Saker jag inte är, men ändå gör

Jag är inte en aktivist. Jag har aldrig tidigare ordnat en demonstration och knappt deltagit i en tidigare heller. Jag är inte ens föreningsaktiv, trots att jag är finlandssvensk och vi lär ha en förening för varje fritidsintresse på jorden. Inte är jag heller nån som brukar stå i första ledet eller gärna tar mig an ledarrollen. Det där är ganska många saker jag inte är.

Ändå stod jag där på lördagen, längst framme med en megafon i min hand. Vad tänkte jag riktigt? Varför stod jag där? Jag kastades av och an mellan ivrig och inspirerad till tveksam. Jag funderade om det här på något sätt kommer att påverka, påverka Vasa, världen eller min karriär. Tänk om jag sätter mig själv i klistret genom att visa framtassarna så här? Å andra sidan var det kul att ordna, engagera och inspirera. Tänk om vi faktiskt gör en skillnad?! Tänk om någon faktiskt noterar det vi säger och får upp ögonen. Tänk om vi får vara del av någonting större, del av en förändring som styr Finland in på rätt köl.

Marsch Against Monsanto i Vasa.

På torget efter marschen höll ekobonden Snellman ett tal.

I dressed the part.

Skjortan hade fått en fläck som inte går bort, men med lite extra text var fläcken knappt synlig.

Jag satt uppe halva natten före demonstrationen och gjorde skyltar i fall nån inte haft tid att själv tillverka. Nattskiftet syns i texterna. Tråkigt med stavfel, men skyltar gick i alla fall åt.

Vet ni den där känslan när man riktigt engagerat sig i något och man ger så mycket av sig själv och hur man sen, när det är över, vill ta lite avstånd från det hela? Efter marschen kände jag att jag bara ville dra mig tillbaka till en fridfull och harmonisk plats och leva ett liv i lugn och stillhet. Jag såg inför mitt inre mig sittande med benen i kors på en golvmatta, med ett mjukt ljus i rummet från kvälls- eller morgonsolen strilande in genom ett fönster, med ett fånigt leende över läpparna och blickandes ut över kullar och berg. Inga konfrontationer, aggressioner eller orättvisor, bara harmoni. Jag blev så himla trött på mig själv och ville bara ta avstånd från allt som heter engagemang. Lite konstigt, eller hur?

Efteråt ville jag egentligen bara gå på en öl, sitta på en solig terrass med några vänner och prata om lättheter, skratta och prata igenom dagen. Men folket hade redan skingrats och ingen i gänget är speciellt engagerad i de här frågorna så de var inte där. Så jag åkte så småningom hem, grävde runt lite i trädgårdslandet, kastade mig raklång gräset på ängen och tog in solen och lät intrycken sjunka in. Jag behövde reflektera.

Den här marschen vara bara en droppe i havet. Men ändå kändes det meningsfullt och bra. Ett litet strå till stacken och en samhörighet människor emellan. Jag har börjat tycka att det blir allt viktigare och viktigare att vi faktiskt gör någonting och inte bara ser på hur världen utvecklas som om vi inte kunde påverka riktningen. Jag tycker också att det blir allt lättare att faktiskt göra någonting, för jag tror jag har börjat greppa - alltså på riktigt fatta - att det faktiskt är jag själv som bestämmer vad som händer med mitt liv. Det behöver inte heller följa en färdig utstakad väg. Eller den väg jag trodde att jag hade utstakat. Lustigt det där, med livet, vägar och demonstrationer alltså.