Jag överlevde dagen. Men HUHHU vilken dag. Nu är jag slut som människa. Disktrasesunkigt slut.
Dagen började med fem timmar sömn. Jag satt uppe och, ehemmm, "skrev" på guidetexten inatt. Eller så googlade jag horoskop för oktober, november och annat så kallat trams till klockan halv tolv då jag äntligen började skriva färdigt texten. Okej, jag tycker ju inte riktiga stjärntydningar, tarot och änglar är trams, men jaa, ni fattar, i den kontexten fanns det ju andra saker att prioritera. Sen somnade jag framför datorn där kring halv ett-ett på natten.
Jag lyckas i alla fall komma i tid till jobbet och till radiointervjun halv nio. Det var tydligen direktsänt. Det hade jag missat. Dessutom hade jag missat med att ta med rätt papper. Alla möjliga andra papper om alla andra byggnader än just den jag skulle berätta om i radio hade jag med mig. Inte ens föreläsarnas rubriker hade jag fått med. Tur finns det internet på telefonen och jag hade tid att googla fram det jag behövde.
Ännu på eftermiddagen satt jag och skrev färdigt guidningstexten och funderade på vad som behövdes sägas under föreläsningskvällen. Och så var mitt huvud så löst påskruvat att jag refreashade Facebook, Twitter och Instagram var tionde minut. Nå, färdigt blev det cirka två timmar före guidningen skulle dra igång. Men det oroade mig inte mest, eftersom jag kände nånstans djupt, djupt inuti mig att jag nog kan det här, jag kirrar det nog, det går i värsta fall helt okej. Sämre än radiointervjun kan det ju i alla fall inte gå. Jag var mer orolig över att jag inte skulle hinna äta min avokado med örtsalt och att jag då skulle vara tvungen att gå hungrig hela kvällen.
Efter att jag fått i mig avokadon började dagen vända till det bättre. Jag hade väntat mig 15-20 byggnadsvårdsintresserade personer, men cirka 50 dök upp. Det utgjorde i och för sig ett problem, eftersom stora folkmängder är långsamma att förflytta sig och vi hade reserverat en föreläsningssal och kaffebulle för cirka 40 pers. Då tänkte jag nog först "Shit!", men sen var det bara att köra igång och jag tänkte att vi tar det problemet sen. Det visade sig också vara en bra taktik för alla var inte intresserade av att komma med på föreläsningen, utan cirka 10 pers droppade bort i slutet. Peeerfekt.
Folk var intresserade och frågade och funderade under föreläsningarna. Enda som körde ihop sig var tidtabellen. Vi började en halvtimme för sent på grund av praktiska kaffeochbulla-arrangemang och sen höll sig inte föreläsarna till angivna tidsramar. Så vi avslutade en hel TIMME efter utlovad tid och sammanfattningen av kvällen rann ut i sanden när folk började skynda ut genom dörren och hem.
Men det kändes ändå som ett lyckat evenemang! Man blir alltid lite yr, uppspelt och vild i blicken efter att ha "uppträtt". Skön känsla efteråt. Speciellt när folk tackar en efteråt. Säkert finns det de som inte gillade arrangemanget, inte hörde vad jag sa, tyckte kvällen blev för kall och lång, fick för lite kaffe och så vidare och så vidare. Och inte säger jag att man inte ska ta till sig de kommentarerna, men man ska inte hänga upp sig på dem heller.
Men nu känns hjärnan tom. Måste jag verkligen på jobb imorgon?
Dagen började med fem timmar sömn. Jag satt uppe och, ehemmm, "skrev" på guidetexten inatt. Eller så googlade jag horoskop för oktober, november och annat så kallat trams till klockan halv tolv då jag äntligen började skriva färdigt texten. Okej, jag tycker ju inte riktiga stjärntydningar, tarot och änglar är trams, men jaa, ni fattar, i den kontexten fanns det ju andra saker att prioritera. Sen somnade jag framför datorn där kring halv ett-ett på natten.
Jag lyckas i alla fall komma i tid till jobbet och till radiointervjun halv nio. Det var tydligen direktsänt. Det hade jag missat. Dessutom hade jag missat med att ta med rätt papper. Alla möjliga andra papper om alla andra byggnader än just den jag skulle berätta om i radio hade jag med mig. Inte ens föreläsarnas rubriker hade jag fått med. Tur finns det internet på telefonen och jag hade tid att googla fram det jag behövde.
Ännu på eftermiddagen satt jag och skrev färdigt guidningstexten och funderade på vad som behövdes sägas under föreläsningskvällen. Och så var mitt huvud så löst påskruvat att jag refreashade Facebook, Twitter och Instagram var tionde minut. Nå, färdigt blev det cirka två timmar före guidningen skulle dra igång. Men det oroade mig inte mest, eftersom jag kände nånstans djupt, djupt inuti mig att jag nog kan det här, jag kirrar det nog, det går i värsta fall helt okej. Sämre än radiointervjun kan det ju i alla fall inte gå. Jag var mer orolig över att jag inte skulle hinna äta min avokado med örtsalt och att jag då skulle vara tvungen att gå hungrig hela kvällen.
Efter att jag fått i mig avokadon började dagen vända till det bättre. Jag hade väntat mig 15-20 byggnadsvårdsintresserade personer, men cirka 50 dök upp. Det utgjorde i och för sig ett problem, eftersom stora folkmängder är långsamma att förflytta sig och vi hade reserverat en föreläsningssal och kaffebulle för cirka 40 pers. Då tänkte jag nog först "Shit!", men sen var det bara att köra igång och jag tänkte att vi tar det problemet sen. Det visade sig också vara en bra taktik för alla var inte intresserade av att komma med på föreläsningen, utan cirka 10 pers droppade bort i slutet. Peeerfekt.
Folk var intresserade och frågade och funderade under föreläsningarna. Enda som körde ihop sig var tidtabellen. Vi började en halvtimme för sent på grund av praktiska kaffeochbulla-arrangemang och sen höll sig inte föreläsarna till angivna tidsramar. Så vi avslutade en hel TIMME efter utlovad tid och sammanfattningen av kvällen rann ut i sanden när folk började skynda ut genom dörren och hem.
Men det kändes ändå som ett lyckat evenemang! Man blir alltid lite yr, uppspelt och vild i blicken efter att ha "uppträtt". Skön känsla efteråt. Speciellt när folk tackar en efteråt. Säkert finns det de som inte gillade arrangemanget, inte hörde vad jag sa, tyckte kvällen blev för kall och lång, fick för lite kaffe och så vidare och så vidare. Och inte säger jag att man inte ska ta till sig de kommentarerna, men man ska inte hänga upp sig på dem heller.
Men nu känns hjärnan tom. Måste jag verkligen på jobb imorgon?
Kommentarer
Imoron ska jag diskutera med professorn kl. 9. Kommer nog att bli ett liknande scenario.
Vad skönt att det ändå gick bra till slut, även om det blev lite förseningar.
Linda: ja, prioriteringsproblem är nog säkert vanligare än vad man tror. :)