Usch, äsch och fy! Känslor som arg, uppgiven, frustrerad och chockad blandas om varannat. Jag har nu i dagarna läst om hur 30 anledningar varför feminism behövs stängdes ner av Facebook, om hur tre killar friades från våldtäkt för det inte längre räcker att målsägandes berättelse är mer trovärdig än den åtalades (dessutom slår tingsrätten fast att det var omdömeslöst att föra in en glasflaska i tjejes underliv, men att de inte hade uppsåt att skada. WTF!? Omdömeslöst är det väl milt sagt), om hur unisex är mer sex för American Aparel och om hur Micas fotbollslag blev utkörda från omklädningsrummet för att killaget inte kunde anpassa sig.
Och sen finns det så många som menar att kampen är över, den har gått för långt (för herremintid kvinnor kan ju kanske faktiskt få mer makt). Till dem vill jag starkt rekommendera Hanna Gustafssons inlägg om skärmselpropaganda som förs mot feminismen och Charlottes inlägg som hjäper oss att förstå att kön givetvis bestäms av biologi, men att dess identitetsskapande funktion är etsad i samhället när "vi förbinder kön med en massa förbehåll, förbehåll som blir viktiga när identitet, självuppfattning och samhälle krockar."
Nu tappar jag väl all trovärdighet när jag reagerar emotionellt på sådant här. En riktig tyckare/samhällsdebattör skulle förhålla sig opartiskt och lite avståndstagande. Men nej, vi måste reagera och ryta till. Vi måste säga till varje gång vi ser och hör en orättvisa. Reagera, om inte annat så i alla fall tänka en arg tanke och inte bara rycka på axlarna "Det där angår inte mig/det där kan man inget åt". Den dagen vi blir likgiltiga är dagen då vi ger makten över våra liv åt någon annan.
Och sen finns det så många som menar att kampen är över, den har gått för långt (för herremintid kvinnor kan ju kanske faktiskt få mer makt). Till dem vill jag starkt rekommendera Hanna Gustafssons inlägg om skärmselpropaganda som förs mot feminismen och Charlottes inlägg som hjäper oss att förstå att kön givetvis bestäms av biologi, men att dess identitetsskapande funktion är etsad i samhället när "vi förbinder kön med en massa förbehåll, förbehåll som blir viktiga när identitet, självuppfattning och samhälle krockar."
Nu tappar jag väl all trovärdighet när jag reagerar emotionellt på sådant här. En riktig tyckare/samhällsdebattör skulle förhålla sig opartiskt och lite avståndstagande. Men nej, vi måste reagera och ryta till. Vi måste säga till varje gång vi ser och hör en orättvisa. Reagera, om inte annat så i alla fall tänka en arg tanke och inte bara rycka på axlarna "Det där angår inte mig/det där kan man inget åt". Den dagen vi blir likgiltiga är dagen då vi ger makten över våra liv åt någon annan.
Kommentarer