Boendets beslutsångest

Orsaken till att mitt huvud var löst påskruvat häromdagen och varför jag satt och kollade stjärntydningar och änglatarotkort långt in på natten för att hjälpa mig att hitta svar, var att jag var ytterst förvirrad. Förvirringen hänger samman med att jag hittat en hyreslägenhet på landet där katterna kunde få gå utomhus och hotet från en nära livligt trafikerad väg inte existerade, hyresvärdarna verkar superschyssta, hyran var billig, det var en stor lägenhet och det var relativt nära in till stan. Det var med andra ord precis det som jag hade letat efter. Förutom att havet saknades och där fanns bara en å. Men där fanns vackra österbottniska slätter. Det fanns till och med en slöjdsal i källaren där man kunde få pyssla med olika projekt. Precis allt det jag letat efter.

När jag körde tillbaka till landet bortom bron, stannade jag till på Fjärdskär strax innan bron. Jag klev ut ur bilen och tittade ut över havet en stund. Månen höll på att stiga upp över trädtopparna och det kluckade och plaskade i vattenbrynet. Bron var vackert upplyst och böjde sig graciöst över fjärden. Så fulländat vackert. Ett välbekanta dunkandet av bildäck mot brofästet hördes med jämna mellanrum och längs med strandlinjen lyste små ljus från upplysta hem dit bildäcken var på väg.

Det skulle ju vara så förbannat logiskt att flytta bort från det stället som knyter mig an till det jag förlorat. Det var ju det jag hade trott att jag ville ha. Ändå stod jag där kände ingen glädje över det nyfunna hemmet. Istället tänkte jag på alla härliga människor som jag lärt känna i byn, alla skogsstigar som jag äntligen har börjat hitta, föreningsliv och stödpersonverksamhet som binder mig, rutterna längs med vägarna som jag söndagspromenerar, spontana människor med stora hjärtan och det vackra, vackra havet.

Jag vill inte flytta. Inte just nu i alla fall. Men tänk om jag borde? Är det inte naturligt, logiskt och hälsosamt att ta avstånd och börja om? Hur ska man veta? När är rätt tidpunkt? För det kan ju vara att oviljan att flytta bara är förklädd osäkerhet och att allt egentligen skulle bli så mycket bättre om jag bara vågade lite mer? Så jag klickade och läste och klickade och försökte bestämma mig.

Följande morgon ringde jag min nuvarande hyresvärd och samtidigt vän. Hon sa att det nog kommer att kännas rätt när det är dags. Och det var som om poletten ramlade ner. Jaa, så är det ju. För även om separationen var svår, så fanns det sen till slut, efter många om och men, en känsla av att det var rätt riktning. Så jag litade på den magkänslan igen och bor kvar. Hur länge vet jag inte, kanske ön blir mitt hem, kanske troligtvis inte, men det behöver jag inte veta eller bestämma mig för idag.

Kommentarer

Mia sa…
Grattis! Du har ju rotat dig! I alla fall för stunden! Tror att små samhällen gör det där åt en - ser till att man rotar sig, menar jag. Bra beslut, låt tiden utvisa!
Mia: jaadu, kanske det är så. I alla fall för stunden :)
Ja, man ska göra det som känns rätt. Och det kan ju vara så att du om några månader känner något annat som är rätt och flyttar. Eller inte.
Linda: ja, precis, jag måste bara go with flow nu.