, precis, kärleken är också ett val. Om det bär livet ut eller inte tror jag inte heller att man behöver bekymra sig över på förhand, det som är viktigt är ju nuet och vad man gör med det. Hihi, då kör vi på mer kärlekssvammel i vardagen :)